Gunnar Dahlberg och det rasbiologiska institutet

De flesta känner numera till det svenska rasbiologiska institutet i Uppsala efter de debatter och skriverier det här varit i detta ämne de senaste åren. Vad få känner till är att 1934 byttes den första chefen för institutet, Herman Lundborg ut och istället fick Gunnar Dahlberg ta över. Dahlberg var utsedd av Socialdemokraterna och han var uttalad antirasist och skulle förändra hela verksamheten. Vem denne Dahlberg var och ska jag lite kort försöka redogöra här.

När det rasbiologiska institutet grundades så handlade det om att försöka reda ut vilka som var rasmässigt icke önskvärda i nationen och detta hade lobbats fram av bland annat det Svenska sällskapet för rashygien där institutets första chef Herman Lundborg hade en framstående position. Dahlberg började som assistent hos Lundborg, men kom sen att ta över när Lundborg gick i pension.

Gunnar Dahlberg Rasbiologiska institutet För att lära känna denna Dahlberg lite bättre så valde jag att läsa två av hans böcker “Arv och ras” från 1940 och “Raser och folk” som gavs ut 1955 dock är mitt exemplar en reviderad utgåva från 1966 och har ett extra kapitel alltså böcker som är skrivna mitt i hans karriär på institutet och och den senare är skriven i slutet. Dessa två är de enda som innehåller de ämnen jag är ute efter. Visserligen har jag en till bok “Sjukdomarna och samhället – En socialmedicinsk översikt”, men tycker inte den passar till inlägget.

Dahlberg blev senare också ansvarig statistiker för de så kallade Vipeholmsexperimenten. Han var också under en tid medlem I den antinazistiska tidskriften Kulturfront och han var också medlem I kommittén för landsflyktiga intellektuella vars syfte var att föröka få judiska läkare till Sverige.

I den första boken Arv och ras ser man att hans tankar handlar mer om ärftlighet och I över halva boken skriver han om växter och insekters gener och arvsegenskaper. Detta stämmer överens med den ändrade inriktning institutet fick med honom som chef. Som bekant ville den socialdemokratiska regeringen ändra inriktningen från att forska i ras till mer att forska i ärftlighetsfrågor. Dahlberg var starkt emot nazismen och accepterade inte ens rasbegreppet enligt Wikipedia. Med tanke på bokens namn så kanske tankarna om ras försvann mer och mer under hans karriär. Iallafall så blev den förre chefen och pro-nazisten Herman Lundborg så besviken över den nya inriktning och han ansåg att hans livsverk skulle försvinna. Han försvann därför från offentligheten.

Dock så börjar han i kapitel sju som heter Selektion att tala om steriliseringar och att få bort vissa egenskaper ur befolkningen. Tankar om rashygien på en socialdarwinistisk nivå finns alltså kvar.

Denna sida av saken, är nu av intresse, därför att numera finnas skillnader i fruktsamhet mellan samhällsklasser och yrkesgrupper, som skulle kunna ha en ej oväsentlig effekt, om dessa grupper ha mycket olika arvsbeskaffenhet. Framför allt diskuterar man ju i detta sammanhang frågan om överklassens låga fruktsamhet. Man gör gällande, att denna låga nativitet representerar en samhällsfara, därför att överklassen i särskilt stor utsträckning antages vara bärare av de anlag, som betinga -social effektivitet, såsom intelligens, arbetsförmåga, “god” karaktär etc.

Visserligen talar han senare i kapitlet om att intelligens inte ärvs vilket undersökningar har visat. Istället ska det handla om miljö och andra faktorer som uppfostran och skolbildning som spelar roll i hur ett barn utvecklas.

Frågan om selektionens roll, när det gäller mindre grupper, är förhållandevis enkel. Om den sällsynta egenskap, som är förenad med liten fortplantningstendens eller som blir föremål för befruktningsförhindrande åtgärder, ärva dominant, blir ju egenskapen, som förut framhållits, snabbt praktiskt taget utrotad. Den effekt, man får igenom exempelvis sterilisera, är proportionell mot det antal man sterilisera. Skulle man sterilisera hälften av dem, som ha en dominant egenskap, så skulle egenskapens förekomst minskas med hälften i nästa generation.

Han fortsätter resonemanget lite längre fram.

I enskilda fall kan man förhindra en olycka. I en liten kommun kan några defekta individer betyda en ekonomisk börda av viss betydelse. Det finns ingen anledning, varför man inte skulle göra vad man kan göra, även om detta inte är av nämnvärd betydelse för befolkningen i sin helhet.

