Den socialkonservativa unghögern

Jag läser Anna Lindkvists 349 sidor långa avhandling Jorden åt folket – Nationalföreningen mot emigrationen 1907–1925. Denna förening startades av bland annat Adrian Molin och dess syfte av att på något sätt få svenskarna att sluta emigrera. Andra som var med i denna förening var Nils Wohlin som senare kom till att vara en av dom som skrev motionen som ledde till grundandet av det rasbiologiska institutet i Uppsala. Wohlin blev senare ledamot för Bondeförbundet, dåvarande Centern. Molin var Vitalis Norströms lärjunge som var en central figur inom den så kallade socialkonservativa och nationalistiska unghögern i Göteborg tillsammans med de mer kändare Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg. Denna unghöger är en av Sverigedemokraternas större ideologiska förebilder och då framför allt Kjellén och Holmberg. Andra personer inom rörelsen var Oscar Norén, Pontus Fahlbeck, Carl_Axel Reuterskiöld och Vilhelm Lundström. Läsandet av denna avhandling gav mig lust att gå igenom denna unghögern lite och jag har valt vissa skrifter och böcker som jag har tillgång till antingen i fysisk form eller digitalt.

Man skulle kunna säga att det fanns tre olika socialkonservativa riktningar i Sverige där den ovan nämnda är en. I Uppsala under samma tid fanns det ännu en. Där var det namn som Harald Hjärne, Gösta Bagge, Eli Heckscher och Carl Hallendorff. Denna unghögers tidning Svensk tidskrift blev senare Moderata samlingspartiets organ. Den tredje unghögern kom mycket senare och bestod av Elmo Lindholm och Sture Bolin.  Lindholm var Sveriges nationella förbunds ordförande mellan åren 1932 och 1940 alltså under de år som Sveriges nationella ungdomsförbund som var Högerpartiets ungdomsförbund radikaliserades och gick åt ett mer radikalkonservativt parti med pronazistiska och antisemitiska drag. När organisationen blev mer extrem uteslöts det och bytte också namn där de enkelt tog bort ungdom i namnet. Två andra kända ordföranden i denna organisation var Teodor Holmberg (1922-1923) och fascisten Per Engdahl (1980-1982). Engdahl var också vice ordförande i början på 40-talet.

Adrian Molin Unghögern SverigedemokraternaEftersom avhandlingen handlar om Adrian Molin börjar jag med honom även om han inte var en av de mer kändaste i sällskapet. Han var en av de mer radikalare, även om vissa av de andras idéer som spridits också var radikala.
Molin skrev boken ”Svenska spörsmål och kraf” delvist tillsammans med hans studiekamrat Hjalmar Haralds. Att de skrev den tillsammans avslöjas av brevväxlingen mellan de två. Flera år senare håller Molin ett tal för den konservativa studentföreningen Heimdal som finns återgivet i Svenska dagbladet 3/11 1934 där han tar upp den här boken (....):
”Det första uttrycket för en politisk unghögeråskådning var mitt ungdomsarbete av 1905. Svenska spörsmål och krav som man gott kan kan karaktärisera som i stora drag nazistiskt eller fascistiskt program – vilket epitet men nu kan skälla mig för, femton år före Mussolini och Hitler”.

 

I Molins tidning Det nya Sverige beskriver Molin det politiska system han vill ha och Lindkvist beskriver det så här

I Adrian Molins åskådning ingick målsättningen att ersätta det rådande samhällssystemet med ett, som han och hans meningsfränder uppfattade det, organiskt ordnat samhälle. I detta skulle gammalt förenas med nytt genom att bygga upp representationen i riksdagen på yrkesgrupper, ett förslag som i grunden var samma som det Kjellén presenterat 1902. Han ville därmed inte ha ett system som byggde på individen utan på medbestämmande korporationer och styrande experter, alltså ett korporativistiskt, teknokratiskt samhälle under en stark ledare. Med det organiskt ordnade systemet skulle även nationen bli enhetligare och starkare, eftersom man trodde att klass- och särintressen skulle försvinna från politiken när partisystemet upphävdes.

När första världskriget var slut och demokratin fick ännu större fotfäste i Sverige så närmade sig Molin fascismen ännu mer.

När det gäller Molins syn på kvinnan så står det mycket att läsa om den i hans bok från 1905. Nedan några citat. Det handlar om typisk särartsfeminism.

