Efter att Sverigedemokrater, Kristdemokrater och den före detta komikern Aron Flam härjat på olika sociala medier och hävdat att Socialdemokraterna har ett nazistiskt förflutet så blev författaren Ola Larsmo förbannad och skrev boken Tio lektioner i svensk historia. Nu har uppföljaren kommit. Boken heter kort och gott Rasbiologi och handlar om först och främst rasbiologin, rashygien och tvångssteriliseringar i Sverige, men också kopplingar mellan de olika länder som var de främsta inom denna pseudovetenskap. Länder som som USA och Tyskland var de främsta inom detta ämne. Rasbiologer ifrån vårt grannland Norge nämns vid några tillfällen också. Här kommer en bokrecension av Larsmos senaste verk.
Jag har ju läst en hel del inom ämnet och då inte bara böcker skrivna på svenska utan en del på engelska också så jag prickade in en hel del av de källor som nämns i slutet av boken. Larsmo skriver i början att han har använts sig av forskning gjord av andra och det är det som boken är; en genomgång av befintlig forskning. Boken är skriven på ett inte alltför akademiskt språk och är en bra början om man vill veta mer om det som skedde i första halvan av förra seklet. Dock handlar sista kapitlet om arvet ifrån rasbiologin som sträckte sig ända in i nutiden.
Boken inleds med rasbiologins uppkomst och i senare kapitel dyker det Svenska sällskapet för rashygien upp. Det var ett brokigt klientel med människor från olika politiska läger och professioner. Detta sällskap var oerhört viktigt i den svenska rasbiologins historia. Inte bara spred de propaganda om den nya ”forskningen” utan var också inblandad i att lobba fram det rasbiologiska institutet. Tvärtemot vad görs gällande i debatten så var inte det svenska institutet det första i sitt slag utan inte ens det första statligt finansierade. Sällskapet var även inblandad i andra för rasbiologin viktiga utvecklingar.
Tvångssteriliseringarna i Sverige tillhör ett av de mörkaste kapitlet i svensk historia och givetvis blir de tillägnade kapitel i boken. Inte heller här var Sverige först. Författaren tar också upp den syn som en del i läkarkåren och forskningen hade på de med intellektuell funktionsnedsättning eller som dessa kallades i början av förra sekelskiftet ”idioter”.
Som jag skrev i början av inlägget så är denna boken en sammanfattning av äldre forskning, men är för den skulle inte mindre läsvärd för det. Jag fann bokens upplägg och språkbruk som gjutet för den som inte innehar allt för mycket vetskap om rasbiologin och rashygienen i Sverige. Även för den som är mer kunnig så bör boken vara av intresse då det är en bra sammanfattning. Kanske borde de jag nämnde i inledningen läsa boken, men jag har känslan av att någon större läsekrets bland dessa inte kommer att gå att finna. För er andra så rekommenderas boken varmt inte bara för egen del, men för att kunna möta desinformationen som man möter på sociala medier och IRL.
En annan nyligen utgiven bok i samma tema är Frivilliga rasbiologer av Måns Ahlstedt Åberg. Vill även rekommendera Mikael Nilssons bok Historiemissbrukarna vilket tar upp de felaktigheter och lögner som sprids om Sverige under andra världskriget.