Adolf Hitler, nationalisten som hatade socialism

Hitler hatade socialismen och socialdemokratin. Mycket var för att Karl Marx hade judiskt påbrå. Marx var filosof och anses vara en av socialismens största tänkare. Socialdemokraterna var bland de första som hamnade i läger och det var bland de första partierna som förbjöds när Hitler tog makten. Ändå gör vissa kopplingen mellan Hitler och hans NSDAP och det svenska socialdemokratiska partiet. En annan orsak till Hitlers hat mot socialismen är att just den är nationalismens antites vilket jag ska gå igenom i det här inlägget.

Ser man noga på talet han höll i februari 1933 under valrörelsen inför valet som skulle hållas ett par veckor senare. På den stora banderollen står det ”Marxismus muß sterben damit die Nation wieder auferstehe” vilket betyder:

Marxismen måste dö för att nationen ska kunna återuppstå

Han lovade att han aldrig skulle ge upp kampen mot ”klassföreställningen” och de partier som stod för den. Hatet mot socialismen var gediget och Hitler var alltså bestämd att bekämpa den. Bilden syns på framsidan av inlägget.

Hitler uttalade de så kallade Bragelöftena i Potsdam efter valet och då förklarade han vad han menade med folkgemenskapen ”Bönder, borgare och arbetare skola åter bli ett tyskt folk”. Ein reich, ein volk. Han ville ha en klasslös nation där alla var jämlika tyskar. Det vill säga om de tillhörde rätt ras. Det svenska Socialdemokratiska partiet hade ”Rättvisa åt arbetaren och småfolket” som slogan vid valet 1907 och det förklarar vilka klasser partiet främst värnar för. SAP var också internationalister och inte nationalister som nazisterna. Detta var den tidens socialdemokrater innersta väsen och vad den var uppbyggd på. Nedan ännu en bild på vad nazisterna ansåg om Marxismen.

Hitlers parti NSDAP hade visserligen ”sozialistische” i namnet, men den ”socialism” Hitler själv ansåg att han hade i sin ideologi var väldigt skruvad och hade inte så mycket att göra med det vi andra ser som socialism. I en intervju med George Sylvester Viereck från 1932 i tidningen Liberty som finns delvist återgiven i The Guardian svarar Hitler på frågan varför han kallar sig själv socialist när hela hans ideologi visar motsatsen.

”Socialism är vetenskapen om att hantera det gemensamma. Kommunism är inte socialism. Marxism är inte socialism. Marxisterna har stulit termen och förvrängt dess betydelse. Jag ska ta socialismen ifrån socialisterna”

Han fortsätter

”Socialismen är en gammal arisk, germansk institution. Våra tyska förfäder höll vissa länder gemensamma. De odlade idén om den gemensamma rikedomen. Marxismen har ingen rätt att förklä sig till socialism. Socialismen, till skillnad från marxismen, förkastar inte privat egendom Till skillnad från marxismen innebär den ingen negation av personlighet, och till skillnad från marxismen är den patriotisk.

Han fortsätter med att förklara att hans ”socialism” är inte internationalistisk utan nationalistisk. Han är också noga med att berätta att ras är grundläggande i hans ideologi; ”Vi kräver att staten uppfyller de produktiva klassernas rättvisa anspråk på grund av rassolidaritet. För oss är stat och ras ett.””

I ett tal den 12:e april 1921 förklarar Hitler att hans ”socialism” inte är detsamma som socialismen som är byggd av marxismen.

Nationell och social är två identiska föreställningar. Det var bara juden som lyckades, genom att förfalska den sociala idén och förvandla den till marxism, inte bara att skilja den sociala idén från den nationella, utan att faktiskt representera dem som fullständigt.

