Alltför ofta så ser man någon som påstår att Benito Mussolini var socialist när han grundade sitt Partito Nazionale Fascista (Nationella fascistpartiet). Tänker gå igenom och klargöra hur det ligger till med det i det här inlägget. Innan jag börjar så vill jag påpeka att det är nationalismen som är grunden i både fascismen och Hitlers nationalsocialism och det är den som avgör vilka som fick tillhöra nationen eller inte.
Mussolini började sin politiska karriär tidigt. I början av förra seklet så blev Mussolini utvisad från Schweiz där han bodde under några år. Han hade spridit socialistisk propaganda. Väl tillbaka så startade han tidningen La Lotta di Classe (Klasskampen) som hade socialismen som ledstjärna. 1909 grundade han ännu en tidning Il Popolo (Folket). I denna började hans nationalism att synas mer och mer. Han blev här också väldigt inspirerad av syndikalisten Georges Sorel, men då först och främst våldet som politisk metod och korporativismen. 1912 kom han att bli chefredaktör för den socialistiska tidningen Avanti!. Två år senare blev han utesluten ur det socialistiska partiet Partito Socialista Italiano. Under första världskriget så blev Mussolini sårad och återvände 1917 till Milano där han återigen blev chefredaktör för tidningen Il Popolo d’Italia.
1919 grundade Mussolini de första kampgrupperna fasci di combattimento. Den här gången så började Mussolini bli inspirerad av nationalisten Gabriele d’Annunzios och hans nationalromantik. Han började även vid den här tidpunkten få inspiration av den antisemitiske och antiliberala Charles Maurras, en ultrakonservativ journalist och politiker. Maurras förespråkade först och främst förutom nationalism även anti-individualism, anti-liberalism och antisemitism. När det gäller hans nationalism så var den etniskt baserad och med inriktning på kulturen, språket och folksjälen. Maurras såg nationen som en biologisk organism, vilket den svenske politiken och statsvetaren Rudolf Kjellén vars idéer om detta man kan finna i hans bok från 1916 Staten som lifsform.
1922 var det dags för Mussolini att ta fascismen till nästa nivå och det gjorde han genom att bilda världens första fascistparti Partito Nazionale Fascista. Detta år skedde också den kända marschen mot Rom vilket Hitler kopierade i sin misslyckade ”ölkällarkupp” vilket också Hitler fick fängelse för.
I mitten av 1918 byter tidningen Il Popolo d’Italia inriktning från att vara en socialistiskt tidning till det som står som undertitel ”dagstidning för stridande och producenter”. Tidningen sponsrades av flera som t.ex ägarna bakom det italienska företaget Edison, biltillverkaren Fiat och ledande företag inom sockerindustrin. Även England finansierade tidningen under en kort period.
Förutom Sorel som jag nämnde tidigare så var ekonomen Vilfredo Pareto (1848-1926) en viktig ideologisk förebild för Mussolini. Pareto fördömde socialismens ekonomiska politik och kallade den för allvarligt felaktig. Han blev under den senare delen av sitt liv antidemokrat och antisocialist. Friedrich Nietzsche var en annan av fascismens och då framför allt hans idéer om övermänniskan i hans bok Sålunda talade Zarathustra. Att benämna Nietzsche som det enda eller andra är svårt då han utvecklades till viss del olika under olika tidpunkter under sitt liv. Dock var han alltid antisocialistisk och mot demokratin.
Partiets ideolog Giovanni Gentile som faktiskt spökskrev fascismens program La Dottrina del Fascismo (Fascismens doktrin) vilket Mussolini tog åt sig äran för. Gentile var inspirerad av George Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831) som stod till höger och samtidigt var en föregångare till socialkonservatismen. Alfredo Oriani (1852-1909), Giovanni Papini (1881-1956), Giuseppe Prezzolini (1882-1982) och Enrico Corradini (1865- 1931) är några av de intellektuella högerrevolutionärer som påverkade det som senare kom att benämnas fascism.
Partiet var med i en borgerlig och nationalistisk kartell (Nationella blocket) där de fick 35 av 535 i den andra kammaren. I den koalitionsregering som kom till 31 oktober 1921 så ingick det liberala och kristdemokratiska partier. Mussolini ville få de antisocialistiska borgerliga väljarna med sig så han tonade ner motståndet mot monarkismen och den socialradikala retoriken. Vid valet 1924 så lyckades fascisterna få 65,5 % av rösterna tillsammans med en samlingsregering Lista Nazionale (Nationella listan).
