Rudolf Kjellén föddes 1864 på Torsö i Mariestads kommun och han var en konservativ högerorienterad politiker och statsvetare. Han tillhörde den så kallade unghögern med sitt säte i Göteborg tillsammans med personer som Adrian Molin, Teodor Holmberg, Vitalis Norström och Pontus Fahlbeck. Han tillskrivs myntandet av folkhemmet, men det var hans svärson Manfred Björkqvist som var den som kom på det. Andra saker som han myntade var nationalsocialism och livsrum. Han inspirerade inte bara den svenska extremhögern både på 30-talet senare utan även Adolf Hitler och hans NSDAP. Kjellén avled 1922.
Rudolf Kjelléns skrift Ett program: Nationella samlingslinjer från 1908 räknas som en av rörelsens idéförklaringar och i mitt tidigare inlägg om unghögern ”Den socialkonservativa unghögern” där jag tar upp flera personer, böcker, tidningar ur denna rörelse hoppade jag över att ta upp denna skrift då jag inte då hade tillgång till den. Men nu har jag fått tag i ett exemplar. En annan skrift som räknas som viktig i rörelsen är Teodor Holmbergs Svensk nationaldemokrati. Namnet nationaldemokrati känns igen om man läser Sverigedemokraternas publikationer från sent 90-tal. Dock slutade SD att nyttja denna benämning efter partisplittringen då etnopluralistiska Nationaldemokraterna bildades. De ansåg att namnet blev förknippat med något de inte ville ha att göra med. Etnopluralism är enligt Wikipedia en nynazistisk ideologi som menar att etniska grupper måste leva åtskilda för att undvika påstått negativa konsekvenser av kulturell blandning.
Kjellén börjar boken med att beskriva nationalkänslan och det är densamma som nationalsocialismen i Tysklands ”volkstum” och ”selbsterhaltung” alltså andlig folkkultur och självbevarelsedrift.
I nationalkänslan se vi nämligen intet annat än det som hos enskilde framstår som naturlig själfkänsla och själftro; d.v.s. den kraft, med vilken man går lifsduglig och arbetsduglig genom världen. Nationalkänslan är för folken källan till arbetskraft och arbetsglädje framför alla andra. Ur den samma utstrålar alltså till nationens barn ett lifsvärde af utomordentlig omfattning. Om redan bärandet af ett ädelt personnamn kännes upphöjande så väl som förpliktande, huru mycket mera skall icke detta följa med medvetandet att tillhöra en stor och ärorik nation! Romanus sum – ödmjukhet inför sitt eget stora folknamn, stolthet gent emot alla andra, detta är en äkta nationalkänsla, och det är tillika för den enskilde en kraft- och en lyckokänsla endast att jämföra med dem som den personliga kärleken och den religiösa andakten skänka.
I programmet hittar vi också både antidemokratiska och antisemitiska idéer och hans antidemokratiska tankar ser vi när vi går igenom hans åsikter om kvinnlig rösträtt. I programmet på sidan 32 hittar vi detta.
Vi har således ingen plats vid valurnorna för kvinnorna. Alle man på däck. Man skulle möjligen kunna se kvinnornas framträdande. Liksom arbetarnas, ur en synpunkt som ett löftesrikt samhällssymptom, nämligen som vittnesbörd om ett slags läkekraft inom folket själft; när kraft syntes fela i centrum, så strömmande kraft till periferin. Men det är är i alla händelse icke feminin kraft vi behöfva, vårt objektiva behof tillgodoses genom tillflödet ur arbetarnes kraftkälla. Därmed stärkes statslifvets centrum som sig bör, på manlig grund. Kvinnans rösträttskraf är, från en sida sedt, ett symptom på att mannen vanskött sin plats vid rodret. Gör männen mera dugliga till sitt politiska kall! Den rätta lösningen på denna fråga är icke att revolutionera kvinnorna, utan att reformera männen!
I ett tal om just kvinnlig rösträtt i riksdagen den andra maj 1908 återgivet på sidorna 133-140 förklarar Kjellén vidare att en av anledningarna till att kvinnor inte ska ha rätt att rösta är att kvinnor inte gör värnplikten. Han radar upp några länder där kvinnlig rösträtt finns och han påpekar att samma stater har inte lagstadgad värnplikt. Senare i talet säger han:
Jag vill fråga: Är det verkligen mera af kvinnliga egenskaper, som vår svenska stat här visat sig behöfva. Har vår senaste historia visat, att vi lidit av ett öfverskott utaf de speciellt manliga dygderna, kraft och beslutsamhet, klok beräkning och eftertänksamhet och vad man vill räkna dit. Hafva vi haft för mycket mandom, mod och morske män […] Jag tror att hvad den svenska staten för sina behof kräver, är icke mer kvinnor, utan mera män!
Kjellén hade också en hel del korporativistiska tankar. Kjellén kritiserar den form av rösträtt där en person får en röst och han förklarar på sidan 113 varför han inte gillar det så här:
Upplöser man den kollektiva enheten, finner man att socialt sedt den enskilde arbetaren har 1/100 röst, där hans abrbetsifvare har en röst. Men om vi nu tänka oss, huru lagen om skiljedomstolars bildande ska stiftas i en lagstiftande församling, byggd på allmän och lika rösträtt, så får hvarje arbetare en hel röst gent emot arbetsgifvarens ena röst d.v.s. arbetareparten får hundra gånger mera att säga genom lika rösträtt än han i verkligheten har.
Istället då för lika rösträtt (en man = en röst) så vill Kjellén att olika intresserepresentationer, alltså olika yrkesgrupper och företrädarna uppdelade i social status tar plats i första kammaren och därför får vi om vi använder Kjelléns liknelsesätt att arbetsgivarna får lika mycket att säga till om som arbetarna trots att arbetarna är mångfaldigt fler än arbetsgivarna. Detta är korporativismen enkelt förklarat. Korporativismen är något som är typiskt för fascismen och detta är något som både Italiens Mussolini och vår egen fascist Per Engdahl talade sig varma om.
I ett tal från den 13:e mars 1907 återgivet i kapitlet ”Befolkningsproblemet” varnar han för invandringen:
Vårt rike är som ett hus, som har alla dörrar öppna. Genom den främre dörren vandra landets egna söner ut i stora skaror; genom den bakre dörren smyga sig in främmande länders barn, som i intet afseende äro kvalificerade att gifva oss ersättning för förlusten af våra egna. Sålunda kommer invandringens onda till utvandringens kända onda, och det blir en klar, politisk uppgift att i bägge fallen råda bot – att inom rimliga gränser söka stänga bägge dörrerne, söka hindra den klara strömmen att gå ut och den grumliga strömmen att gå in.
Han fortsätter med den den tydligt antisemitiska och socialdarwinistiska passagen i samma kapitel. På sidan 213 står det så här
Dessa främlingar synas icke i något hänseende göra vårt land nytta, om man ej dit skall räkna de underpanter utav smutsigt blod, som stannar kvar efter dem här och där inom vår ariska folkstam. De öka icke våra nationella värden och den nationella produktionen. Däremot störa de mången gång vårt samhällslugn, rubba vår lojala handelsrörelse, försämra vår handelsmarknad och bereda oss understundom rätt stora internationella obehag.
Vill ni veta mer om de olika personerna i Unghögern så kan ni läsa det i mitt inlägg