Ett argument som har förts fram av de som buntar ihop nationalsocialismen och socialdemokratin är att NSDAP förstatligade ett stort antal företag. Detta är sant, men det handlade om judiska företag och de förstatligade enbart dom för att kunna ge vidare dom åt rasrena tyskar. Alltså ett förstatligande som ledde tillbaks till privatiseringar. Motståndet mot storföretag handlade inte om någon socialism utan även här måste vi se detta genom NSDAP:s antisemitiska ögon. Om detta kan vi läsa om i Hitlers bok Mein kampf. Han beskyllde socialdemokraterna för judarnas framgång både internationellt och pengahandel. Återigen ska detta ses genom antisemitiska ögon.

Jag började studera på nytt och förstod först nu innehållet i och avsikten med juden Karl Marx’ livsverk. Hans ”Kapital” begrep jag rätt först nu, även som socialdemokraternas strid mot den nationella hushållningen, vilken strid endast har till ändamål att jämna vägen för det verkligt internationella finans- och börskapitalets herravälde.*

En viktig del i socialismen är alltså att staten står för ägandet och visserligen styrde nazipartiet många storföretag, men de ägde dom inte. I en konferens i Bamberg 1926 sa Hitler inför flera partiföreträdare att varje försök att konfiskera hem och större gods var kommunism och han skulle göra allt för att bekämpa detta. I en debatt 1930 med Otto Strasser sa Hitler detta nedan och det är tydligt att det handlar om en sorts socialdarwinistisk kapitalism.

”Våra stora industrichefer bryr sig inte om ackumulering av rikedomar och det goda livet, utan snarare om ansvar och makt. De har förvärvat denna rätt genom naturligt urval: de är medlemmar av den högre rasen. Men du skulle omge dem med ett råd av inkompetenta, som inte har någon aning om någonting. Ingen ekonomisk ledare kan acceptera det.”

Kollektivismen som NSDAP förespråkade kan man säga hade en nationalistisk grundsyn istället för att ha något med socialism att göra. Det var istället en folkgemenskap med just nationalismen gemensamt.

Var NSDAP ett arbetarparti i ordets rätt bemärkelse? I valen innan Hitler gjorde Tyskland till en diktatur gick det dåligt för partiet särskilt när det gäller arbetarklassen. De inriktade sig istället att försöka få röster ifrån mellanklassen. Under Hitleråren på 30-talet fick arbetarklassen det bättre så länge de tillhörde den germanska rasen som den kallades av nazisterna.

Hitler ville ha en social nationalistisk revolution, inte en socialistisk. När DAP skulle byta namn föreslog Hitler namnet Socialrevolutionära partiet, men blev nedröstad till förmån för NSDAP, vilket var Rudolf Jungs förslag, som han i verkligheten helt frankt hade stulit från ett redan existerande österrikiskt parti.

Det som kallas för De långa knivarnas natt är något som skedde under några dygn i slutet av juni 1934. Hitler rensade ut och mördade sina politiska motståndare i partiet. Det handlade om bland annat Gregor Strasser och flera med honom som egentligen inte tillhörde någon direkt vänsterfalang. De stod istället till vänster i det ideologiska högerspektrumet. Strasserismen som Gregors och hans bror Ottos idéer och tankar var antisemitisk och de ville även ha en nationell revolution som innehöll fattigdomsbekämpning och mer stöd åt arbetarklassen. Detta förkastade Hitler.

Hitler var besviken över Versaillesfreden, den överenskommelse mellan vinnarländerna och de tyska spillrorna efter första världskriget. Han ansåg att hemmafolket hade förrått Tyskland och honom själv. General Erich Ludendorff som förövrigt flydde till Sverige efter första världskriget började sprida den så kallade dolkstötslegenden där judarna och socialdemokraterna fick felaktigt skulden för misslyckandet i kriget. Den som av Tyskland skrev under fredsföredraget var socialdemokraten Hermann Müller.

Även propagandaministern Joseph Goebbels var emot marxismen vilket han skriver om i skriften Nazi-sozi. Man ser tydligt att han likställer judarna med marxismen och man får en liten hint om Sions, den vises protokoll där i skribenten påstår att judar ska ta över världen.

”Ursäkta mig! Om du tror det har vår gemensamma fiende – kalla honom vad du vill, kapitalismen, juden, parlamentet, demokratin eller marxismen – sitt mål.”