Kvinnan är bunden vid naturen med de starkaste band. Slitas de banden af, då upphör kvinnan att vara kvinna. I grunden kunna de icke slitas. Kvinnan kan bli ett neutrum som visar bort naturens kraf, men sin naturbundenhet kan hon icke undslippa. Hon är skapad för moderskapets stora uppgift, den uppgiften bestämmer hennes kropps bildning och hennes själs egenart, den behärskar också hennes lif, vare sig hon vill det eller icke. Moderskapet är kvinnans uppgift. Dess förutsättning, det sexuella förhållandet mellan man och kvinna, betyder också lika mycket för den sunda kvinnan som det betyder litet för den sunde mannen. Hvad för honom har betydelse för stunden, betyder för henne månaders stora glädje och stora ve, och års arbete. Moderskapet är lifsuppgift, faderskapet är en bland uppgifter.

och

Här stå man och kvinna, natur och kultur emot hvarandra. Och på kulturområdet får icke kvinnan tillåtas att göra sitt naturinflytande gällande. Hon må bruka sina krafter äfven på den andliga odlingens fält så till vida, att hon fritt får bära fram det ideella innehåll hon kan bjuda. Men kulturens form er får hon icke rubba eller ändra — dem är det först och främst, som mannen skapat, och öfver dem skall han ensam råda. Kultur i högsta mening är ett ideal — en syntes af natur och kultur i formal mening. På förverkligandet af denna syntes, så långt den i begränsningens värld är möjlig, må äfven kvinnan arbeta — ett ideellt arbete. Hon gör det, när hon i känsla af sina sanna uppgifter fyller naturens kraf: att föda och fostra släkten till allt högre och skönare mänsklighet.

och

Allt detta kan kallas ett ideellt inflytande. Men våra dagars kvinna, som allt för ofta vill mätas blott efter mannens mått, icke efter sina egna, ser icke i dessa uppgifter storhet och värde nog. Hon kräfver också det faktiska medbestämmande inflytande på samhällslifvets och statslifvets former, som är mannens, och som hon icke kan få. Statslifvet kräfver andra förutsättningar än dem kvinnan äger. Där andas man icke hemmets mjuka varma luft, där är luften kall och skarp. Ingen kvinna kunde både i staten och i hemmet fylla en uppgift — och då har mannen rätt att kräfva, att han far behålla henne i hemmet, där hennes naturliga uppgift är att söka. H an skulle begå den svåraste orätt mot sig själf och därmed mot mänskligheten, om han läte henne svika den uppgiften för illusioner ute i världen.
och slutligen
Här har den svenske mannen att svara. På hans svar beror det svenska folkets framtid. Där mannen inte längre är man, där är inte kvinnan kvinna, och där är icke folket ett folk.

Rudolf Kjellén var en av de viktigare personerna i den så kallade Unghögern från Göteborg. Han var statsvetare och politiker och satt i riksdagen i två olika perioder. Ett av hans kändare verk var boken Staten som lifsform från 1916 där han beskriver sina idéer om geopolitik vars grunder är bland annat livsrum (lebensraum) och tanken på att nationen är en organisk stat. I Statsvetenskaplig tidskrift från 1937 skriver Edvard Thermaenius att Kjellén ”med allt fog skulle kunna betecknas som – ordets bokstavliga mening – profet i och för det Tredje riket” Statsvetaren Nils Elvander skriver i samma tidning 1956 ”På vissa punkter finns en direkt överensstämmelse mellan Kjelléns statsuppfattning och den nationalsocialistiska ideologin. Särskilt gäller ju detta den geopolitiska aspekten. Jag återkommer till detta längre ner.

 

Rudolf Kjellén visade också tydligt en förkärlek till nationalsocialismen i hans bok Politiska essayer andra samlingen där han tycker socialismen var en bra ide, men han tyckte det var synd att den hade ett klassperspektiv och inte ett nationalistiskt. Han avlutar sitt resonemang i boken med

Socialismen som parti inskränker denna idé till arbetareklassen. Däraf dess samhällsvåda.Vidga ut idén öfver hela folket – tänk en nationalsocialism i stället för klassocialism – och det samhällsvådliga blir en härlig samhällsstyrka!
I Nationalitetsidén skriver han
De lägre och vanliga riktningarna känna ingen annan uppgift för detsamma än att öka summan af privatlycka till högsta grad af materiellt välstånd åt alla. Därmed är fosterlandet förnedradt till en tjänare av ögonblicket och åt den enskilde, därtill åt hans lägre instinkter. Det rätta svaret lyder: att fullkomna folkanlaget, genom att ständigt utveckla och förbättra typen.

