Italienaren Filippo Tommaso Marinetti skrev det futuristiska manifestet som i sin helhet publicerades i den franska tidningen Le Figaro 1909. Detta inlägg kommer enbart att innehålla manifestet, men kommer med all säkerhet att återkomma till futurismen då den anses till viss del ligga till grund för den italienska fascismen. Och då kommer det att vara bra att hå något att länka till som är på svenska. Så här följer det futuristiska manifestet i sin helhet.
Futurismens manifest
- Vi vill lovsjunga kärleken till faran, energin och den halsbrytande djärvheten.
- Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
- Litteraturen har ända till dags dato förhärligat den tankedigra orörligheten, hänryckningen och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febrila sömnlösheten, språngmarschen, saltomortalen. örfilen och knytnävsslaget.
- Vi påstår att världens härlighet har berikats med en ny form av skönhet: hastighetens skönhet. En tävlingsbil med motorhuven prydd med stora rör som liknar ormar med explosiv andedräkt… en vrålande bil som verkar driven av maskingevärsskott är vackrare än Nike från Samothrake.
- Vi vill lovsjunga människor vid ratten, vars stång tänks gå tvärsigenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.
- Poeten måste ge sig hän med glöd och prakt och frikostighet för att öka de ursprungliga elementens iver och entusiasm.
- Det finns ingen skönhet mer, annat än i kampen. Inget verk kan vara ett mästerverk utan att vara av aggressiv natur. Poesin måste uppfattas som ett våldsamt angrepp mot okända krafter i syfte att tvinga dem till underkastelse inför människan.
- Vi befinner oss på seklernas yttersta udde!… Varför skulle vi se tillbaka – när vi vill slå in den hemlighetsfulla porten till det Omöjliga? Tiden och rummet dog igår. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den överallt närvarande eviga hastigheten.
- Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen, anarkisternas destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör; samt föraktet för kvinnan.
- Vi vill förstöra museerna, biblioteken, varje slag av akademi; vi vill kämpa mot moralism, feminism och utilistisk och opportunistisk feghet.
- Vi kommer att besjunga folkmassorna som uppeggas av arbete, nöjen och uppror; revolutionernas brokiga, mångtoniga tidvatten i de moderna städerna; vi kommer att besjunga den nattliga, hektiska ivern vid varv och byggen som flammar under våldsamma elektriska månar; glupska stationer som slukar rykande ormar; verkstäder som hänger i molnen i krokiga trådar av rök; broar som likt jättestora gymnaster tar kliv över floderna, blixtrande i solen som knivar ; äventyrslystna ångbåtar som vädrar längs horisonten, bredbröstade lokomotiv som stampar på skenorna likt väldiga stålhästar, betslade med rör, aeroplanens glidande flykt med propellrar som slår i vinden som vimplar och klapprar som en applåderande folksamling.
Det är ifrån Italien vi utslungar detta manifest till hela världen, ett omstörtande, våldsamt och tändande manifest, som idag grundlägger Futurismen. Vår avsikt är att befria detta land från dess stinkande kallbrand av professorer, arkeologer, ciceroner och antikvitetshandlare.
Italien har redan alltför länge varit en loppmarknad. Vi vill befria det från de otaliga museer som överallt täcker det med otaliga kyrkogårdar.
Museer: kyrkogårdar!… I själva verket är de alla likadan med sin dystra blandning av en mängd kroppar, som är främmande för varandra. Museer: offentlige natthärbärgen där man vilar för alltid och skulptörer som med hugg av färger och linjer vilt slaktar varandra längs väggar som de slåss om.
Om man vallfärdar dit en gång om året liksom man går till kyrkogården på de dödas dag, det må så vara. Att man en gång om året lägger en blombukett framför Mona Lisa må också vara. Men jag kan inte acceptera att man dagligen rastar sin tristess, sitt bräckliga kurage, sin sjukliga oro i museernas salar. Varför låta sig förgiftas? Varför låta sig ruttna?