Han skriver också:

”Varför? Jag förstår inte.”
”Deras mål är att det tyska folket ska ignorera politiken. Den kan skapa, tjäna, fungera som en livegen — juden kommer att kontrollera politiken”

Goebbels fortsätter lite längre fram i häftet

Då kommer vi att bevisa att nationalsocialismen är mer än en bekväm moralteologi om borgerlig rikedom och kapitalistisk profit. En ny anda av nationalism kommer att växa fram ur ruinerna, som visar den mest radikala formen av etniskt självförsvar, en ny socialism som kommer att skapa den nödvändiga grunden.”

Han talar om en ny socialism och i stycket efter detta förklarar han marxismen och han gör det i 3 punkter och som vi ser så är han helt emot den marxism som är den som socialismen är uppbyggd av och vi ser också att nationen och rasen är det viktigaste. Goebbels är precis som Hitler nationalist.

1. Han kämpade i 60 år inte för socialismen, utan för marxismen. Marxismen , vars teorier är ödesdigra för folk och raser, är raka motsatsen till levande socialism.

2. Marxismen var aldrig en tysk arbetares politiska idé. Han accepterade bara detta virrvarr av judiska idéer eftersom han inte hade något annat val i sin kamp för sin klass frihet.

3. Marxismen är inte bara nationellt sinnade folks död, utan framför allt klassen som kämpar med total hängivenhet för dess förverkligande: arbetarklassen.

Sista citaten från dessa häfte får visa att hans ickemarxistiska ”socialism” är en ”socialism” med nationalistisk grundsyn. Den visar också att nationalsocialismen trots att den står mycket till höger så är den inte borgerlig.

Han är också väldigt noga precis som Hitler med att påpeka att NSDAP är nationalister och inte marxistiska internationalister.

I Lars Ericson Wolkes biografi över NSDAPs propagandaminister Joseph Goebbels beskriver han Goebbels som lite mer åt vänster än övriga inom partiet vilket inte Hitler gillade och han bestämde sig för att hålla tyst om dessa åsikter. Det är tydligt att företrädare för partiet anpassade sig efter Hitler och rättade sig och anammade Hitlers högerinriktade nationalism.

Goebbels allt tydligare framträdande som vänsterradikal gjorde honom misstänkt i partiledningens ögon. Den 12 oktober 1925 meddelade Gregor Strasser honom att han hade fått veta att Hitler inte litade på Goebbels, ja, partiledaren uppgavs även ha förbannat hans namn.
[…]
För partiets mera traditionellt konservativa grupperingar var denna långtgående förståelse för socialismen och dess företrädare i den yttersta vänstern bokstavligt talat ett rött skynke.

Han fortsätter

Han och Goebbels, liksom den vänsterradikala nazism som de stod för, höll på att bli utmanövrerad. Nu gällde det att minimera skadorna. Strasser befallde därför att alla exemplar av Goebbels programförslag som cirkulerade i partiorganisationen i norr och i väster omedelbart skulle sändas in till honom, varefter de brändes.
[…]
Goebbels tycks nu själv ha insett att han stod vid ett vägskäl. Antingen följde han sin ideologiska kompass och gick vidare mot en brytning med Hitler, sannolikt vid bröderna Strassers sida. Eller också anpassade han sina åsikter till Hitlers och satsade på att denne skulle gå ut som segare ur partistriden. Han valde det senare.

Ser vi också på Hitler och de övriga ledande företrädarnas ideologiska förebilder såsom Julius Langbehn, , Paul de Lagarde och Carl Schmitt för att nämna några så var de två första nationalister och den senare konservativ. De var även alla tre även antisemiter. Jag räknar upp flera här nedan:

Konservativa:
Alfred Baeumler
Hans Blüher

Nationalister:
Houston Stewart Chamberlain
Karl Haushofer
Rudolf Jung
Ernst Krieck
Jakob Wilhelm Hauer
Wilhelm Stapel
Ernst Graf zu Reventlow
Wolfram Sievers
Rudolf von Sebottendorf
Karl Maria Wiligut

