Stochastic terrorism (på svenska ibland översatt till stokastisk terrorism) är ett begrepp som beskriver hur offentlig demonisering eller hets mot en specifik grupp eller person används för att framkalla våldshandlingar, även om talaren inte uttryckligen uppmanar till våld.
Ordet stokastisk är en matematisk term som betyder slumpmässig eller sannolikhetsbaserad. Kärnan i begreppet är att även om det är statistiskt förutsägbart att någon kommer att tillgripa våld som ett resultat av den aggressiva retoriken, är det omöjligt att förutsäga exakt vem förövaren blir, eller exakt när och var dådet kommer att ske.
Här är en uppdelning av hur mekanismen fungerar:
- Uppviglaren (Retorikern): En person med stort medialiskt eller politiskt inflytande använder ett dehumaniserande eller extremt laddat språk. Måltavlan utmålas ofta som ett existentiellt hot, en ”fiende till folket” eller som fundamentalt ond. Talaren håller sig dock ofta precis inom lagens gränser och undviker direkta uppmaningar till brott (så kallad plausibel förnekbarhet).
- Mottagaren (Förövaren): Bland miljoner lyssnare finns det ett fåtal individer som är instabila, radikaliserade eller redan våldsbenägna. De tolkar den offentliga retoriken som ett indirekt mandat eller en direkt order att agera för att ”rädda” samhället.
- Resultatet: En individ (ofta beskriven som en ”ensam varg”) utför ett våldsdåd mot den utpekade måltavlan.
Historiskt exempel på principen
Ett klassiskt historiskt exempel som ofta används för att illustrera principen (långt innan termen fanns) är den engelska kungen Henrik II:s berömda utrop år 1170 angående ärkebiskopen Thomas Becket:
”Vem ska befria mig från denna besvärliga präst?”
Kungen gav aldrig en direkt order om mord, men fyra av hans riddare tolkade retoriken som en order, red till katedralen i Canterbury och mördade Becket.
Varför används begreppet?
Termen används inom modern terrorismforskning och statsvetenskap för att belysa det moraliska och kausala ansvaret hos politiska ledare, medieprofiler eller influerare. Det utmanar idén om den ”ensamma vargen” genom att visa att dessa förövare ofta agerar i symbios med ett bredare, radikaliserat informationsklimat.