I ett senare kapitel med namnet “Om rasen” går han igenom vad som behövs för att man ska kunna tala om ras. Här är han kritisk mot själva rasbegreppet och anser att det är förlegat sen mendelismen fått sitt genombrott i ärftlighetsforskningen. Det Mendelska sällskapet kan ni läsa om här. Han skriver

[…] och vi skulle då uppenbarligen ha skäl att anse, att olikheterna mellan grupperna äro obetydliga jämfört med de stora olikheter, som kunna påvisas mellan enskilda individer.

Han resonerar också så att den tidigare rasforskningen är undermålig då den inte kommit fram med mer precisa fakta. Han menar att hur lång måste man vara för att tillhöra t.ex den nordiska resliga rasen. Han skriver fortsättningsvis så här.

Det hat mellan nationerna, som för närvarande tycks driva Europa mot undergång, kan inte åberopa vetenskapligt konstaterade, ärftliga skillnader mellan folken. Det finns skillnader i tradition och kultur, i språk, livsföring, sätt att uppträda, styrelsesätt m.m., men dessa skillnader bottna ej i olika “raskaraktärer”.

Slutligen skriver Dahlberg dessa rader.

I själva verket ha vi inga skäl att tro, att, när det gäller folk I Europa eller när det gäller speciella grupper inom ett folk, rasolikheter, som betinga kvalitetsskillnader, förefinnas. Vi ha heller ingen anledning att tro, att ett visst folk är nämnvärt sämre än andra.

Näst sista kapitlet ägnar Dahlberg till att ge antisemitismen och antisemiter en rejäl känga. Jag tycker att Dahlberg visar i den här boken att han trots vissa åsikter om sterilisering av vissa individer har förändrat institutets grundtanken i och med att han faktiskt varit dess chef sen fem år innan den här boken skrevs.

Den andra boken jag tänker gå igenom är “Raser och folk” och återigen är “ras” med i namnet. Denna bok skrev han tillsammans med Joachim Israel och boken ingick i Ehlins fortbildningsserie som gavs ut på femtiotalet och just den här boken gavs ut i samband med Unescos konferens 1955. Här måste vi tänka på att det handlar om två författare så vems åsikter i boken som är vems av dom vet vi ju inte. Men jag förmodar att de båda var överens om vad som skulle skrivas. Den första delen i boken inleds med kapitlet “Finns det någon ren ras” och det första stycket låter då här

Man kan möjligen tala om rena raser av exempelvis hundar, men de mänskliga raserna kan ej karakteriseras på detta sätt. Husdjursraserna har uppstått genom avsiktligt urval, vilket inte är fallet med människoraserna. Någon i ärftligt avseende enhetlig ras förekommer inte.

Men det är kapitlet “Vad innebär begreppet ras just nu” som är det mest intressanta här. Författarna går efter J.B.S. Hallands definition av ras och den lyder så här: “Ras är en folkgrupp med likartad uppsättning från ett visst geografiskt område.”. De talar om fem huvudraser såsom bushmän/hottentotter, urinvånarna i Australien/veddafolket, kaukasiska, mongoliska och den negroida raserna. De menar att dessa som de kallar raser inte är rena i ärftlighetssynpunkt och skulle man försöka hitta en ren ras så måste man gå till ett isolerat samhälle där enbart ingifta pågått i många generationer. I ett senare kapitel “Ras och blod” skriver de att olika blodgrupper är olika för olika raser så genom att veta blodtypen går det också som de skriver härleda människor till de olika raserna. I nästkommande kapitel “Ras och intelligens” så kommer de fram till att intelligens har inget med ursprung att göra och att det finns skillnader mellan grupper såväl som inom grupperna. De menar också att kulturella och psykiska skillnader sammanhänger med miljön och inte med rasegenskaper.

Jag skulle inte vilja säga att de förkastat rasbegreppet helt då de faktiskt talar om ras i den här boken också. Däremot så är det tydligt att de inte rangordnar de raser de tror att finns. Slutsatsen är att visst förändrade Dahlberg det rasbiologiska institutet, men även om de forskade i ärftlighet istället för rasbiologi och rashygien så fanns ras fortfarande kvar i tankarna. Men oavsett är vi glada över förändringen. Förövrigt så innehåller boken rikligt med illustrationer i färg dock väldigt enkla sådana.

Kommentera