Lite längre fram beskriver han att nationen är full av personliga svagheter och mänskliga brister och att vi måste hålla nere det dåliga och svaga. På grund av detta så ”Af denna grund äro vi principielle motståndare till den allmänna rösträtten”.

I stycket Fosterland – En begreppsanalys beskriver Kjellén vad som skulle ske om nationen och folket fysiskt skulle sluta höra ihop. Han tar som exempel en naturrevolution och att Sveriges befolkning flyttar till Amerika. Han skriver att folket och landet inte kan säras på och därför skulle Sverige inte kunna återuppstå i Amerika. Detta är den tyska varianten av nationalism ”blut und boden” och han beskriver samma fenomen i kapitlet Svensk-Amerika i samma bok och där skriver han också att man kan lika lite ha två fosterländer som att ha två gudar. Han skriver lite senare ”Det samtida svenska folket är ytterst en produkt af å ena sidan det svenska blodet (med dess olika uppblandningar) i alla föregående generationer, å andra sidan af den tidsanda, som nu råder i den västerländska kulturvärlden, där vi hör hemma”. Vidare skriver Kjellén att det inte bara är de nu levande som är Sverige utan även de döda och de ofödda. En sorts mytisk nationalism, en ultranationalism.

Rudolf Kjellén var ju den som myntade nationalsocialism och livsrum, men har också blivit tillskriven att ha myntat folkhem, men det var enligt historikern och författaren Ola Larsmo folkkyrkomannen Manfred Björkquist som myntade det och han var gift med Ruth Kjellén och var alltså Rudolf Kjelléns svärson.

En inte så fullt känd person Karl Haushofer , inspirerades av Kjellén och han la grunden till Nazityskland och dess geopolitik. Han var personlig vän med Rudolf Hess som var kommendant i Auschwitz. Han anklagades i Nürnbergrättegångarna efter kriget för att ha influerat tysk utrikespolitik och ha stått bakom Nazitysklands expansionspolitik. Haushofer besökte Hitler och Hess i fängelset flera gånger och föreläste om Kjelléns idéer om geopolitik. Dessa idéer hamnade sen i Hitlers Mein kampf. Han tog sitt liv 1946. Även Hitlers ideolog Alfred Rosenberg blev inspirerad av Kjelléns tankar.
Kjellén själv var inspirerad av  bland annat Herbert Spencer som  anses av vissa vara den som var upphovsman till socialdarwinismen och den som myntade uttrycket ”survival of the fittest”. Dessa idéer gick sen vidare till att bli grunden i både nazismen och fascismen.

I skriften Ett program: Nationella Samlingslinjer som anses vara unghögerns programförklaring skriver Kjellén

”Dessa främlingar synas icke i något hänseende göra vårt land nytta, om man ej dit skall räkna de underpanter utav smutsigt blod, som stannar kvar efter dem här och där inom vår ariska folkstam. De öka icke våra nationella värden och den nationella produktionen. Däremot störa de mången gång vårt samhällslugn, rubba vår lojala handelsrörelse, försämra vår handelsmarknad och bereda oss understundom rätt stora internationella obehag.

I Teodor Holmbergs skrift Svensk nationaldemokrati som ursprungligen var ett föredrag hållet på samfundet Sveriges väl 1906 beskriver han sina idéer på ett liknande sätt som Molin och Kjellén. Klasskillnader ska utjämnas och medborgarna ska istället samlas i något större  i något han kallar nationell samling i fosterlandets namn. Ett sorts nationellt uppvaknade. Holmberg ansåg att demokratin var nödvändig. Han hoppades på att rösträttsreformen skulle vara lösningen, men rösträtten skulle bara gälla vid val i andra kammaren och inte kommunalt. Den skulle vara graderad och villkorad. Tryckfriheten skulle enligt Holmberg vara statskontrollerad och viss censur skulle förekomma. Man ser även en del tankar som han senare skulle marknadsföra i Svenska sällskapet för sedlig kultur.

