BRÅ’s trygghetsundersökning om journalisternas och opinionsbildarnas utsatthet

Som jag skrev i en artikel om politikernas utsatthet så handlade de sverigedemokraternas utsatthet om att de hade den största andelen alltså ju mindre parti desto större andel utsatthet.Det faktiskt antalet per parti visar en helt annat bild. Det man kunde läsa om rapporten Politikernas trygghetsundersökning (PTU) som gäller för året 2012 var att kvinnliga politiker och personer med utländsk bakgrund var mer drabbade och att de drabbade trodde det var oftare högerextrema som gav sig på dom och inte vänsterextrema.

Nu i dagarna kom BRÅ’s rapport Rapport 2015:12 Hot och våld med undertiteln Om utsatthet i yrkesgrupper som är viktiga i det demokratiska samhället. Den behandlar inte bara politiker utan även statligt anställda, anställda i kommuner och landsting, journalister och opinionsbildare och det är den sista kategorin som vi ska titta närmare på. Jag har valt att kopiera text och diagram direkt från rapporten då jag skulle ha rört till det ordentligt om jag skrivit texten själv och jag har bara tagit den text som visar det jag vill komma fram till. För den skull behöver det inte bli vinklat.

Untitled-10

Det finns stora skillnader mellan olika studier när det gäller utsatthetsnivåer. Enligt Journalistförbundets/Säpos undersökning hade nio procent av journalisterna utsatts för hot (2009). Enligt
en C-uppsats hade en av fem journalister hotats (Arvidsson m.fl. 2011). Om vi i stället räknar med resultatet från den studie som vi bedömer har högst trovärdighet – studien om J-panelen – hade en tredjedel av journalisterna råkat ut för hot de senaste tolv månaderna.

Av journalisterna på kvällstidning hade 71 procent fått minst ett hot under de senaste tolv månaderna. Motsvarande siffra för morgontidning i storstad var 48 procent, för fackpress 19 procent och för frilans 20 procent. Bland chefer med övergripande ansvar hade 47 procent hotats de senaste tolv månaderna. Motsvarande siffra för redigerare var 17 procent, för kolumnist/krönikör 67 procent, ledarskribent 64 procent och programledare 45 procent.

68 procent av de journalister som skrev ledare och 6 procent av dem som hade skrivit om familj och om vetenskap hade utsatts för hot de senaste 12 månaderna.

De senaste tolv månaderna hade 32 procent av kvinnorna och 35 procent av männen hotats. Motsvarande andelar för nedsättande omdömen var 74 procent för kvinnorna och 81 procent för männen. 16 procent av kvinnorna och 4 procent av männen fick ta emot hot om sexuellt våld.

Enligt J-panelen fanns det dock skillnader i hur kvinnor och män hotades och kränktes. Långt fler kvinnor utsattes till att börja med för hot om sexuellt våld Det var också en större andel kvinnor än män som uppgav att de ”ofta” – snarare en enstaka gånger – fick ta emot sådana hot. I stället för sexuella hot utsattes manliga journalister oftare än kvinnliga för hot om våld mot den egna personen.När det gäller nedsättande kommentarer fick män och kvinnor ta emot ungefär samma typer av kränkningar. Detta gällde alla punkter utom en: sexistiska kommentarer. Här var det långt vanligare att kvinnor utsattes: 31 procent av de utsatta kvinnorna och sex procent av de utsatta männen hade drabbats av sexistiska kommentarer.

Hur framfördes då hoten och kränkningarna mot journalister? Det allra vanligaste i J-panelen var att de kom med e-post till journalisten (Löfgren Nilsson 2013). Andra vanliga kontaktvägar var i tur och ordning telefonen och artikelkommentarer på nätet. Detta gällde både hot och nedsättande kommentarer. Om man lägger samman de olika internetbaserade sätten att framföra kommentarer – via e-post, sociala medier, artikelkommentarer och debattforum på nätet – så framstår internet som ett verktyg/en arena där internet som ett verktyg/en arena där många av hoten och hatet kanaliserades.

Allra vanligast var invandring eller flyktingmottagande (i vid bemärkelse). Jämställdhet, genus och feminism nämns som det näst mest triggande ämnet, och brott, sport och ämnena Sverigedemokraterna kom inte långt efter. Även journalistik om politik och religion – ofta högerextremism eller islam – samt rovdjur och jakt, särskilt om det handlade om vargar, var ämnen som ansågs utlösa hat och kränkningar mot journalister.

Om man ser till motiv så ansågs det vanligaste vara ”ilska eller frustration över det journalisten bevakat” (Säpo 2009). Det handlade då ofta om hot och trakasserier som var en reaktion på något som journalisten i fråga redan hade publicerats – en slags hämnd.Även sådana hämndaktioner kunde dock syfta till att påverka journalisternas yrkesutövning, till exempel genom att förövaren ville ha en rättelse eller ville varna journalisten att skriva om samma ämne i fortsättningen.

