De flesta känner till den nationalsocialistiske ledaren Adolf Hitlers bok Mein kampf även om det inte är så många som verkligen har läst den. Men Hitler har skrivit ytterligare en bok. 1928 skrev han ”Den nationalsocialistiska utrikespolitiken mål”, men den publicerades inte förrän många år senare. Den svenska översättningen som jag läst kom 2010 och det är den jag ska gå igenom lite snabbt.
I bokens inledning går översättaren igenom bokens äkthet. Varför är det så viktigt att gå igenom det? Först och främst har det förekommit förfalskade dagböcker tidigare och sen kommer denna bok ifrån ett icke namngiven manuskript och översattes första gången till engelska 1961. Jag inte bara googlat mig fram till slutsatsen att boken är äkta och att den är skriven av Führern själv utan jag har för säkerhets skull också frågat kanske Sveriges främste expert på Hitler; författaren och historikern Mikael Nilsson.
Själva boken är Hitlers idéer om utvidgningen av det tredje rike som Hitler önskar skapa och senare försökte i och med det som ledde till det andra världskriget. Att läsa litteratur inte bara om utan av människor är sjukt intressant. Ska man förstå ett fenomen lär man också ibland gå till källan. Boken jag läser just kanske en bok inte många vet existerar än mindre kommer att läsa, men jag håller samtidigt och bloggar om boken så fler kommer få ta del av lite av det som står i boken.
I det första kapitlet hittar ett resonemang om utvandring och hur den enligt Hitler orsakar problem med samhällsgrupper. Utvandring åderlåter samhället på de bästa elementen. Problemen fortsätter när de rikare och bättre människorna lider av dåliga födelsetal.
I nästa kapitel skriver han
Antalet individer inom ett folk är en föränderlig faktor. Hos ett friskt folk kommer det alltid att vara stigande. Tillökningen i sig själv är nog för att med mänskliga mått säkerställa folkets framtid. […] Befolkningsökningen kan bara gottgöras genom en motsvarande stegring, det vill säga en utökning av livsrummet.
I samma kapitel fortsätter han
Det finns nu inom folklivet ett antal sätt att rätta till missförhållandet mellan befolkningsmängd och jordabalken.Det naturligaste är att då och då utöka markytan efter det växande antalet människor. Detta kräver kampberedskap och dödsoffer.
Innan förintelsen av judar, romer och andra folkgrupper som sågs som undermänniskor så införde Hitler första september 1939 ett eutanasiprogram som blev kallat T4 (Tiergartenstrasse 4) efter adressen till organisationens huvudkontor. Syftet med denna var att likvidera de som ansågs vara icke önskvärda element såsom psykiskt och fysiskt handikappade människor. Det var också på dessa människor som metoden att gasa ihjäl människor testades för första gången. När mördandet sattes igång vid tiden för andra världskrigets början så hade dessa tankar alltså funnits hos Hitler i över tio år.
Utsättande av sjuka, svaga, missbildade barn i skogen, det vill säga förintandet av dem, var människovärdigare och i verkligheten tusen gånger humanare än den enbarmliga dårskapen i våra dagars strävande att bevara, ja till varje pris, bevara de sjukaste individer, samtidigt som man med hjälp av barnbegränsning och fosterfördrivningsmedel tar livet att hundratusentals friska dito, för att på deras bekostnad framavla ett släkte bestående av sjukdomsbelastade degenererade.
Det finns inget tvivel att Hitler värderar olika folk och att det handlar om det han kallar ras och att han är rädd för rasblandning.
I och med att vi utgår från grundsatsen att ett folk inte omedelbart är likställt och jämförbart med ett annat folk, är inte heller folkvärde omedelbart likställt ett annat folkvärde. Om folkvärde dock inte är lika med folkvärde, så har likväl varje folk, utöver folkmängdens rent kvantitativa värde, ett eget specifikt värde som endast utmärker detta folk och som inget annat folk kan göra till sitt. Den verkan som utgår från detta unika folkvärde kan vara av det mest skiftande slag och omfatta de mest skilda områden. Sammantaget ger de emellertid en måttstock för hur man överhuvudtaget ska värdera folk. Det yttersta uttrycket för detta allmänna värde ger ett folks historiska kulturbild, i vilken summan av de folkliga blodvärdenas utstrålning, eller de i folket förenade rasvärdena, återspeglas.