Vad säger då andra fascister om Mussolini och socialismen? Vi börjar med att titta på Den italienska fascismen, en biografi över Mussolini och fascismen skriven av Pietro Gorgolini 1922. Den kom att översättas till svenska 1924. I förordet skriver Mussolini att det är hitintills den bästa bok som skrivits om fascismen. Författaren menar att Mussolini inte är socialist i definitionens rätta bemärkelse. Tänkte att jag ska rada upp några citat för att visa vad Gorgolini menar.
Hans socialism individualistisk, voluntaristisk och idealistisk, men inte marxistisk.
Gorgolini fortsätter med att beskriva fascismen i sig.
Det är ingen väsentlig skillnad mellan fascismen och den socialism, vars mest bekante målsman är Sorel. Men hur ska man då förklara den faktiska motsättning, som råder mellan fascismen och socialismen. Frågan är lätt är lätt att besvara. Det slags socialism som i likhet med kommunismen förnekar nationella värden och istället hävdar internationella, utopiska ideal måste vara motståndare till en utpräglad italiensk nationell politik.
Som jag skrev högre upp så var Sorels inflytande på fascismen begränsad till våldsmetoderna och den korporativistiska tanken. Resonemanget fortsätter och här besätter författaren att det faktum att fascism och riktig socialism och kommunism inte går att kombinera. Ett kort och klargörande från Gorgolini.
Häri ligger grunden till denna oöverstigliga mur mellan de båda partierna.
Han fortsätter med att förklara skillnaden mellan fascismens nationalism och socialismens internationalism.
Under det att fascismen över allt och framför allt sätter kärleken till fäderneslandet, dess ära och bestånd, anser den marxistiska socialismens, ehuru den visserligen icke förnekar begreppet nation, dock etnografiska och geografiska gränser mellan folken oberättigade.
Mussolini var inte den enda som hade en skruvad syn på vad som var socialism. I denna intervju med Hitler från 1923 som finns återgiven i The Guardian berättar Hitler om sin syn på vad som är socialism.
Både fascismen och socialismen är kollektivistiska, med det menas att man sätter de gemensamma intressena före individens. I fascismens fall ser vi det enklast i slagorden ”Nationen framför allt”. Detta medför också att socialismens klassamhälle går stick i stäv med fascismens. Fascismens doktrin som skrevs först 1927, men publicerades som en artikel i Enciclopedia Italiana 1932 skriver Mussolini och Gentilo följande.
Fascismens människa är en person, som uppgår i sitt folk och i sitt fosterland […]
Ännu ett klargörande hittar vi under åttonde punkten första kapitlet i samma manifest
Utanför staten kan det inte finnas varken individer eller grupper (politiska partier, föreningar, syndikat, klasser). Därför är fascismen emot socialismen, som begränsar historiens rörelse inom klasskampen och ignorerar klassernas enhet etablerad i en ekonomisk och moralisk verklighet i staten; och analogt är det motståndare till klasssyndikalism. . .
I tredje punkten andra kapitlet går det att läsa.
Efter socialismen angriper fascismen hela komplexet av demokratiska ideologier och förkastar dem både i deras teoretiska premisser och i deras tillämpningar eller praktiska manifestationer.
Författaren fortsätter i samma kapitel, men under punkt nio.
Man kan förvänta sig att detta århundrade kan vara auktoritetens, ett århundrade av ”högern”, ett fascistiskt århundrade.
Jag har använt olika översättningar till citaten ovan.
Kärnan i fascismen är ultranationalismen och här har vi ännu ett problem med att likställa fascismen med socialismen då den senare är internationalistisk. Det finns flera avgörande olikheter, men vi nöjer oss med det här.
Det talas om att fascismen är varken höger eller vänster utan en mittenrörelse, men fascismen lockade först och främst mellanklassen. Istället för den klassiska höger/vänsters-skalan så kan man använda sig av Gal-tan-skalan. Fascismen och nationalsocialismen ligger samma ruta som Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Med detta vill jag inte påstå att dessa tre partier nödvändigtvis behöver vara fascistiska eller nazistiska, men de har flera gemensamma nämnare.
Som jag har visat här så hade en tidig Mussolini vissa vänsteridéer, men är först och främst en högerinriktad ultranationalist. Det var när han gick ifrån internationalismen till nationalism, förkastade klassbegreppet och såg inte längre klasskampen som något viktigt som han bröt med socialismen och blev fascist. Den italienska fascismen var antisocialistisk och antibolsjevistisk och flera forskare ser både fascismen och nazismen som en reaktion på just socialismen och kommunismen som växte fram på den här tiden.
Så var Mussolini socialist när han ”uppfann” fascismen? Det är en retorisk fråga, men svaret är nej.