 

Holmberg var under 20-talet ordförande i Sveriges nationella ungdomsförbund, men det var alltså före det radikaliserades, men 1934 då Holmberg var över 80 år skrev han fortfarande för deras tidning.

Och att allt mer och mer nå fram till denna går som den ledande instinkten genom hela vårt folks historia. Det är dess innersta trängtan, vår häfds gyllene inslag. Ur spridda byalag , härader och fylken växte till sist Svearike upp. Flera sekler senare utbyttes de skilda landskapslagarna mot en gemensam lag. I den engelbrektska folkhären utvidgades den trånga lokalpatriotism en till en bred och jublande svenskanda, som i sin tur blef förutsättningen för frigörelsen från det danska öfverväldet och för Vasas på nyttfödda Sverige. Storhetstidens rika minnesskatt — vårt folks gemensamma tillhörighet — vår obligatoriska folkbildning från Smygehuk till Karesuando, vår tidningspress, vårt stolta järnvägsnät, ja, rikstelefonens tusenmila trådar — allt går ut på att samla vårt folk, som både af geografiska afstånd och med födda splittringsanlag hotas af söndringens ofärd.
[…]
De friaste statsformer och ett öfverflöd af rättigheter betyda intet mot en god , stark och enhetlig folkanda.
I skriften ”Den vuxna ungdomens värnande och lyftning” beskriver Holmberg den tidning han ville ge ut och den ska inte bara riktas till män utan även kvinnor.
Den skulle rikta sig till båda könen (unga kvinnor borde få reda på de  skolor, som finnas för dem, få läsa om hemmets hygien, om en rätt barnuppfostran, om allt hvad som främjar god kvinnlighet o. s. v.)
Tidningens syfte skulle då vara att
verka för unga mäns och. kvinnors framtid och intressen så, att vart tolk ständigt finge rekryter i den “ljusets här” som skall bekämpa drönare- och själfsvåldsungdomen. Ty ondt skall med godt, fördrifvas!
Holmberg hade tillsammans med sin fru tidningen På vakt (1915-1930) där detta går att hitta i artikeln ”Vår nations livsfråga”i nummer 71 från 1930.
”Hur skall detta sluta? Därest ingen förändring sker, måste det med nödvändighet ända med svenska folkets minskning och förtvinande.
[…]
Sverige kommer dock att finnas kvar med sina rikedomar i skog och malm, och eftersom naturen icke tål något tomrum, så komma enligt den sociala kapillärkraften främlingar att vandra in och fylla luckorna i den glesnande svenska folkstocken.
[…].
Man behöver dock inte befara, att Sverige kommer bli ett folktomt land. Tomrummet kommer efter hand fyllas med människor från andra länder, andra nationer, andra raser. Liksom fikonträdet skulle huggas bort för att ge plats åt ett annat träd, så kommer det gå med oss, om ingen ändring sker.
[…]
Nationalekonomer och rasforskare ha iakttagit och noterat fenomenet samt äro nu som bäst sysselsatta med att studera dess sannolika förlopp. En del har redan framlagt de preliminära resultaten av sina undersökningar. De kunna i korthet sammanfattas sålunda: redan om ett par, tre generationer måste folkstammen ha minskat till hälften av den nuvarande och efter ytterligare ett par generationer — ja, då finns här praktiskt taget intet Svenskt folk längre att tala om. Den svenska folkstammen är utdöd.”
I samma tidning fast i nummer 40 från 1922 kan man läsa detta i en artikel med namnet ”Samhällsskydd mot degenererade folkelement” där människor som begår brott beskrivs som
De höra till de djupt beklagansvärda varelser, som bära brottsligheten såsom i arv i blod och nerver. De äro ärvtligt belastade.
Längre fram i artikeln kommer det också fram vad skribenten vill göra med dessa människor. (Fallandesjukan är ett äldre namn på epilepsi.)
Att oskadliggöra dessa degenererade individer är helt enkelt en plikt.
[…]
Däremot är jag av fullkomligt samma uppfattning som d:r Petrén om lämpligheten av sinnes- och fallandesjukas samt sedlighetsförbrytares sterilisering. Det är helt enkelt en välgärning icke blott mot samhället utan även mot det sjuka, att så sker. Många sedlighetsförbrytare hållas nu internerade på hospital, trots att de icke kunna betraktas som vanliga sinnessjuka. Om de finge undergå steriliseringsoperation, skulle de åter kunna släppas ut och bli samhällsnyttiga individer. Och beträffande de sinnes- och fallande sjuka är det naturligtvis av största vikt, att de hindras från att fortplanta sin sjukdom i nya generationer, som endast komma att ligga samhället till last
Unghögern