Han fortsätter resonemanget.
Betydelsen av ett folks blodvärde blir emellertid först verkligt verksam då folket självt inser, vederbörligen uppskattar och förärar det. Ett folk som inte inser detta värde, eller på grund av en brist på naturliga instinkter inte längre förmår uppleva det, börjar därmed också omedelbart förlora det. Blodsblandning och sänkning av rasens nivå är följderna, vilka i alla händelser, och till en början, inte sällan yttrar sig i så kallat utländeri, i realiteten alltså en nedvärdering av det egna kulturella värdena till förmån för andras folks. I den mån ett folk inte längre håller det kulturella uttryck som dess själsliv förmedlar via blodet i ära, eller till och med börjar skämmas över det, för att istället vända sin håg till främmande livsuttryck, avstår det från den kraft som ligger i blodets harmoni och det därur sprungna kulturella livet. Det sönderslits, blir osäkert i sina bedömningar av världsbilden och i sina yttringar, förlorar kännedomen om och känslan för det egna ändamålet, för att istället nedsjunka i ett virrvarr av internationella föreställningar och åsikter, och det därur resulterande kulturmisch-maschet. Då kan juden i vilken form som helst triumferande tåga in, och denne mästare i internationell giftblandning och rasfördärv kommer inte vila förrän han restlöst slitit upp ett folk med rötterna och därmed fördärvat det. Slutet består i förlusten av ett visst enhetligt rasvärde som i sin tur leder till oåterkalleligt förfall.
I Polen fanns den största judiska populationen och så tanken på etnisk rensning fanns redan här.
Omvänt skulle folkstaten aldrig under några omständigheter kunna tillåta sig att annektera Polen i syfte att en dag förvandla polacker till tyskar. Den måste istället, för att förhindra det egna blodets ständiga utspädning, fatta beslutet att antingen inkapsla det rasmässigt främmande elementet, eller helt enkelt avlägsna det, varvid den sålunda erövrade jorden tillåts övergå i det egna folkets händer.
Tyskland ansåg vara dekadent efter första världskriget av den nationalsocialistiska rörelsen och då främst under tiden för den så kallade Weimarrepubliken. Folket ansågs vara förödmjukat och orättvist behandlad av segermakterna. Folket hade förlorat sin folksjäl.
Det sammanbrott det tyska folket tvingades uppleva 1918 låg, vilket jag än en gång vill understryka, inte i upplösningen av dess militära organisationen eller i förlusten av vapen, utan i folkets redan på den tiden uppenbara och idag än mer markanta inre förfall. Detta inre förfall består lika mycket av en fortlöpande sänkning av det rasmässiga värdet som i förlusten av alla de dygder som betingar ett folks storhet, garanterar dess fortbestånd och främjar dess framtida utveckling.
Hitler var väldigt bitter över att ha förlorat kriget och fredsfördraget vilket kallades Versaillesfördraget som han benämner novemberförbrytelsen. Han beskyllde även den ”inre fienden” alltså de som skrev på fördraget och här ser vi att Hitler inte alls var främmande för att starta krig.
Den som idag önskar handla i namn av den tyska hedern måste först förklara obarmhärtigt krig mot de infernaliska besudlarna av den tyska äran. Dessa består dock inte bara av de forna motståndarna, utan också av representanterna för novemberförbrytelsen. Denna samling marxistiska, demokratiskt-pacifistiska och centristiska landsförrädare vilka försatt vårt folk i dess nuvarande vanmakt.
Riksvärnet var den militära styrka Tyskland tilläts ha efter första världskriget och den bestod av 115’000 man.
Det tyska riksvärnet avlägsnar sig emellertid i verkligheten år från år alltmer från den ärorika tradition och upphör därmed i motsvarande grad att vara en representant för den nationella tanken. Ju mer militären dödar den medvetna nationella, det vill säga nationalistiska , andan och avlägsnar dess representanter ur sina egna led, för att istället erbjuda demokrater och vanliga strebrar poster, desto mer folkfrämmande blir den. För de listiga herrarna ska väl inte inbilla sig att de med hjälp av eftergifter till den pacifistiskt-demokratiska delen av vårt folk också finner gehör hos Folket. Den förra hatar innerligt alla former av militär organisation så länge den nämligen förblir militär och inte finner sig att omvandlas till ett övervakningsbolag med uppgift att skydda internationella, pacifistiska börsintressen.
