1921 lades motionen som ledde till att ett rasbiologiskt institut instiftades i Uppsala året efter. Det var först och främst lobbygruppen Svenska sällskapet för rashygien som låg bakom arbetet bakom motionen och institutet var det sjätte i sitt slag. Sällskapet hade ett nära samarbete med det Mendelska sällskapet. Hur länge forskades det om ras och rashygien i institutet?
Anslagen till institutet var 60’000 kr per år och ett särskilt anslag till institutets chef tillkom första året. Efter ett par år sjönk anslagen till 55’000 kr. Chefslönen hade då gått upp från 7’500 kr till 12’000 kr. Tack vare donationer från privata stiftelser fick institutet ihop 65’000 kr 1925. År 1927 fick det 38’500 kr i anslag. 1933 var summan nere på 30’000 kr. Så vi ser att Herman Lundborg som var chef under dessa år fick svårt att få ekonomin att gå ihop. Under dessa år hade institutet sju anställda.
1934 kom dödsstöten för institutet som det var tänkt att vara. I proposition 155 kunde man läsa om institutets uppdrag och hur det hade gått under åren.
Med den otillräckliga tillgången på erforderliga medel hade institutets arbetsprogram betydligt förryckts, och pågående undersökningar hade givetvis endast långsamt skridit framåt. Den rasbiologiska inventering av landets befolkning, som från början framstod som en framtida huvuduppgift för institutets verksamhet, hade måst tillsvidare uppskjutas. Under de senare åren hade man till och med nödgats släppa förhoppningen om att kunna slutföra undersökningarna rörande finnarna i Sverige under nuvarande chefens tjänstetid, varför arbetet vid institutet helt hade koncentrerats till lapparna.
Som vi ser så hade Lundborg misslyckats med delar av sitt uppdrag och mer eller mindre koncentrerat sig på ”forskningen” av samer. Denna forskning skulle heller aldrig bli klar. Det tillsattes en utredning om institutets framtid och inriktning och vi kan läsa dessa rader i propositionen.
Det vore institutets avsikt att, så snart nu pågående undersökningar vore slutförda, upptaga omfattande ärftlighetsmedicinska undersökningar, som delvis kunde förväntas bliva en grundval för åtgärder till motarbetande av rasförsämring.
Som vi kan se i citatet nedan så skulle forskningen inte längre handla om ras utan om genetiska sjukdomar. Denna inriktning kom till att bli institutets inriktning i många år framåt.
Därmed skulle man vara framme vid huvuduppgiften, den rasbiologiska generalinventeringen av folkbeståndet. I första hand skulle då de verkliga psykiska folksjukdomarnas problem angripas för att söka utröna deras degenerativa art. Styrelsen åsyftade här främst sinnessjukdomarna, sinnesslöheten och epilepsien, vilka vore ytterst betungande för såväl individen och hans anhöriga som för samhället. En annan viktig grupp sjukdomar, där ärftliga faktorer spelade en betydande roll, men där å andra sidan ingående ärftlighetsundersökningar vore av nöden för klarläggande av ärftlighetsgången, vore vissa ögonsjukdomar, orsakande blindhet, såsom starr, olika former av näthinnedegeneration, »gröna starren» och flera. Vidare erbjöds dövstumheten och dövheten ett stort och viktigt material för ärftlighetsundersökningar.
Riksdagen var alltså orolig för att detta institut skulle behöva läggas ned ifall Lundborg skulle sluta vilket han också gjorde året efter vilket vi kan läsa i nedan citat.
Departementschefen hade vidare framhållit vikten av att ett institut ej uppstode, grundat på en enda mans vetenskapliga kompetens och verksamhet för att, när han trädde tillbaka, upphöra av brist på andra krafter, i stånd att uppbära detsamma; genom ett fast organiserat institut skulle utbildas personer, skickade att i framtiden fullfölja det forskningsarbete, som igångsattes.
Den som 1935 tog över efter Lundborg var hans tidigare assistent Gunnar Dahlberg som inte bara motsatte sig rasbegreppet i sig utan även var öppet motståndare till nazismen.
Källa: Statlig rasforskning av Gunnar Broberg ISBN: 9789187833120