Vitalis Norström var professor i filosofi på Göteborgs högskola och ledamot i Svenska akademin. Han var starkt motståndare till socialism, demokrati och masskultur i vilket det senare han beskriver i sin bok med samma namn Masskultur. Han skrev också flera kritiska böcker om särartsfeministen Ellen Key. Norströms betydelse för det socialkonservativa har fallit lite åt sidan och han är inte lika läst som Rudolf Kjellén.

 

 

 

En av de mindre kända runt kretsen av Unghögern Carl-Axel Reuterskiöld var ledamot i riksdagen för Bondeförbundet fram till slutet av 30-talet. Under 40-talet var han medarbetare på pro-nazistiska Sveriges nationella förbunds tidning Dagsposten. Tidningen fick ekonomiska bidrag från Tyskland fram till och med 1945. Reuterskiöld var en stor kritiker mot demokratin och till parlamentarismen. Han sade sig själv ha varit inspirerad av Harald Hjärne under sina historiestudier.

Göteborgs aftonblad blev till att bli unghögerns främsta tidning och då under Oscar Noréns tid som ägare och redaktör. Enligt Molin ska Kjellén ha sagt att Norén vara unghögerns grundläggare”. (Källa här....). 1890 tog Norén över Göteborgs aftonblad. Under Noréns tid  bedrevs det en del hets mot judar i tidningen. Tar upp några exempel och vi ser att det kan vara ganska grova saker. I Göteborgs aftonblad 1892-05-24 kan vi läsa detta

Under nuvarande förhållande måste vi anse judarne såsom främlingar, tillhörande en främmande stam, och vi måste ha klart för oss, att dessa kosmopolitiska åsikter. som gå den nationella känslan för nära och söka uttränga densamma, äro alldeles förvända och leda till vår politiska undergång.
Att på våra landsmäns bekostnad framhäfva dessa framfusige, hänsynslöse, herskelystne, gulddyrkande semiter, som vilja slå allt under sig: kapitalet, handeln, bankrörelsen, pressen, lagstiftningen och lagskipningen, det kan ingen sann fosterlandsvän vara med om.

I samma tidning från 1893-11-28 går det att läsa i en artikel vid namn ”Berättigad antisemitism”.

Inom den frisinnade amerikanska republiken insåg man, att, om invandringen af kineser finge fortfara, skulle denna nya befolkning  blifva till alls intet gagn men till skada och förderf för landets öfrige innebyggare
Så är för våra förhållande ock fallet med judarne. Vi kunna ej hafva någon fördel af att de vidare få öfversvämma vårt land. De äro oss intet gagn, och vi kunna mycket väl reda oss den förutan. Men då de inom samhället bilda en egen kast, som ej sammansmälter med de öfriga, måste de lätteligen leda till racehat och bitterhet. Det så mycket mera, som judarnes planer alldeles oförtydbart gå ut på att slå allt i landet under: kapitalet, handeln, industrien, bankrörelsen, pressen, lagstiftningen och lagskipningen.
Särskildt i Ryssland och Tyskland har den judiska nationen gjort sig hatat och föraktad genom att dyrka guldet såsom sig gud. Det har visat sig, att girighet lätt kan blivfa roten till allt möjligt ondt. Och många judar hafva ej skytt några medel för tillfredställande af sitt penningabegär. Ocker och falskt spel ha t.o.m. tillgripits i stor och hänsynslös skala.

och det fortsätter i samma artikel

Med den konservativa och fosterländska vind, som nu blåser. är det för ingen del omöjligt att svenska riksdagen lyssnar till en en så välgrundad framställning, i synnerhet då den från Ryssland och Polen hotande öfversvämmning af det judiska folkets värsta afskum träder oss allt närmare inpå livet.