Hitler hade också flera svenska ideologiska förebilder. Den socialkonservative Rudolf Kjellén beskrev sina politiska tankar för nationell socialism och Adrian Molin från samma krets beskrev senare sina åsikter som han skrev om i boken ”Svenska spörsmål och kraf” som fascism och nazism. Om detta kan man läsa om i hans Ett svenskt perspektiv på den nazistiska idékretsen. I den kan man läsa:

Det första uttrycket för en politisk unghögeråskådning var mitt ungdomsarbete av 1905. Svenska spörsmål och krav som man gott kan kan karaktärisera som i stora drag nazistiskt eller fascistiskt program – vilket epitet men nu kan skälla mig för, femton år före Mussolini och Hitler.

Jag nämner den nationalistiskt inriktade Rudolf Kjellén för att Karl Haushofer som föreläste för Hitler och Rudolf Hess om geopolitik under Hitlers fängelsetid. Haushofer var student under Kjellén och han översatte flera böcker av honom.

Om man skriver något om NSDAPs ideologi så måste man nämna Adolf Hitler bok Mein kampf vilken han skrev under sin fängelsetid. Jag radar därför ännu flera upp några exempel på vad Hitler skrev om marxism och socialism. Jag börjar med ett där han tydligt särskiljer nationalsocialismen med socialdemokratin:

En övertygad socialdemokrat eller en fanatisk kommunist torde nog endast i mycket få fall bekväma sig till att anskaffa en nationalsocialistisk broschyr eller ännu hellre bok, läsa den och där vinna inblick i vår världsåskådning eller studera en kritik av sin egen.

I ett annat stycke ser vi föraktet mot marxismen

Men staten, som den 9 nov. 1918 utan villkor kröp till korset för marxismen, kommer förvisso inte att en vacker dag uppträda som dess betvingare, tvärtom: borgerliga dumhuvuden på ministertaburetterna prata i dag redan om nödvändigheten av att ej regera mot arbetarna. Med begreppet arbetare är det då marxismen, som föresvävar dem. Men när de identifiera den tyske arbetaren med marxismen, begå de en lika feg som lögnaktig förfalskning av sanningen, och de försöka dessutom att genom sin motivering dölja sitt eget sammanbrott inför marxismens ide och organisation. Inför detta faktum, nämligen den nuvarande statens fullständiga underkastelse under marxismen, framstår för den nationalsocialistiska rörelsen desto tydligare plikten, att ej blott med intellektuella medel förbereda sin ides seger, utan också själv åtaga sig dess försvar geni emot den segerdruckna internationalens terror.

I det tredje tar han upp Kjelléns geopolitiska tankar om livsrum och det var dessa tankar som mynnade ut i förintelsekriget österut mot Polen och senare Sovjetunionen.

Folkstatens utrikespolitik skall säkerställa existensen för den ras, som denna stat omfattar, detta genom att skapa ett sunt, livskraftigt och naturligt förhållande mellan å ena sidan folkets antal – med hänsyn även till folkökningen – och å andra sidan storleken och kvaliteten på det område folket bebor. […]
Den nationalsocialistiska rörelsen måste försöka avskaffa disproportionen mellan vår folkmängd och vårt ytinnehåll detta sett både som näringskälla och maktpolitisk stödjepunkt – mellan vårt historiska förflutna och vår nuvarande hopplösa vanmakt. […]
Ännu längre måste vi nationalsocialister emellertid gå: rätten till expansion kan bli en plikt, om det bristande utrymmet synes komma att med föra ett stort folks undergång.

Under sin första tid så beskriver han förhållandet mellan Tyskland och Ryssland och orsaken till den med dessa ord:

Endast de båda nationernas fiender kunde ännu ha ett levande intresse därav. Faktiskt var det också i första rummet judar och marxister, som med alla medel underblåste och hetsade till krig mellan de båda staterna.

