Kritik mot partitoppen och toppstyrningen

Sverigedemokraterna är som sagt var sprunget ur den nazistiska rörelsen på 80-talet och det är alltså inte alls så konstigt att partiet får kritik för att vara toppstyrt. Det ingår ju i den ideologi som partiet har i sitt bagage och även om de förskjutits till det mer socialkonservativa så handlar det om den socialkonservatism som uppkom förra sekelskiftet i form av unghögern med Rudolf Kjellén, Adrian Molin och Teodor Holmberg som hade antidemokratiska tendenser. Jag har skrivit om dessa herrar här och om det som ses som deras programförklaring här.

Sverigedemokraterna har stora problem med interna konflikter och de har de haft sen starten. Partiet har ju splittrats och flera har hoppat av och bildat nya partier. Nationaldemokraterna är väl det kändaste exemplet på detta. Ett annat är det nazistiska Hembygdspartiet som bildades av bland annat grundaren till både BSS och SD, Leif Zeilon. Vill ni läsa mer om vad som uppkommit ur SD under alla år så har jag ett inlägg här.

För att förstå en del av maktkamperna så måste man förstå dess verktyg. Förutom då att flera i partiet spelar in samtal för att senare kunna använda detta mot deras fiender i partiet så används den så kallade nolltoleransen som ett verktyg för att få bort obekväma partikamrater. Den kändaste inspelningen är nog Kent Ekeroths järnrörsfilm som då troligtvis läcktes av någon person som ville ha bort någon av de inblandade. En annan film är när Linus Bylund räknar upp några personer som han hatar och tillsammans med Kent Ekeroth så nämner han Anders Behring Breivik.

Riksdagsledamoten Marcus Wiechel skapade ett register med meningsmotståndare och denna kartläggning skulle användas mot Åkessons fiender inom partiet. Listan var full av omdömen som “opålitlig”, “bråkmakare” och “politiskt avvikande”.

Ett annat verktyg som används i maktkamperna och för att tysta kritiker i partiet är uteslutningar. Flera inom partiet vittnar om just detta och Folkbladet skriver om partiets osunda partikultur och anledningen till varför så många utesluts. Det handlar alltså inte om som många tror att företrädare uttalat sig rasistiskt eller delat “ideologiskt avvikande” material på sociala medier.

I Sverigedemokraternas stadgar, i likhet med många andra partier, kan uteslutning ske om man agerar illojalt mot partiet eller inte följer stadgarna. Under förra mandatperioden uteslöt Sverigedemokraterna 37 personer, den i särklass vanligaste anledningen var på grund av “interna stridigheter”.

Uteslutningen av förra ungdomsförbundet var ju inget annat än en maktkamp.  2012 försökte partitoppen med att kuppa bort den dåvarande ledningen i ungdomsförbundet genom att försöka få Paula Bieler vald som ordförande, men denna “kupp” misslyckades. 2014 gjordes ännu ett försök och då med Åkesson-trogne Henrik Vinge som kandidat, men även detta misslyckades. När William Hahne valdes till ordförande i Stockholm stad så blev det droppen. Gustaf Kasselstrand och William Hahne uteslöts en månad senare. Året efter väljs en ny ordförande som var lojal mot den förra styrelsen och då uteslöts hela SDU. Bevisen mot Hahne och Kasselstrand var ju direkt fåniga och det är så tydligt att det handlade om en maktkamp där Åkessons falang kände sig hotade.

2019 anställde partiet en konflikthanterare som då skulle reda ut problemen i partiet. Det gick så där. Hon kom fram till att flera av problemen berodde på den absoluta partitoppen och då framför allt partisekreteraren Richard Jomshof. Inte helt oväntat så fick hon sparken på stående fot när Jomshof förstod att hans namn fanns i den kommande rapporten.

Partiet får man absolut inte ifrågasätta och kritisera och det fick SD-företrädare i Åtvidaberg erfara 2017. Tidningen Affärsliv intervjuade den före detta SD-politikern och de skrev så här

Medlemsutskottet öppnade ett ärende mot Bertil Jonsson efter att han uttalat sig i Corren i mars. Bertil Jonsson anklagade SD Östergötland för ”toppstyrning och diktatur” samt ”bristande människosyn”.

I en intervju säger den före detta riksdagsledamoten Hanna Wigh som också fått erfara vad som händer när man kritiserar partiet.

Ironin är att jag känner att jag kan åstadkomma mer som politisk vilde, än bunden av partipiskan inom Sverigedemokraterna för där var jag verkligen bakbunden att INTE få tala i frågor överhuvudtaget.

Hon fortsätter i samma intervju

Det påpekade jag redan när jag var i Sverigedemokraterna, bristen på interndemokrati, hur man lättvindigt kör över människor, utesluter. Det fungerar inte. Sverigedemokraterna håller på att av sitt storhetsvansinne implodera.

I boken ”Insidan” av Sara Recabarren beskriver författaren sverigedemokratiska flera kvinnor som har kritiserat partiet inifrån och att de möttes av tillmälen och hot av sina egna.

Sveriges radio skriver om sverigedemokraterna i Värmland och inleder artikeln med dessa rader

Det pågår stridigheter inom Sverigedemokraterna i Värmland. Flera nuvarande och före detta medlemmar har hört av sig till media och berättat om en diktatorisk kultur där ledningen styr med järnhand och där medlemmar utesluts på lösa grunder.

Patric Silfverklinga i SD Borås av och han säger till Sveriges radio att partiet blivit toppstyrt och elitistiskt. Han säger också “– Det finns ingen öppen dialog inom partiet”. Truls Hellberg i SD Osby hoppade av partiet och han säger att toppstyrningen var orsaken. Agne Ingvardsson före detta ordförande i samma kommun berättar ungefär samma sak till Expressen.

– Jag var väldigt nöjd, men senare insåg jag att man inte kan bedriva någon politik. Hur ska vi kunna föra en politik om vi inte får skriva insändare eller gå upp i talarstolen?

Sverigedemokraten Bertil Jonsson berättar för Corren hur han upplevde partiet.

Det är en följd av vad som hänt inom partiet. Jag har fått höra att jag pratat med vissa personer inom partiet som man inte får prata med. Pratar man med fel person vid fel tillfälle så åker man ut i kylan

och han fortsätter.

Man plockar ut en klick personer som ska få växa sig starka och styra mer. Jag ser det som diktatur. Partiet vill inte, som man gör i en demokrati, bygga underifrån

Inför valet 2018 så gjordes länslistorna om centralt. Det visar på toppstyrning enligt forskaren och statsvetaren Anders Sannerstedt och han säger i en intervju i SvT.

– Normalt sett har riksorganisationen inget formellt inflytande över hur partierna utformar sina listor regionalt. Det är ett mycket ovanligt förfarande, säger han.

Hur ska det tolkas?

– Helt klart är det ett tecken på toppstyrning. Partiet centralt vill ha förstärkt kontroll över kandidaternas pålitlighet och partiet har ju tagit ett beslut som ger partiledningen möjlighet att ändra i listorna. Så ser det inte ut hos övriga riksdagspartiet.

De vill enbart ha företrädare som dansar efter partilednings pipa och fler och fler vittnar om total avsaknad av interndemokrati.

Här är några artiklar om toppstyrningen och maktkamperna i partiet.

Kommentera