SD’s Samtiden hyllar antisemitisk och protysk tidning

Antisemitismen ligger latent i extremhögern och det finns flera kända exempel på både på individnivå, propagandasajter och med organisationer i den “Sverigevänliga” rörelsen där antisemitismen har krupit fram när de radikaliserats. Ser vi på Sverigedemokraterna så har ganska många vid det här laget blivit påkomna med att ha uttalat sig antisemitiskt och det är just detta parti eller snarare en av deras medieprojekt som vi ska titta närmare på i det här fallet.

Det handlar om Samtiden som ägs av Blåsippan AB som är Sverigedemokraternas bolag och det är en artikel på sajten som jag tycker vi ska kika lite extra på och det en hyllningsartikel till en äldre tidning “Nya Dagligt Allehanda – en konservativ pressröst” från 2016. Den konservativa tidningen grundades 1859, men det är först och främst efter sekelskiftet 1900 som vi ska kika lite extra på. Men först lite om Samtidens artikel. Artikeln som har skrivits av Simon O Pettersson inleds med:

Det torde knappast vara någon överdrift, att svensk media under efterkrigstiden dominerats av vänstern. Även om pluralismen tidigare var större också i vänstertidningarna och Svenska Dagbladet tidigare inte var vad det är i dag, måste denna bittra sanning erkännas. Fram till år 1944 fanns det dock en konservativ pressröst av betydelse som förtjänar att hållas kvar i minnet: det var Nya Dagligt Allehanda.

Men först innan vi ska gå vidare ska vi kika på lite på dess historia. Tidningen hade det svårt ekonomiskt och det nybildade Allmänna Valmansförbundet stöttade tidningen ekonomiskt. Men bara efter några år så bröts samarbetet. Från 1906 fram till 1936 så var Leon Ljunglund, riksdagsman för Första kammarens nationella parti chefredaktör och ansvarig utgivare. Ljunglund var med i det pronazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland åtminstone mellan åren 1938 och 1943. Under första världskriget var tidningen tyskvänlig och och från 1934 fram till 1936 så var tidningen starkt tyskvänligt och antisemitisk, men detta tas inte upp i Samtidens artikel. De beskriver istället perioden så här.

Efter en kort sejour med Ernst Wigforss kusin tog den legendariske chefredaktören Leon Ljunglund över. Ljunglund var en bildad man med stor presserfarenhet, men han var en mycket frän polemiker, något av en socialistätare, som gjorde tidningen litet mindre försiktig och mer anpassad till det moderna presslandskapet. Inslaget av dagsaktuella kommentarer ökade likaledes. Man övergav dock aldrig kulturfrågorna helt, utan man företrädde här en fortsatt konsekvent kulturkonservativ linje, och kritiserade häftigt den framväxande ”smutslitteraturen” och dess fördärvliga inflytande på ungdomen. Dagspolitiken diskuterades också ofta från en ideologisk synvinkel. Första Världskrigets händelser blev exempelvis till stoff för många ideologiska betraktelser från den konservative statsvetarprofessorn Rudolf Kjelléns sida, som var en flitig bidragsgivare.

Rudolf Kjellén är en av Sverigedemokraternas ideologiska förebilder och jag har bloggat flera gånger om han och de andra i den socialkonservativa unghögern. Tidningen lades ned 1944 och i artikelförfattaren ger tidningen dessa lovord i slutet av artikeln.

Nya Dagligt Allehanda är historia, men det finns åtskilligt att lära sig av dess historia för nutida tidningsprojekt. Den representerade en heltäckande konservativ nyhetstidning som inte drog sig för polemik, och hade en stor ämnesbredd, från lättfattliga, ja, närmast populistiska sensationsnyheter till djupgående kulturartiklar. Efter NDA:s nedläggning har det länge varit en dröm att något liknande skulle kunna uppstå igen. Nuvarande strukturomvandlingar på tidningsmarknaden kanske bidrar till att denna dröm med tiden kan realiseras. Samtiden är i någon mån en exponent för just denna dröm.

Nu ska vi ta och kika på lite av de artiklar som skrivits i Nya dagligt allehanda och då ett par som osar starkt av antisemitism. Först tittar vi på en artikel med namnet “Judefrågan” som är publicerad 6/4 1934.