Även i sin bok skriver han att för att kunna rädda Tyskland så måste marxismen bort

Under åren 1913 till 1914 uttalade jag också för första gången i olika kretsar, vilka numera delvis äro trofast anslutna till den nationalsocialistiska rörelsen, den. övertygelsen, att frågan om den tyska nationens framtid är frågan om marxismens tillintetgörande.

Hitler skyllde inte krigsförlusten i första världskriget på dålig taktisk krigföring utan han på den inhemska befolkningen som han såg som att de hade förrått den tyska nationen. Detta var han bitter över hela sitt liv. Särskilt Frankrike som var en segrarmakterna under det första storkriget var en måltavla för hans hat. I citatet nedan beskriver han vilka han beskyller för nederlaget.

Det fordrades emellertid judendomens och dess marxistiska kamporganisationers hela bottenlösa lögnaktighet för att påbörda just den man skulden för sammanbrottet, vilken var den ende, som med övermänsklig vilje- och handlingskraft sökte förebygga den av honom förutsedda katastrofen och bespara nationen en period av djupaste förnedring och vanära.

Även pressen fick ta emot mycket kritik i Mein kampf och vi ser att han ser marxismen och judarna som en och samma.

Genom sin verksamhet grävde den s. k. liberala pressen en grav åt det tyska folket och det tyska riket. De marxistiska lögntidningarna skola vi inte tala om; för dem är lögnen lika nödvändig som råttfångandet för katten; deras uppgift är ju bara att knäcka folkets nationella ryggrad för att göra det moget för det internationella kapitalets och dess behärskares, judarnas slavok.

Socialdemokratin var till motsats till nationalsocialismen internationalistisk och detta var även något Hitler hatade. Även här handlade det om antisemitism.

Internationaliseringen av det tyska näringslivet hade redan före kriget satts i gång på omvägen över aktien. Visserligen försökte en del av den tyska industrien fortfarande beslutsamt värja sig mot detta öde. Men till sist föll också den offer för ett samlat angrepp av det giriga finanskapitalet, vilket utkämpade denna strid, sida vid sida med sin trofaste stallbroder, den marxistiska rörelsen.

I sin bok beskriver också han att han vill förstatliga fackföreningarna och ser man på den socialdemokratiska varianten av en fackförening så ska det vara en en arbetarorganisation av och för arbetare. Han menar också att det är inte fackföreningarna i sig som är inställda på klasskamp utan det är marxismen som fördärvat facken. De nationalsocialistiska fackföreningarna ska också stärka näringslivets säkerhet. Inte helt oväntat så ser han i Mein kampf fackföreningarna som något judiskt.

I enlighet med den judiska kampens slutmål, som inte bara omfatta den ekonomiska erövringen av världen utan också kräva dess politiska underkuvande, delar juden organisationen av sin marxistiska världslära i två hälfter, som, skenbart skilda från varandra, i själva verket utgöra ett oskiljbart helt: den politiska rörelsen och fackföreningsrörelsen.

I fascismen och nationalsocialismen talar man om den yttre och inre fienden som då nationen måste försvara sig mot. Den inre handlar om att de element som hotar nationen inifrån måste rensas ut så nationen kan återfödas. Hitler förklarar i sin bok att marxismen är en del av den inre fienden.

I augusti 1914 var det därför ej heller ett stridsglatt folk, som stormade fram på slagfältet; det var blott ett sista uppflammande av den nationella självbevarelsedriften inför den fortskridande pacifistiskt-marxistiska förlamningen av vår folkkropp. Då man inte ens i dessa skickelsedigra dagar upptäckte den inre fienden, var allt yttre motstånd förgäves, och försynen gav inte sin belöning åt det segerrika svärdet utan följde den eviga vedergällningens lag.

Hatet mot marxismen är tydlig i Mein kamp, men han nämner också Karl Marx, mannen bakom denna ideologi och här ser vi också det antisemitiska hatet mot honom.

Karl Marx var i själva verket den ende bland miljonerna, som med profetens säkra blick urskilde de betydelsefulla giftämnena i en långsamt förfallande värld och som extraherade dem för att likt en svartkonstnär med en koncentrerad lösning åvägabringa ett snabbare förintande av de fria nationerna på denna jorden. Allt endast till förmån för sin ras.

