Bokrecension: Tio lektioner i svensk historia av Ola Larsmo

När jag bloggade om lögnerna i Sverigedemokraternas film om S så var en av källorna som jag använde mig av för att motbevisa de många lögnerna och fultolkningar som fanns i filmen den författare till boken jag nu kommer att recensera. Ola Larsmo har skrivit många böcker och jag har tyvärr hittills bara läst ett fåtal av dom. De jag kan rekommendera är Djävulssonaten och Swede hollow. En av hans nyare bok Översten ligger långt upp på listan över böcker jag kommer att läsa så småningom. Han är också en av medarbetarna bakom podcasten En svensk tiger som tillsammans med författaren Henrik Arnstad som tar upp många intressanta ämnen i svensk historia. Ett av avsnitten handlar just om denna bok som jag ska recensera. Kan rekommendera deras avsnitt som handlar om denna bok.

Boken är som nämns i titeln uppdelad i tio delar och författaren nämner i förordet att det är lite stöddigt att benämna kapitlen för lektioner. Larsmo säger sig ha blivit arg när bland annat SD släppte sin lögnaktiga film och sen också när bland annat när en KD-politiker försökte sig på historierevisionism på Twitter. Vissa av ”Lektionerna” är ursprungligen baserade på Facebook-statusar som författaren skrev och som hans följare uppskattade väldigt mycket. Jag ska utan att försöka förstöra boken kort gå igenom kapitlen för att ge en liten hum om vad ämnet är.

Första lektionen är kort och handlar om de Uppsalastudenter som försökte få regeringen att ta emot fler flyktingar. Detta ledde till protester bland högern och det så kallade Bollhusmötet hölls. Detta möte kan man fördjupa sig i om man vill i Larsmos bok ”Djävulssonaten”. Det andra kapitlet handlar om flyktingdebatten i riksdagen och kanske är det det här ett av kapitlen författaren menar att några skulle bli arga över att han har skrivit. Den visar varifrån flyktingmotståndet kom ifrån och det var inte så snälla ord vissa ledamöter sa rakt ut från talarstolen. Det tredje handlar om Sverigedemokraternas socialkonservativa ideologiska förebilder unghögern och var de egentligen låg i den politiska skalan.

Det fjärde kapitlet handlar om ingen mindre än Karl-Gerhard och hans antifascistiska kamp. Det femte handlar om midsommardansen och lite gran vad som hände när Sverige bestämde sig för att tillåta tyska trupper att färdas genom Sverige. Vill man fördjupa sig i detta så kan man läsa Erik Carlssons Midsommarkrisen 1941 eller varför inte se dramadokumentären Fyra dagar som skakade Sverige med Ernst Hugo Järegård som Per Albin Hansson och bara det är ju värt en genomtittning. Det sjätte handlar om en av de böcker som förbjöds och vars författare fick fängelse på grund av det som stod i den. Jag har bloggat om denna bok tidigare.

Sjunde kapitlet handlar om den vändpunkt man talar om när Sverige lite grann bytte fot att stå på. En del tror att Sverige gick från att vara positiva mot Nazityskland till att vara motståndare till dom i samband med den tyska armens nederlag i Stalingrad, men stämmer det verkligen? Var det så att Sverige vågade säga nej bara för att den tyska armens krigslycka vände eller var det nått som hände tidigare? Kapitel åtta och nio handlar om två olika judiska öden och såna här berättelser kan man inte få nog av. Att få läsa om den enskilde människan som i berättelsen fått ett namn. Det ger en bild av att det är människor och inte siffror vi talar om.

Det sista kapitlet handlar om antifascisten Torgny Segerstedt som var en av de mest ivriga motståndarna mot nazismen i det offentliga Sverige på 30-40-talet. Det fanns eldsjälar som gjorde livet surt för nazisterna och stack ut hakan kanske mer än vad de flesta gjorde. Det fanns många svenskar som gjorde detta, men Segerstedt stack ut lite extra.

Kapitlet om unghögern är något som jag fan väldigt intressant och i detta ämne behövs det skrivas mer. Vill man så kan kan man läsa Den socialkonservativa unghögern eller några andra av mina blogginlägg i ämnet. Jag fann dock alla kapitlen intressanta på sitt sätt och det kommer nog de flesta som läser boken tycka. Nu får man inte tro att detta är det enda som skrivits om Sverige under andra världskriget. Det finns en uppsjö av böcker om forskningen om detta är enorm till skillnad från vad vissa påstår. Det går att fördjupa sin i de flesta ämnena och det är väl egentligen bara att göra det. När historieförfalskare försöker skriva om historien för att göra politiska poäng måste vi akta oss. Om denna bok kan jag inte annat än att säga att köp den, låna den och läs den. Vi behöver styra upp debatten och fylla den med fakta igen för med lögner kommer vi inte framåt.

Jag vill avsluta med att citera den text som går att finna på första sidan av boken.

Det är som att halva bilden fattas.

Varför vill vi inte längre minnas dem som under andra världskriget ville hjälpa flyktingar eller tog risker för att berätta om Förintelsen och förföljelserna av Europas judar?

Om vi ska kunna förstå det som händer idag måste vi bli bättre på att förstå den sammansatta dåtiden, lika komplex som den tid vi själva lever i.

1 thought on “Bokrecension: Tio lektioner i svensk historia av Ola Larsmo

  1. Peter says:

    Varför granskas inte hatbloggaren Pettersson? Han har övergått till en mer hånfull ton nu.

    Svara

Kommentera