Ett sista citat med antisemitism från tidningen och denna gång från 1895-02-07

Ä’ icke dä gudomligt? Om nu världen vore sådan den borde vara och alla köpmän i Sveriges land vore fosterländskt sinnade, då kunde h. exc. resonnement vara riktigt; ty då kunde skyddstullen vara öfvreflödig; det fosterländska sinnet skull då gifva oss skydd. Men det är det tyvärr icke. Tvärtom är det ju så, att vi ”dummen Schweden”, tillfölje vår falska humanitet att ställa vårt lands dörrar vidöppna för både judar och proselyter, till stor del blifvit så kosmopolitiserade, att mången infödd svensk hellre köper en utländska vara än en svensk.

Unghögern var starkt emot demokratin och detta visar Rudolf Kjellen i en artikel ”Samhällslif i uniform” Göteborgs aftonblad från 1898-09-23.

Demokratien sträfvar att utrota karaktererna, genom att pressa in dem i massan.
Den stora massan, som står genomsnittet närmast, hyser nemligen alltid ovilja emot sjelfstendiga naturer som gå sin egen gång. Nu när demokratien uppställt genomsnittet till ideal, så blir det desto värre för de sjelfständige; vinden är emot dem, och det fordras mycket starka ben för att kunna uthärda detta lufttryck.  Så har vår poilitiska frihet för massorna medfört ett tryckande socialt tvång från deras ”allmänopinion” på de utbildade personligheterna.
Det börjar tidigt nog, så att vi hinna blifva väl preparerade för detta lif. Vår uppfostran, som så länge som möjligt håller barnet inpressadt i ett skrufstäd af kosmopolitiskt urvattnade kurser, är sannerligen icke egnad att dana karaktärer – åtminstone icke svenska karakterer. Och den vanlige medborgarens fortsatta fostran genom pressen, är den mera gynnsam för utbildande af sjelfständiga individualiteter?
[…]
Stiga vi upp på politikens höjder, så finna vi i vår tids parlamentariska styrelsesystem sjelfva typen för den tidsriktning, som nöjer sig med en genomsnittsvara, passande för den allmänna medelmåttan, äfven när det är frågan om tankar och åsikter.
[…]
Man vill göra hvar och en af oss till en typ, en genomsnittsperson, istället för att låta hvar och en få vara sig sjelf och genomsnittet naturligt utfälla sig ur denna mångfald.
Detta är det stora och ödesdigra misstaget i demokratiens jemlikhetsprnincip.
[…]
…då demokratien lägger sin förvittrande luft allt tyngre öfverpersonligheter och karakterer som afsticka mot likhetsidealet – och då dess ”rösträttevänlige” adepter i vårt land vilja än mer utsträcka det slags politiska frihet, som innebär socialt tvång.

I Svenska spörsmål och kraf skriver Adrian Molin detta

Demokratien har stora uppgifter att fylla. Men den får därför icke tillåtas att efter godtfinnande grassera i samhället. Dess yttersta konsekvenser löpa genom massväldestyranniet ut i anarkien: samhällets sprängning, individualismens seger öfver samfundskänslan…
[…]
En icke aflägsen framtid torde säkert få bevittna – som förspelet till en ny tid – en bestämd brytning med den demokratiska parlamentarismen. Redan nu börja folken mista respekten för träsket kring valurnorna och tröttna på den tunga apparaten med ett parlament, som inbillar sig regera och blott med högviktig förnämhet – liksom monarkerna – kallar till råd den sakkunskap, som dock är afgörande eller åtminstone bör vara det.

I ett brev till Henrik Hedlund den 20 november 1905 skriver Vitalis Norström

Just i dessa demokratier af gammal typ träder ett högt utbildadt samhällssinne rätt tydligt fram. Icke mindre i en hel del germanska småvälden under äldre medeltiden. Detta samhällssinne har öfverallt sin förutsättning i en rik fond av intressen. som af alla samhällsmedlemmar kändes såsom verkligt gemensamma och i sin gemensamhet vitala för de enskilde. Det allmänna satte ej blott gräns för den enskilde utan det gaf mål, riktning, hållning och väsentligt innehåll åt honom och hans lif. Det låg öfver partierna eller klasserna med deras kamp. Vår tids karaktäristiska samhällsåskådning är en helt annan. Den gamla samhällsåskådningen hvilade på grundvalen af en stark gemensamhet, som personifierades och lyftes upp öfver alla privata intresseplan och därför gaf det stöd, som endast auktoritet kan ge. I det moderna samhällsbegreppets maskintekniska väsen ligger ingen gemensamhet, som når öfver den största och starkaste sammanklumpningen afprivatintressen och privata lyckodefinitioner. Och då ska intresserna aldrig kunna väsentligen sammanfalla
[…]
…så kan det aldrig i det moderna demokratiska samhället bli fråga om annan samling än till och i partier, ytterst majoritet och minoritet. Emedan den moderna demokratien principiellt nekar och upphäfver hvarje öfvergripande personlig auktoritet (emdedan begreppen fosterland och Gud upphört att påverka den konsekventa moderna människan) och blott låter sig leda af intressegrupperingar, står den ohjälpligt i söndringens tecken, i klasskampens.