Det var inte bara partier som förbjöds när Hitler tog makten utan även fackföreningar, Aktiva inom den organiserade tyska arbetarrörelsen förföljdes och internerades. Detta protesterade den svenska arbetarrörelse emot. I tidningen Social-demokraten den 29 april 1933 kunde man se uppmaningar till att hjälpa dessa tyska fackföreningsmän.

De fyra punkterna i NSDAPs program handlar om nationen varav den fjärde visar partiets hållning när det gäller judarna. De får inte ingå i nationen och inte heller får de vara medborgare. De får alltså inte kalla sig själva tyskar. Partiet särar på medborgarskap och medlemskap i nationen och de gör det på raslig grund. Punkten lyder

Ingen utom medlemmar av nationen får vara medborgare i staten. Inga utom de av tyskt blod, oavsett deras trosbekännelse. Ingen jude får därför vara medlem av nationen.

Hitler skrev ännu en bok 1928, men den publicerades inte förrän flera år efter hans död. På svenska heter den ”Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål”. Flera citat ur den är värd att lyfta. Som vi ser skriver han att han är ”socialist”, men han ser ingen klass och ingen social egendom. Istället ser han folkgemenskapen. Vi ser också hur människorna är sammanlänkade i denna gemenskap. Det handlar om en nationalism baserad på ras.

Jag är en tysk nationalist. Det betyder att jag utropar min nationalitet. Hela min tanke och handling hör till den. Jag är socialist. Jag ser ingen klass och ingen social egendom framför mig, utan den där folkgemenskapen, som består av människor som är sammanlänkade genom blod, förenade av ett språk och föremål för samma allmänna öde. 

Grunden till NSDAP var ju det tyska arbetarpartiet DAP som var starkt nationalistiskt och antimarxistiskt. Kända medlemmar ur detta parti var Anton Drexler som hade ett förflutet i det nationalistiska Tyska fosterlandspartiet (DVLP) och Dietrich Eckhart var även han nationalist. Nationalisterna Karl Harrer och Hans Frank ingick också i detta parti. Den mest kände av dessa medlemmar bör nog vara Alfred Rosenberg som senare kom att bli en slags chefsideolog i NSDAP. Flera av dessa medlemmar var också med i det så kallade Thule-sällskapet som var ett nationalistiskt och antisemitiskt sällskap som senare kom att bli förbjudet av Hitler.

Många av nationalsocialismens följare blev nazister för att värja sig mot kommunismen och den socialdemokratiska rörelsen då de trodde att dessa två skulle ta över Tyskland och framför allt ansågs kommunismen vara direkt farlig. Kampen om livsrummet, alltså Nazitysklands idéer om att de måste utvidga Tysklands yta så fler rastyskar skulle få plats att leva på är en ren nationalistiskt idé.

Betänk att Hitler mördade och fängslade de från vänstern medan de från höger gick mer eller mindre fria utan förföljelse.

Läs gärna mitt inlägg om huruvida den italienska fascisten Benito Mussolini var socialist eller inte ”Var Mussolini socialist när han grundade sitt fascistparti?”

Mikael Nilsson, forskare och författare till boken Hitler redux skriver på Twitter varför nationalsocialismen inte är en vänsterideologi.

Bloggen Politifonens artikel Nationalsocialismen som en högeridé och varför den inte var en vänsterteori.

Washington post The right needs to stop falsely claiming that the Nazis were socialists

Intervju med författaren bakom ”The Apprentice ’s Sorcerer: Liberal Tradition and Fascism” i artikeln The Nazis Weren’t Socialists — They Were Hypercapitalists

Lästips 1: Nazismens idévärld av Carl Müller Frøland

Lästips 2: The Politics of Cultural Despair: A Study in the Rise of the Germanic Ideology av Fritz Stern

Lästips 3: The Demon of Geopolitics: How Karl Haushofer Educated Hitler and Hess av Holger H. Herwig.