Att den nazistiske diktatorn var rädd för rasblandning och att den enligt honom tyska rasmässigt överlägsna ”folkstammen” skulle degenereras är mer än väl känt och här ser vi hans oro inför utflyttningen av renrasiga tyskar.
Följden av ett efterlevande av dessa förslag skulle emellertid bli särskilt ödesdiger för Tysklands del. Tyskland är rasmässigt sammansatt av så många olikvärdiga grundelement att en ständig pågående utvandring tvångsmässigt leder till att de motståndskraftigaste, djärvaste och beslutsammaste människorna lämnar vår folkkropp. Det kommer i första hand vara de, liksom det en gång i tiden var vikingarna, som bär det nordiska blodet vidare. Denna långsamma avnordifiering av vårt folk leder till en sänkning a vårt allmänna rasvärde och därmed till en försvagning av våra tekniska, kulturella och även statspolitiskt produktiva krafter.
och han fortsätter resonemanget
Gentemot det gamla Europa, som genom krig och utvandring förlorat omätliga mängder av sitt bästa blod, står ett Amerika bestående av ett ungt, rasmässigt framstående folk. Lika lite som man kan jämföra en insats av tusen europeiska bastarder, exempelvis kretensare, med en insats som görs av tusen rasmässigt betydligt värdefullare tyskar eller engelsmän, lika lite kan prestationsförmågan hos tusen rasmässigt tvivelakt5iga européer mäta sig med den hos tusen rasmässigt högvärdiga amerikaner. Endast en folklig raspolitik kan rädda de europeiska nationerna från att till följd av det ringa europeiska rasvärdet tvingas avstå handlingsinitiativet till Amerika. Om emellertid det tyska folket istället – vid sidan av den av judarna underhållna bastardiseringen genom mindervärdigt rasmaterial och den därav betingade sänkningen av den allmänna rasnivån – låter sig berövas sina främsta representanter i hundratusental, kommer det långsamt att förvandlas till ett folk lika mindervärdigt som det är oförmöget och värdelöst.
Att Nazityskland gav sig på Frankrike har mer än en orsak., Det var inte bara skälen det att Frankrike hade ett strategiskt läge gentemot Storbritannien och Frankrikes gruvor som skulle ha gett Tyskland ovärderlig järnmalm utan också Hitlers hat gentemot Frankrike som bottnade i att de hade besegrat Tyskland i första världskriget och de var en av parterna i den så kallade Versaillesfreden där Tyskland ålades att betala ett enormt krigsskadestånd vilket direkt efter kriget försatte Tyskland i en ekonomisk kris. I stycket nedan så ser vi Hitler spy ut sitt hat mot Frankrike.
Ur denna blandning av fåfänga och storhetsvansinne har den franska utrikespolitiken ständigt hämtat sin inre drivkraft. Vem i Tyskland vågar hoppas på, och förvänta sig, att samtidigt som Frankrike till följd av sin negrifiering mister sitt sunda förnuft, det en dag likväl ska komma att modifiera sin inställning till och sina avsikter gentemot Tyskland? Nej, oavsett hur den närmaste framtiden ter sig för Europa kommer Frankrike söka utnyttja den tyska svagheten och med alla till buds stående diplomatiska och militära medel tillfoga oss skador och splittra vårt folk för att därmed åter driva oss till fullständig upplösning.
I boken förklarar han också i vilken riktning hans drömmar och utvidgande av det tyska livsrummet kommer att ta. De baltiska staterna är ett tydligt mål.
Vårt folkliga krav på territorium kommer även i framtiden att hänvisa det tyska folket till en utveckling som aldrig behöver hamna i konflikt med italienska intressen. Vi kommer heller aldrig att offra vårt folks blod för att uppnå små gränsrevisioner, utan endast för att vidga det utrymme som är nödvändigt för att folket ska kunna få sin näring. Detta mål tvingar oss österut. Östersjöns ostkust är för Tyskland vad Medelhavet är för Italien.
