Erik Walles och ”Jazzen anfaller”

I 30-talets Tyskland så var jazzen någon mer eller mindre förbjudet i nazistiska kretsar trots att den bara några år tidigare var ganska populär bland vanliga tyskar. Den ansågs vara degenererande och ledde till nationens förfall. Detta var mycket för att den ”farliga” jazzen spelades mestadels av en folkgrupp som inte var ”arisk”. Men motståndet mot denna musikgenre fanns inte bara i Tyskland utan även i Sverige och då bland de svenska nazisterna.

Erik Walles (1903-1991) hade ett förflutet i Nationalsocialistiska arbetarpartiet sedermera Svensk socialistisk samling som i folkmun kallades Lindholmsrörelsen. Han var deras chefsideolog och ställföreträdande partiledare. Han var i slutet av sitt liv också medlem i Sverigedemokraterna och efter hans död hyllades han i deras medlemsutskick SD-bulletinen. I samma partis tidning Sverigekuriren som var SD-Kurirens förlaga skrev han en fyrsidig hyllning till nationalsocialismen vilket jag har skrivit om här. Jag har valt att gå igenom denna bok då det finns en koppling till Sverigedemokraterna även om boken skrevs långt innan hans medlemskap i partiet.

1946 skrev Walles boken ”Jazzen anfaller” som var meningen att bli någon sorts ögonöppnare för att folk skulle förstå att jazzen var skadlig. Förordet till boken skrevs av Bror Jonzon, en rektor som under tiden för boken var styrelseledamot i Kungliga Musikaliska Akademien och folkskoleinspektör i Stockholm. Han förklarar bokens syfte så här.

Denna bok som främst vill nå den som främst bra ansvaret för ungdomens uppfostran utgör ett energiskt framfört ” J’accuse!” riktat mot jazzen.

Författaren inleder boken med flera citat av bland annat Platon Martin Luther King och flera kinesiska kejsare, vilka då tar upp musikens roll i samhället. Efter det så förklarar han jazzens uppkomst och jag väljer att citera ordagrant för att markera vilket språkbruk som använts och vilken syn på människor författaren hade.

Jazzen är en frukt av en svarta rasens möte med de vita i Amerikas förenta stater. Den har skapats av negrerna, ehuru materialet till viss del har lånats från den europeiska musiken. Hur betydelsefulla dessa lån än må ha varit för jazzens yttre skepnad, så äro dess väsen och kärna obestridligen svarta.

Av de vita mottogo negrerna den anglosachsiska världens folkmusik och religiösa sånger, och härav formade de sin egen musik. Så uppstodo å ena sidan de s.k. bluessångerna, arbets- och kärlekssånger med en naiv och vardaglig text, å andra sidan den negroida kyrkosången.

Därmed var grunden lagd. När negrerna sedan lärde sig traktera de vitas musikinstrument, bildades de första jazzbanden.

Som vi ser är attityden i texten den att dessa musiker inte kunnat komma nån vart utan den vita rasens hjälp. Något som härstammar ifrån kolonialismen och den dåtida synen på dessa människor. Han fortsätter med att beskriva gospel och enligt författaren så innehåller jazzen samma element.

Den våldsamma hänförelsen, för att inte säga lidelsen, i negrernas religiösa sånger verkar främmande på oss vita. Det är en känsloladdad med rätt mycken slagg i: dess föremål är himlen, men dess ursprung är till stor del jordiskt.

Detta var alltså hans beskrivning av jazzen och dess ursprung och psykologi. Han fortsätter med att beskriva den typiska jazzorkesterns sammansättning och dess användning av en annorlunda tonskala.

En del av det som författaren stör sig på det är musikernas rörelser medan de spelar. Som exempel så gungar gitarristen fram och tillbaka med överkroppen och trummisen nickar och vrider huvudet fram och tillbaka och till råga på allt så har han sett trummisar röra på underkäken under spelandets gång. Denna extas som inte har med spelteknikerna att göra framkallar någon form av extas som då ska vara enligt Walles en motsvarighet till naturfolkens rituella danser.

