Boken ”Den italienska fascismen” är skriven 1923 av en italiensk fascist vid namn Pietro Gorgolini och den blev översatt till svenska året efter. Den italienske fascistledaren Benito Mussolini tyckte boken var så bra att han har skrivit förordet till den. I det så skriver han att det är den bästa skriften om fascism som skrivits sen 1919. Även den nationalistiska poeten Gabriele D’Annunzios var positivt inställd till boken. D’Annunzios ses lite som en föregångare till Mussolini och är känd för att med egen frikår år 1919 intagit den Österrike/Ungerska staden Fiume.
Här blir det en liten avstickare. I november 1926 läste Sven Olov Lindholm boken och han skrev efter det sin första politiskideologiska text och detta var alltså året innan han gick med i Sveriges fascistiske kamporganisation. Artikeln handlade om fascismens grunddrag. Lindholm blev senare partiledare för Nationalsocialistiska arbetarepartiet som fostrade flera av Sverigedemokraternas grundare och tidiga medlemmar. NSAP:s vice partiledare Erik Walles skrev en fyrsidig krönika i Sverigekuriren, en tidning som senare bytte namn till SD-kuriren och krönikan var en fyrsidig hyllning till nationalsocialismen. Här är två citat den.
I det här sammanhanget vill jag gärna framhålla betydelsen av Sven Olov Lindholms insats.Han skapade en stark fosterländsk rörelse, som inte lämnadeutrymme för några andra partier med nationalsocialistiskt namn, och han förhindrade därigenom uppkomsten av ett svenskt quislingparti. Historien skall kanske en gång ge honom det erkännande han förtjänar för detta
Som synes finns det i detta program åtskilligt, som Sverigedemokrater måste ta bestämt avstånd från. Det som SD har gemensamt med den gamla nationella rörelsen är en allvarlig strävan att rädda den svenska nationen och dess egenart från en hotande fara. Såtillvida har Helene Lööw rätt, då hon säger att SD och likasinnade är samma andas barn som de gamla ”nazisterna” och det är verkligen ingenting att skämmas för.
En liten personlig fundering. Eftersom Lindholm läste boken så kanske Walles också gjorde det, men det lär vi aldrig få reda på. Han blev ju hyllad efter sin död i SD-bulletinen för sina kunskaper i och jag tror ju inte bara att det handlade om kunskaper om hur man leder ett parti han lärde ut.
Tillbaks till författaren och boken. Gorgolini var väldigt tidigt kritisk mot bolsjevismen och föreläste gärna i ämnet. Han gick med i fascistpartiet, men efter att han kritiserat det så blev han utesluten. Efter ett tag så blev han inbjuden till partiet igen av Mussolini. Han var involverad i flera fascistiska tidningar och han skrev ytterligare flera böcker om fascismen. Han dog 1973.
Om jag ska nämna några namn på kapitlen så får det bli Fascismens ursprung, Benito Mussolini, Fascismens väsen, Fascismens förhållande till staten och socialismen. Det sistnämnda kapitlet ska vi kika lite mer på. Det händer lite då och då att det dyker upp någon som okunnigt slänger ur sig både att nationalsocialismen och fascismen är vänsterrörelser. När det gäller nationalsocialismen så rekommenderar jag författaren Mikael Nilssons Twitterrant. När det gäller fascismen så tänkte jag gå igenom lite från boken inlägget handlar om.
Författaren skriver att det finns en motsättning mellan fascismen och socialismen och han förklarar det så här i kapitlet om Mussolini.
Hans socialism är individualistisk, voluntaristisk och idealistisk, men icke marxistisk.
han fortsätter resonemanget i kapitlet om fascismens drag
Det slags socialism, som i likhet med kommunismen förnekar nationella värden och i stället hävdar internationella, utopiska ideal, måste vara motståndare till en utpräglad italiensk nationell politik. Häri ligger grunden till denna oöverstigliga mur mellan partierna. Under det att fascismen över allt och framför allt sätter kärleken till fäderneslandet , dess ära och bestånd, anser den marxistiska socialismen, ehuru den visserligen icke förnekar begreppet nation, dock etnografiska och geografiska gränser mellan folken oberättigade.
och ett sista citat i ämnet och det tar vi ifrån kapitlet Fascismens etiska grundvalar.
I Mazzinis (gammal italiensk politiker) anda vill den verka för samarbetet mellan olika samhällsklasser, och den är avgjord motståndare till Marx teori om klasskampen och om motsättningen mellan kapital och arbete.
Som vi ser så hade Mussolini en annan syn på socialismen och i en intervju återgiven i The Guardian så ser vi att Hitler också hade en helt skruvad syn på socialismen. En viktigt förebild för fascismen är syndikalisten Georges Sorel, men då handlar det till stor del om den gamle franske filosofens syn på ”korporativistiskt färgade idéer och sin tro på våldet som politisk metod”.
En del av fascismen som är viktig att ta upp är hur de ser på det förflutna och vägen framåt. Vi hittar dessa rader i fascismens drag.De vill alltså inte backa tillbaka och stanna där. Idag säger man ofta om dagens fascister och nazister att de längtar tillbaka till 30-talet, men detta stämmer inte utan de vill gå backa bandet till det vägskäl där de anser att det har gått fel och ta en annan väg med sina egna idéer.
Fascismen vill rättfärdiga sin egen tillvaro och sitt berättigande genom att söka samla och gjuta nytt liv i nationens alla krafter till gemensamt arbete för rikets pånyttfödelse. Därför måste all gammal slentrian försvinna och ge plats för nya idéer och makter. Fascismen vill icke bara riva ned utan även och framför allt bygga nytt.
Om vi ska titta på lite hur Mussolinis politiska program såg ut för tillfället så hittar vi dessa rader i sammanfattningen.
- en kursförändring av statens moraliska och politiska överensstämmelse med nationella intressen
- återställande av statens moraliska och politiska auktoritet, som dock icke får gripa ytterlighetsåtgärder för att undertrycka nationella rörelsen
- en politiks och ekonomisk förnyelse fjärran från varje form av demagogism
- tillbörlig uppskattning av segerns betydelse och av dem, som vunno den.
Men framförallt så vill fascismen enligt författaren
bekämpa Lenins läror, den liberala demokratin och den demokratiska liberalismen, Wilsons falska idealism och Marx utopier
och författaren fortsätter en beskrivning av fascismen.
Fascismen är på samma gång revolutionär och konservativ – revolutionär så till vid som den kämpar för att gradvis avskaffa alla orättfärdiga klasslagar och privilegier, av vad slag de än må vara, men konservativ i det avseendet, att den vill bevara vad som är värt att bevaras och i all synnerhet skydda samhället mot bolsjevismens ödeläggelser.
På tal om demagogi så avslutar jag med ett citat från Mussolini tal på fascistkongressen i Neapel tre dagar före marschen till Rom den 27:e oktober 1922.
Vi har själva skapat vår myt. Myten är tro och passion. Den behöver inte nödvändigtvis vara sann. […] Vår myt är nationen, vår myt är nationens storhet! Och denna myt, denna storhet som vi vill översätta till en total verklighet, är överordnad allt annat.