Journalister uppgav oftare än många andra yrkesgrupper att de tvekat inför en arbetsuppgift på grund av hot och våld. Ungefär en fjärdedel av dem som utsatts för hot och våld uppgav att de påverkats på detta sätt, enligt Journalistförbundet/Säpo (2009). Bland dem som hade utsatts för våld hade så många som hälften påverkats. Det var ovanligare att journalister faktiskt undvek eller avstod från arbetsuppgifter på grund av hot eller våld. Endast någon eller några enstaka journalister hade bytt arbete på grund av hot, våld eller trakasserier. Säpo bedömer att hot mot journalister får en faktisk påverkan på innehållet i medierna i Sverige (2009). Det handlar inte om att medierna sprider felaktigheter eller låter bli att rapportera om viktiga händelser. Om något ämne eller någon händelse är samhällsintressant ser journalisterna det som sin uppgift att rapportera. Men i vissa fall kan journalister rapportera mer försiktigt eller låta bli att rapportera om ett ämne som kan dra till sig hot eller trakasserier – om det inte på ett självklart sätt är ett ämne som är intressant för allmänheten. Journalister kan också agera omedvetet och välja bort vissa ämnen eller välja att inte gräva djupare i vissa ämnen.

Undersökningen om hot och våld på dagstidningar visade också att ganska många journalister hade påverkats av de hot de fått. En av tre av de utsatta angav att de ”kanske” hade påverkats något i sitt skrivande, en av tio menade att de hade påverkats i ganska eller mycket hög grad”. Drygt sex av tio menade att de inte hade påverkats alls. I undersökningen ställdes också frågan om reportrarna var försiktiga med att skriva om vissa saker på grund av risken för hot. De flesta – två tredjedelar – tog avstånd från detta, men en tredjedel menade att de delvis var försiktiga till följd av en hotrisk. Reportrar på landsortstidningar var mer försiktiga än övriga, och kvällstidningsreportrar var minst försiktiga – trots att de ofta utsattes för hot.

Alltså handlar de flesta hoten och trakasserierna om journalister som skriver om invandring och flyktingmottagning och den näst största kategorin handlar om dom som skriver om feminism och jämställdhet. Vilka som står för för den del som handlar om invandring kan inte ens den blinde missa. Sverigedemokraternas åsikter om migration har tagits upp av sympatisörer och på nätet hetsar den så kallade nätsvansen upp stämningen mot de som arbetar för demokratins grundpelare. När det gäller den näst största kategorin så vet vi också att samma fotsoldater är motståndare till feminism och kvinnor som tar plats. Läs om synen på kvinnor inom partiet. När det gäller synen på feminism och kvinnor på SD-nära medier så kan det se ut så här. Med en kvalificerad gissning  kan vi nog anta att SD’s fotsoldater står för en betydande del av påhoppen på feminister. Kvinnor är också en grupp som får hatiska kommentarer och vem har inte sett ”hoppas du blir kulturberikad”? I sammanhanget betyder kulturberikad att bli våldtagen av en människa med invandrarbakgrund.

Anders Lindberg, krönikör på Aftonbladet skriver ofta om Sverigedemokraterna och han beskriver det på Twitter så här

När jag skriver om FP, KD mm får jag skäll av pressekreterare. När jag skriver om er blir jag mailbombad

Sverigedemokraterna rensade ut extremister 1996 med sitt uniformsförbud som den dåvarande partiledaren Mikael Jansson införde. Det gjorde att många av de skinnskallar och de med öppet nazistiska sympatier försvann från deras manifestationer. De skinnskallar som ofta var inblandade i bråk särskilt med invandrare försvann från deras led, men har fenomenet försvunnit helt? Återigen förklarar Lindberg det bra

Nätsoldaterna har fått samma roll som skinnskallarna hade i partiets ungdom, de skrämmer och hotar meningsmotståndare medan partiledningen förnekar all kännedom.

Hur de kan få hålla på undrar många? SD-politiker säger att de tar avstånd ifrån från hatmobben, men visar man åsikter som riksdagsledamoten Hanna Wigh så förstår man bättre varför det är som det är

Untitled-8

 

Mer läsning

Journalisten – Var tredje journalist hotat det senaste året

Hat och hot blev vardag för media

J-panelens nyhetsbrev hot hat mot journalister

Otillåten påverkan på media 2009

Näthatets konsekvenser

 

1 kommentar

  1. […] inom media har fått utstå hot det senaste året. Jag har skrivit om det förut både här och här. Det är inte enbart mediepersoner som råkar illa ut när de hamnar i vägen för […]

Kommentera