Det bortglömda folkmordet i Sydvästafrika

Nu delas världen upp … Med tiden kommer vi oundvikligen att behöva mer utrymme; det är endast med hjälp av svärdet som vi kommer att kunna skaffa oss det. Det är vår generations uppgift att åstadkomma detta. Det gäller vår överlevnad.

Dessa rader skrevs 1904 av den då bayerska löjtnanten Frans von Epp på sin färd mot Sydvästafrika. Han kom till att bli riksståthållare i Bayern under andra världskriget.

Redan 1884 sattes den tyska flaggan upp i ett område i Sydvästafrika som idag heter Namibia. Tyskland var mer eller mindre utan kolonier för att kunna expandera sitt “livsrum” och för att kunna stå sig emot de andra stormakterna som Frankrike och England krävdes det att Tyskland utvidgade sitt rike. På den tiden var det inte österut som var tänkt som nytt livsrum för tyskarna utan det kom att bli i Afrika. Riksmarskalk Otto von Bismarck utnämnde därför 1885 en viss Heinrich Ernst Göring till rikskommissarie över Sydvästafrika. Han kom dock att få lämna denna post redan 1893. Hans son Hermann Göring som blev känd några decennier senare sa när han var liten dessa ord och visst gick han i sin fars fotspår.

När jag blir officer – och det ska jag absolut bli – måste det också genast bli krig. Jag ska utmärka mig och få ännu fler medaljer än pappa.

Tillbaks till Sydvästafrika och Göring den äldres efterträdare blev Curt Francois som gav de afrikanska folken flera fredsavtal som tyskarna genast bröt mot. Några år efter som blev Theodor Leutwein som kritiserades för att han var för mild mot afrikanerna. Wilhelm den andre ville ha hårdare  tag.

Ett uppror startades 1904 i protest mot den tyska koloniseringen och att de nya invånarna stulit både mark och boskap av urinvånarna så dödades 200 tyska nybyggare i de strider som uppkom. Som hämnd för detta beordrades den tyska militära styrkan ledd av general Von Trotha som nu ersatt Leutwein att förinta upprorsmakarna och hela deras befolkning. Hererofolket samlades nedanför Waterberg och där blev de attackerade av den tyska styrkan som med både kanoner och kulsprutor mejade ner kvinnor, barn och gamla. Efter 9 timmars “strid” lyckades hererokrigare bryta sig ur. Människor flydde ut till öken där soldater gjorde räder och dödade ännu fler. Soldaterna förgiftade vattendrag så att inte bara människor avled utan även den boskap som gav mat åt de flyende folken. Von Trotha skrev en order.

Varje Herero, som påträffades på tysk mark, med eller utan vapen, med eller utan boskap, skall skutas. Jag kommer inte att ta emot kvinnor och barn. Om de inte återvänder till sittfolk blir de skjutna.

De människor som överlevt arméns attacker och som samlades in fördes med godsvagnar till de områden där koncentrationslägren fanns. Begreppet koncentrationsläger började användas redan på Kuba 1890 och sen senare av engelsmännen under det andra Boerkriget 1899-1902. Ett av lägren fanns på Shark island, en karg klippö med inte så mycket skydd för den kalla blåsten. Antalet människor som dog åren lägret existerade är okänt, men det uppskattats vara ungefär 3000. I lägret som var det enda som det fördes statistik i dog 40% under de första månaderna efter de blivit tillfångatagna. För att kunna hålla koll på fångarna i lägren tillverkade ett företag i Dresden (Tyskland) metallbrickor. Detta var inte von Trotha nöjd med utan han ville märka dom med sina identitetsnummer. Under 1906 ska 778 rasbiologiskt motiverade obduktioner  ha utförts på offren för folkmordet. För att få rent skallarna innan de skulle skickas till Tyskland så fick kvinnliga fångar koka dom tills skinn och köttrester var borta.

1912 så förbjöds giftermål mellan tyskar och urinvånare i de tyska kolonierna och samtidigt kom de ID-brickor som von Trotha ville ha. Alla afrikaner över sju år var tvungna att bära denna namnskylt runt halsen. Så förföljelserna slutade inte alls efter att Tyskland mer eller mindre blev tvingade av opinionen att avsluta det pågående folkmordet 1907.

folkmordetSkallar tillhörande döda från Hererofolket hämtades in och hamnade så småningom i det tyska rasbiologiska institutet Kaiser Wilhelm-institutet som grundades 1927. Chef för detta institut var Eugen Fischer och han åkte till Sydvästafrika 1908 och forskade i rasblandning. Det var också hans forskning som till viss del ledde till de tankar som mynnade ut till raslagarna som kom till på 30-talet. Adolf Hitler läste Fischers litteratur och då främst en bok “Översikt över mänsklig ärftlighetslära och rashygien” som Fischer skrev tillsammans med hans kollegor Erwin Bauer Fritz Lenz och på institutet under den tid han satt i fängelse för den misslyckade så kallade “Ölkällarkuppen” och Hitler använde dessa i sin bok Mein kampf. Det var också Fischer som planerade nazisternas steriliseringsprojekt där bland annat barn där en förälder var tysk och där den andra föräldern hade afrikanskt ursprung. En av Fischers elever Hendrik Verwoerd blev senare premiärminister i Sydafrika och var den som införde apartheid fullt ut. En annan elev var Dr Mengele som knappast behöver mer presentation.

Franz von Epp som står bakom det inledande citatet var en av dom som finansierade köpet av Völkischer beobachter, nazipartiets officiella tidning. Men det finns mera kopplingar mellan förövarna till det tidigare folkmordet och de som skulle bli förövarna till Förintelsen. SA’s (Sturmabteilung) uniformer bestod ju förutom av de bruna byxorna också av de kakibruna skjortorna. Dessa skjortor var egentligen överblivna uniformsskjortor från Tyska Östafrika och på grund av att skyddstruppen som skjortorna var ämnade till inte fick tillgång till dom hamnade dom på armens överskottslager. Troligtvis var det von Epps närmaste mans Ernst Röhms älskare Gerhard Roßbach som såg till att de kom till användning av SA.

Utav de två stammarna så dog 65’000 Herero alltså 80% av folkgruppen och av Namaqua dog hälften alltså 10’000 människor under de tre år (1904-1907) folkmordet pågick. Ser vi till kopplingarna till nazisterna på 20-30-talet så var folkmordet på de afrikanska stammarna ett sorts genrep inför det som skulle komma.

Jag rekommenderar boken “Kejsarens förintelse : Tysklands bortglömda folkmord” av David Olusoga och Casper W Erichsen. Lyssna gärna också på och Historiepoddens två avsnitt “Tysklands koloniala folkmord” del ett och två.

Framför allt så rekommenderar jag mina andra inlägg om historiska händelser.

Kommentera