Och vad kan man se i en gammal tavla annat än det mödosamt förskruvade hos en konstnär som vinnlagt sig om att bryta igenom oöverstigliga hinder, vilket innebär raka motsatsen till hans önskan att helt fullt uttrycka sin dröm?… Att beundra en gammal tavla är detsamma som att spilla sin sensibilitet i en gravurna i stället för att slunga ut den i vida, våldsamma strålar av aktivt skapande.
Vill ni slösa bort era bästa krafter på denna evinnerliga och onödiga beundran för det förflutna, en beundran som på ett fatalt sätt gör er tomma, förkrympta och förtrampade?
Sannerligen säger jag eder, det dagliga besöket på museer, bibliotek och akademier (kyrkogårdar för fåfänga ansträngningar, ett Golgata för korsfästa drömmar, rubriker över släckta impulser!”…) är lika skadligt för konstnärerna som släktingarnas utdragna förmyndarskap för ungdomar som är berusade av sin begåvning och i sin ambitiösa vilja. För döende, sjuka och fångar – må så vara. Det beundransvärda förflutna är kanske en lindring i deras sjukdomar, eftersom framtiden är spärrad för dem… Men vi unga och starka futurister, vi vill inte längre veta av det förgångna.
Må de komma, de glada brandstiftarna med förkolnade fingrar! Se, där kommer de, där kommer de! Friskt mod! Sätt fyr på bibliotekens bokhyllor!… Led kanalerna att översvämma museerna!… O, vilken glädje att se de gamla ärofulla målningarna driva med strömmen, trasiga och urblekta!… Fatta era hackor, yxor och hammare och förstör – förstör utan misskund de vördade städerna!
De äldsta av oss är trettio år. Det tar oss åtminstone ett decennium att avsluta vårt verk. När vi blir fyrtio kommer yngre och duktigare män – må de kasta oss i papperskorgen som ratade manuskript. Det är vår önskan!
De kommer oss till mötes, våra efterföljare. De kommer fjärran ifrån, från alla håll, dansande till sina första sångers vingade rytm, de sträcker ut krumma rövarfingrar, de vädrar som hundar och vid akademiernas dörrar känner de den goda doften av våra ruttnande hjärnor, som redan förskrivit sig åt bibliotekens katakomber.
Men vi kommer inte själva att vara där… De kommer att finna oss till slut, en vinternatt på landet, under ett trist skjul där regnet smattrar på taket, hukande framför våra skälvande flygplan, just när vi värmer våra händer vid en brasa vi gjort av de böcker vi skriver idag, en ynklig liten brasa men sprakande av våra flygande bilder.
De kommer att åstadkomma rabalder omkring oss och flämta av ångest och förakt. Förbittrade över vårt stolta, oförbränneliga mod kommer de alla att störta sig över oss för att döda, drivna av ett hat som inte blir mindre obevekligt av att deras hjärtan är berusade av beundran och kärlek till oss.
Den starka och sunda Orättvisan kommer att vara som en ljusexplosion i deras ögon. – Konsten kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa.
De äldsta av oss är trettio år, och ändå har vi redan slösat bort stora rikedomar av kraft, kärlek, mod, list och kärv vilja; vi har otålighet kastat bort dem, i raseri, utan att kalkylera, utan att någonsin tveka, utan att någonsin vila, i ett flämtande andetag… Betrakta oss! Ännu är vi inte utmattade! Våra hjärtan känenr ingen trötthet, ty de är uppfödda med eld, hat och snabbhet… Ni häpnar?… Det är i sin ordning, eftersom ni inte ens minns att ni levat.
Ni opponerar er? Sluta med det! Det där känner vi till… Vi förstår det!… Vår sköna, bedrägliga intelligens försäkrar oss att vi är summan och förlängningen av våra förfäder. – Det kan tänkas! Men även om så vore!… Vad har det för betydelse? Vi vägrar att förstå!… Ve dem som på nytt låter oss höra dessa gemena ord!
Bär huvudet högt!…
Stående på världens högsta topp slungar vi än en gång vår utmaning mot stjärnorna!