Hitler förtydligar sina tankar om kampen om livsrummet och det är tydligt att detta är en vital del av partiets utrikespolitik.
Därmed skiljer sig den nationalsocialistiska rörelsens utrikespolitiskt från de hittillsvarande borgerliga partierna i bland annat följande hänseende: den nationella borgerliga världens utrikespolitik har i själva verket alltid endast varit en gränspolitik, medan den nationalsocialistiska utrikespolitiken alltid, och i motsättning till den förra, kommer alltid att vara en territoriell expansionspolitik. Den tyska borgerligheten kan i sina djärvaste drömmar möjligen hoppas på en förening av de tyska nationerna, i verkligheten dock huvudsaken syssla med futtiga gränsregleringar. Den nationalsocialistiska rörelsen kommer i motsats till detta alltid låta sin utrikespolitik dikteras av nödvändigheten att förse folk med det utrymme det behöver för sitt liv.
Hitler beskyller de demokratiska partierna det som hänt Tyskland efter kriget och för att nå nationens återfödelse som är en av fascismens hörnpelare måste dessa ”element” bort.
En frihetskamp utan allmän nationell återuppståndelse är inte tänkbar. Men ett sådant återupplivande av det nationella samvetet över de för den hittillsvarande vanäran ansvariga. Den nakna självbevarelsedriften kommer att tvinga alla dessa bortkomna element och deras partier att motsätta sig alla de mått och steg som är nödvändiga för att vårt folk verkligen skulle kunna resa sig.
I slutet av boken lyser antisemitismen igenom alltmer. Till slut är det som en kaskadspya med judehat. Judar kallas för ”historiskt gödsel” och ”judiska folkdyngan” och Hitler skriver att judendomen endast besitter begåvningen att förstöra och att det kommer sluta med judendomens förintelse. Att första världskriget startades och att Tyskland enligt honom attackerades berodde på judarna.
Kriget mot Tyskland fördes av en överväldigande världskoalition inom vilken bara en del av staterna kunde ha något direkt intresse av att förinta Tyskland. I inte så få länder var omställningen till krig resultatet av inflytande som på intet sätt motsvarade dessa folks verkliga inre intressen eller ens kunde komma dem till godo. En oerhörd krigspropaganda började fördunkla dessa folks offentliga opinion och begeistra den för ett krig som blott delvis gagnade dem själva, ja, ibland rentav gick i stäv med deras verkliga intressen. Den makt som förorsakade denna oerhörda krigspropaganda var den internationella judendomen.
Ett annat stycke som dryper av antisemitism.
En särskild fara i den så kallade fredliga samhällspolitiken är emellertid att den möjliggör en befolkningstillväxt som till sist inte längre står i något som helst förhållande till va den egna jorden faktiskt frambringar. Denna överbefolkning i ett otillräckligt livsrum förorsakar inte sällan stora sociala skador i ett med att människorna trängs samman i arbetscentra som mindre liknar kulturorter än bölder på folkkroppen, där alla laster, odygder och sjukdomar förefaller samlas. Dessa blir härefter framför allt till härdar för blodsblandning och bastardisering, befordrar rasförallet och resulterar i den skabbiga hjord inom vilken den internationella judiska folkdyngan frodas, som så slutligen ombesörjer det vidare sönderförfallet.
Denna bok visar att mycket av det som senare skedde strax före andra världskrigets start och under själva kriget var inget nytt och att fröet till det fanns inte bara i Mein kampf, Hitlers första bok utan även i denna. Boken ger en inblick i hur Adolf Hitler tänkte även om man långt ifrån förstår hans tankar. Den tyska nationalsocialismen var antisemitisk, men den var också en expansionsideologi där utvidgandet av livsrummet också var en viktig del och även Hitlers korståg österut vilket vi kan läsa i boken. Anledningen till varför boken aldrig publicerades under Hitlers levnadsår kan vi bara gissa oss till, men min tanke är Hitler tyckte att den var alldeles för radikal för det tyska folket och att de inte var redo för den ännu.