Klubben Brunkeberg

Den ”partipolitiskt obundna” Klubben Brunkeberg bildades 15 oktober 1917 på Restaurant Riche i Stockholm. Jag skrev partipolitiskt obundna inom citationstecken då många i klubben såg den som ett säte för konservatismen. Från socialdemokratiskt håll sågs klubben i början som antiparlamentarisk och reaktionär alltså skulle den med dagens vetskap kallas en klubb med fascistiska tendenser. Men innan jag går vidare så vill jag berätta lite om det som ledde fram till bildandet av Brunkebergsklubben. Jag har valt ut viss fakta från den fåtaliga litteratur som finns om klubben. Visst blir det lite namedropping och kanske känner inte alla igen dessa personer, men det är ändå namn jag vill ha med.

Ursprunget till klubben kan man säga var Palmstiernas klubb som bildades 1908 av liberalen Erik Palmstierna och den var aktiv till 1916. I denna klubb fanns det många kända namn såsom Per Albin Hansson, Otto Järte, Yngve Larsson, Eliel Löfgren, Gustaf Möller, Alfred Petrén, Rikard Sandler, Torgny Segerstedt och Hjalmar Branting. Branting var partiledare för socialdemokraterna när klubben bildades och Hansson kom att bli detsamma några år senare. Petrén känns igen som den som skrev under motionen som ledde till att det rasbiologiska institutet grundades. Larsson var var även han socialdemokrat, men uteslöts tillsammans med Järte efter att ha medverkat i Aktivistboken tillsammans med Unghögerns Rudolf Kjellén och Adrian Molin. Palmstiernas klubbs idé var att ”utbilda en gemensam och enhetlig åskådning och uppmuntra varann inbördes till kamp mot högern”.

När Palmstiernas klubb lades ner bilades Pelikanklubben och här ser vi en liten förändring i sammansättningen med namn som Otto Järte, Yngve Larsson, bröderna Forssell, Erland Hjärne, Nils Ahnlund, Sven Lidman och Sven Wijkman. Erland Hjärne var son till unghögerns Harald Hjärne och Ahnlund var Hjärne den äldres lärjunge och han var också under en tid ordförande till den konservativa föreningen Heimdal. Järte som efter uteslutningen blev politiker för Högern och han var också en flitig skribent för Nya dagligt allehanda och unghögerns Det nya Sverige. Lidman var pingstvännen som var utgivare Svenskt lösen,”tidning för nationell politik” och Wijkman var under åren 1917-1919 ordförande för Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU) och unghögermannen Arne Forsell som även han blev ordförande för SNU.

Ur spillrorna av ovan nämna Palmstiernas klubb bildades Klubben Brunkeberg som detta inlägg ska handla om. Den nya klubbens syfte var att stödja Finlands frihetskamp mot Ryssland. Finland var under kontroll av Ryssland och hade varit det sen början av 1800-talet. När Tsarväldet rasade samman och den ryska revolutionen bröt ut utropade Finland sin självständighet. Efter detta utbröt oroligheter som ledde till det finska inbördeskriget. Brunkeberg stod på de ”vitas” sida mot socialdemokraterna och bolsjevikerna. Under detta krig avled c:a 36000 människor varav 23,000 på de rödas sida. Många av dessa dog i koncentrationsläger på grund av epidemier, svält och av avrättningar. Detta kan man läsa mer om i Aapo Roselius bok ”Bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918”. Flera av Brunkebergs medlemmar deltog i detta krig och en av dom var Olof Palme, farbror till statsministern med samma namn. Palme stupade innan han ens hade avlossat ett enda skott. Över tusen svenskar deltog som frivilliga i detta krig på de vitas sida i den så kallade Svenska brigaden och enligt forskare och historiker gick flera av dessa vidare till att gå med i Sveriges fascistiska kamporganisation och Svensk opposition. Här är en lista på de svenskar som stupade.