Vidare i brevet skriver han

Arbetarklassens exploatering af sin maktställning hand i hand med samhällets maskinisering under en rasande partikamp.

Pontus Fahlbeck accepterade den rösträttsreform som kom 1907-1909, men ville exkludera drängar, statkarlar osv p.g.a. av deras låga ställning i samhället.

Vår rike är som ett hus, som har alla dörrar öppna. Genom den främre dörren vandra landets egna söner ut i stora skaror; genom den bakre smyga sig in främmande länders barn, som i intet afseende äro kvalificerade att gifva oss ersättning för förlusten av våra egna. Sålunda kommer invandringens onda till utvandringens kända onda, och det blir en klar, politisk uppgift i bägge fallen råda bot – att inom rimliga gränser söka stänga bägge dörrarna, söka hindra den klara strömmen att gå ut och den grumliga strömmen att gå in. Dessa främlingar synas icke i något hänseende göra vårt land nytta, om man ej dig ska räkna e underpanter utav ett mera smutsigt blod, som stanna kvar efter dem här och där inom vå ariska folkstam. De öka icke våra nationella värden och den nationella produktion. Däremot störa de mången gång vårt samhällslugn. Vi böra söka göra litet mera rent hus mot de objudna främlingarna. En invandringslag har mycket länge, förvånande länge, fått stå som ett önskemål på det nationella programmet här i landet, allt under det tattarna huserat rundt omkring. Färska erfarenheter göra krafvet nu större än någonsin. Under vissa förhållanden kan en invandringslag verka rent af som en snygghetsåtgärd…

Det nya Sverige, vilket inte ska förknippas med Per Engdahls fascistiska Riksförbundet Det nya Sverige, var unghögerns tidning och den skulle vara partipolitisk obunden och det skulle diskuteras nationella spörsmål. Den skulle alltså inte sprida vissa politiska idéer utan öka det nationalistiska tänkandet i Sverige. Tidigare nämnda Carl-Axel Reuterskiöld skriver i tidningens femte nummer 1908 så här när han diskuterar kvinnlig rösträtt och maktutövande i artikeln ”Politiska uppgifter”

”De yttre maktfrågorna lösas i allt fall bäst af dem, som själfva förfoga öfver yttre makt, något som efter den fysiska naturens ordning och all hittillsvarande erfarenhet ytterst liktydigt därmed, att statsorganen i regel måste vara män. Naturligtvis skall ingalunda flörnekas, attkvinnor funnits och finnas, som bättre än många män besitta förmågan af statlig maktutöfning, men just möjligheten att här tämligen uttömmande uppräkna en rad af sådana kvinnor, visar att dessa varit och fortfarande äro undantag

Detta är inte en fullständig genomgång då jag saknar vissa viktiga dokument bland annat Kjelléns ”Ett program – Nationella samlingslinjer”. När jag får tag i den så kommer det komma ett enskilt inlägg om bara den skriften. Vill man veta mer om Unghögern och dess kopplingar till nazismen och fascismen så är Unghögern av Östen Kjellman en intressant bok vilken jag recenserar här. I den går han igenom de likheter som finns mellan Rudolf Kjellén, den övriga unghögern och idéerna som Adolf Hitler skrev i sin Mein Kampf och hur andra i 30-talets Nazityskland tänkte. Eftersom den bara säljs av ett förlag långt ut på högerkanten (läs nazistiskt) så får ni leta upp den själva. Den är iallafall jävligt intressant.

Mer intressanta länkar

SD:s hat mot demokratin är konstant 

En antidemokratisk SD-förebild 

”SD:s ideologi är knuten till en svensk idétradition, med nära förbindelser till fascism.”

Kommentera