Det är ett vackert drag hos den europeiska kulturen att underkänna den primitiva nationalismen hos egna folk – men bör ej i all objektiv rättvisas namn den rättsliga undersökningen också sträcka sig till judarna? Även de utgöra en nation med starkt primitivt nationalmedvetande, som visat sig kunna bestå i oförminskad styrka i årtusenden. Också är denna judiska nationalism på ett ojämförligt mycket kraftfullare sätt ideellt och religiöst befästad än detta någonsin kan bli fallet med motsvarande egenskap hos kristna folk. Man läse blott 5 Mosebok 7:6-10 […].

Här ser man den judiske nationalguden och den judiska nationalismen i all sin fruktansvärda ursprungliga hårdhet och omedgörlighet. Den har stålsatt judarna mot alla vidriga öden och förföljelser i årtusenden. Men den har också i stor utsträckning gjort den obarmhärtiga och självförgudande samt därmed – i alla händelser gäller detta allt för många bland dem – avskyvärda och avskydda. Detta äro hårda ord, men de äro sanna. Med rätta rysa vi över den tyska nationalsocialismens nordisk-hedniska nationalhat, men det är i alla fall ännu bara en relativt svag och tillfällighetsbetonad motbild till den förskräckliga, principiellt nationalistiska och skoningslösa nationalgudsförkunnelsen i 5 Mosebok 7:6-11 […]

Härmed förnekas visst icke att judarna äro utmärkta och nyttiga medborgare. Men till och med inom vårt kulturfolk, där de äro jämförelsevis fåtaliga, bilda de ett folk i folket, en jämväl ur kultursynpunkt delvis osmältbar klump, och att denna omständighet ingalunda i allo är lycklig vore det rent hyckleri att förneka.

Den andra artikeln vi ska titta på är “Orientalismens övervinnande” publicerad 7/4 1934.

I tusentals år har ett judiskt flertal inbillat sig vara Jehovas favoriter och menat sig därmed hava fått rätt att utveckla alla orientalismens stridsmedel, list, fräckhet, kryperi och förslagenhet mot visserligen allt för ofta övermodiga och våldsamma arier. Under detta ha de trott sig själva vara mönster av rättfärdighet och martyrskap genom sitt skrupulösa fullgörande av Mose lags formala bestämmelser och genom att tåligt fördraga vad de ej vågat sig på att försöka ändra. […].

Därför måste en hatfull jude, som tror sig ha lagen på sin sida, bliva en stenhård Shylock; därför har västerlandet haft få värre rovkapitalister än de judiska storfinansiörerna, likasom Sovjetryssland knappast har några grymmare terrorister än de judiska; blott kaukasier och armenier tävla i detta hänseende med dem. Vi stå nämligen här inför en orientalism mentalitet; levantinerna, de moderna grekerna och armenierna, lära ju vara de judiska materialisternas övermän.[…].

Det är […] oförnekligt, att inom den judiska nationen finnas män av utmärkt intellektuell och moralisk redbarhet och upphöjt forskarnit […] men å andra sidan finnes tyvärr knappast inom västerlandet något folk, som inrymmer så mycken benägenhet att cyniskt mångla med moraliska värden och att låta den högra handen vara okunnig om vad den vänstra gör. Månne vi inte också här i landet kunna anträffa bedrövliga exempel på den sortens korruption i större eller mindre skala? I Tyskland voro de legio förty de voro många. För flere tiotal år sedan besåg den som skriver dessa rader den judiska gamla kyrkogården och synagogan i Prag. En gammal judisk man visade på ett högeligen sympatiskt sätt sevärdheterna och förklarade symbolerna på gravarna och i synagogan, det äldsta monumentet av judisk fromhet i Europa. Men knappast hade vi lämnat det heliga rummet för att stiga upp i vår droska förrän en ung jude hoppade upp på fotsteget och erbjöd sig föra oss till “zwölf schönen ludenmädschen”. Intreycket var obeskrivligt i sin överraskande vidrighet. Så visar den judiska nationalismen två ansikten, ett fromt och ett cyniskt, ännu i dag. Sakna judarna själva vilja och förmåga att inse, att den västerländska civilisationen ej länge till kan fördraga denna dubbelhets röta, så draga de själva fortfarande hårda öden över sig.

 

Dessa två artiklar är återgivna i Sverige och Förintelsen – Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 av Ingvar Svanberg och Mattias Tydén.

Kommentera