Initiativtagarna till bildandet var Otto Järte och militären Gösta Mauritz Törngren och det var på en lunch på källaren Östergötland som ligger på Salviigränd 1-3 som de tillsammans med godsägaren Ragnar Liljeroth, kaptenerna Gustaf Reuterswärd och Carl Petersen påbörjade arbetet med stadgar och de gjorde en lista på lämpliga medlemmar. Till en början tvistades det om namnet Brunkeberg som kommer ifrån Brunkebergsåsen alltså nuvarande Östermalm och som är mest känt för det berömda slag som skedde där 1471 mellan Kalmarunionen med den danske kungen Christian och Sturepartiet lett av Sten Sture den äldre. Den 21 februari året efter bildandet fastslog namnet till Klubben Brunkeberg på ett möte och då hade den samlat över sextio medlemmar. Till hösten samma år hölls föredrag med namn som ”Den internationella bolsjevikfaran”, ”Rikssynpunkter på författningsfrågan mot bakgrunden av bolsjevikfaran” och ett års ryskt bolsjevikvälde”. Det sistnämnda hölls av Rütger Essén, blivande ordförande för pronazistiska Sveriges nationella förbund (SNF).

Klubben fortsätter att existera och mötena och föredragen fortgår genom åren och 1923 hade den runt 250 medlemmar. Ser man på protokollen för mötena så blir de tunnare och tunnare, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att innehållet i mötena blev mindre utan flera av sekreterarna på 20-talet inte var så intresserade av att skriva ner så mycket av det som hände på mötet. Men detta betyder också att det blir svårt att analysera vilken riktning klubben går. Som kuriosa så skrev Nils Wohlin ”ett utkast till konservativt program” som inte blev så väl bemött av de i klubben. Samtidigt som detta pågick en strid i Stockholmshögern och då mellan högerpartiet och Sveriges nationella ungdomsförbund och detta diskuterades ofta på klubbens mötena. Bland medlemmarna fanns det starka sympatier för SNU åtminstone fram till högern uteslöt ungdomsförbundet för dess ideologiska förflyttning mot en mer pronazistisk hållning. Grundaren Järte blev mer eller mindre utkuppad ur klubbens styrelse 1932 och efter detta blev det en osämja som höll i sig ett bra tag. Dock blev han medlem igen 1958. Några år senare höll antinazisten Hugo E. Pipping ett föredrag ”Dagens östersjöläge” och eftermälet efter detta föredrag ledde till ännu mera oro både i ledningen och bland klubbens medlemsskara där det fanns både antinazister och tyskvänner och detta skadade sammanhållningen i klubben.

För att visa lite var klubben stod politiskt radar jag här upp de tio första ordförandeposter och var de har för bakgrund.

  • Erik Söderhielm (1918-1937): ledamot för Lantmanna- och borgarpartiet
  • Ivar Andersson (1937-1940): Kandiderade för partiledare för Högerpartiet och var ordförande för Sveriges nationella ungdomsförbund
  • Vilhelm Lundvik (1940-1941): Handelsminister för Högerpartiet
  • Gustaf Petri (1941-1944): Militär
  • Birger Steckzén (1944-1947): Historiker och moderna Krigsarkivets skapare
  • Torsten Friis (1947-1952): Militär
  • Ragnar Sundén (1952-1957): Statssekreterare för Högerpartiets Gösta Bagge
  • Ivar Andersson (1957-1960): Se hans första ordförandeperiod
  • Sam Myhrman (1960-1965): Militär
  • Gustaf Petrén (1965-1968): Jurist

Petrén ska vid tillfälle har skrivit för Den svensk folknationalisten, Nationalsocialistiska arbetarepartiets tidning vilket han också var medlem i 1935. Det så kallade Bollhusmötet 1939 där det protesterades mot judiska läkare känner många till, men att det hölls flera möten bland annat det så kallade Lundamötet och som talare under detta sa Petrén:

Att ta hit något tusental judar skulle inte resultera i något annat än att vi i vårt land fick ett svenskt och ett orientaliskt skikt och det kanske inte vore så enbart lyckat

Huruvida klubben fortfarande existerar eller inte hittar jag inte så mycket info om, men det har startats ett bolag för några år sen med samma namn och det är fortfarande aktivt. Om det finns en koppling vet jag inte och det är för mig egentligen inte intressant.

Källa: Klubben Brunkeberg 1917 till 1967 av Ivar Andersson

Kommentera