När det gäller jazzsången så får den också en känga som till exempel när författaren liknar sången i Duken Ellingtons ”Creole love call” vid marskatternas skrik. I slutet av detta andra kapitel beskriva han den instrumentala jazzen alltså den utan sång.

Med den instrumentala jazzens verkan i berörda avseenden förhåller det sig på ett annat sätt, och för att belysa detta kunna vi börja med ett enklare fall. När en negerstam i Afrika bereder sig för att anfalla sina grannar, gå trummorna hela dagen, så att stammens krigare äro vilda av krigsyra.

Han sammanfattar det han skrivit hittills med att jazzen är moralisk mindervärdig och att dansen till denna musik har en sexuell inriktning.

I kapitlet ”Jazzens miljö” vill författaren visa i vilken miljö han anser att jazzen har sitt ursprung ifrån. Han radar upp flera ”bevis” han anser att det handlar om tre ting som och ”alkohol, jazz, prostitution” som känns igen i New Orleans där han säger att jazzen har sitt ursprung. I ämnet alkohol så fortsätter Walles med ett argument att jazzens anhängare gillar alkohol och han påstår också att alkohol var ett tvång för att kunna skapa bra jazzmusik. Vad handlar det då om för influenser som gör jazzen bra?

Det är alldeles givet, att de psykologiska drag, som vi i föregående kapitel funno i jazzen, ha ett bestämt samband med de speciella miljöförhållanden, som här skildrats. De raspsykologiska och musikaliska särmärkena hos råmaterialet ha utvecklats och gestaltats i enlighet med miljöns krav och musikernas egen mentalitet. Det är otvivelaktigt, att den naturliga, negroida hotlidelsen tagit färg av alkoholruset och att det påverkat stilen i flera avseenden. Råhet, slapphet, nonchalans och fräckhet – egenskaper, vilka vi redan funnit vara utmärkande för jazzen – äro tillsammans drag, som framträda mer eller mindre starkt hos den berusade. Det kan väl knappats heller betvivlas, att sexualhetsen i jazzen är en kvalitet, som odlats och drivits fram i New Orleans, Chicago och Harlem.


Walles frågar sig vad det är för människor som dras till jazzen och här kommer elittänkandet fram. Han menar att det inte är några från eliten av ungdomar med bättre medfödda förutsättningar i moraliskt och intellektuellt avseende, men han vill avvakta med att påstå att det skulle handla om ungdomar vars förutsättningar är de motsatta. Han förfäras över att jazzdans har nästlat in sig i skolundervisningen och han skriver angående att ungdomarna vill dansa moderna danser att ”Nej, jazzen är inte något ”uttryck för vår tid” utan rätt och slätt en en pestbacill som kommit till oss över Atlanten”.

I det sista kapitlet ”Till motanfall” skriver författaren att det finns krafter inom nationen som skulle kunna samlas till en ”antijazzrörelse” och att det också finns ungdomsrörelser som kämpar för att ersätta jazzen med svenska danser och här ställer jag mig frågan om det kan vara Walles egna nazistiska rörelse och dess ungdomsförbund Nordisk ungdom som han menar. Lite längre fram i kapitlet skriver han angående Radiotjänst och radiosändningarcsom innehåller inslag av jazzmusik som han då kallar propaganda.

Det kan inte vara rätt att över hela landet sända ut kulturförstörande program endast för att tillfredsställa en viss lyssnarkategori, och de medborgare – det gäller inte bara licensinnehavare – som vill skydda sina barn för att smittas av den svarta pesten.
Om vi återgår till mitten av boken och kapitlet Jazzrörelsen” så avslutas det med orden I detta kapitel har jag behandlat kampen för jazzens utbredning i Sverige. Jämsides därmed pågår emellertid en annan och kanske ännu betydelsefullare strid, som gäller ingenting mindre än full upprättelse åt den föraktade jazzmusiken. Målet är, så underligt det än kan låta, jazzens fullkomliga seger och den västerländska musikens utrotande ur vår kultur.
När jag läste boken så slogs jag inte bara av föraktet inför musikgenren utan också för musikerna bakom och man kan ju undra vad som var hönan eller ägget i detta förakt. Dock var Erik Walles nationalsocialist åren innan han skrev boken och många år efter det så svaret kanske ligger där någonstans.