Den franskfödde amerikanen Alexis Carrel skrev 1935 boken Man the unknown eller som den heter på svenska Den okända människan. Den svenska upplagan publicerades 1936 och kom att ges ut i fem olika upplagor. Han föddes 1873 i Lyon, Frankrike och emigrerade till USA 1903. 1912 erhöll han Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin. 1914 blev han återkallad till Frankrike för att tjänstgöra i armén under första världskriget. Tillbaks till USA fortsatte han sian experiment med organodling. 1938 pensionerade han sig och återvände igen till Frankrike och denna gång till Paris.
På grund av hans kontakter med det fascistiska Parti populaire francais lett av Jacques Doriot och för hans inblandning i den rashygieniska verksamheten riskerade han att ställas inför domstol efter kriget. Doriot var med och grundade ett infanteriregemente med frivilliga som stred med Wehrmacht, den reguljära nazityska armen mot Sovjetunionen. Carrel dog 1944 innan han hann ställas inför rätta. Översättarna hittar jag inte så mycket information om förutom att de översatt ett par böcker till. Bokförlaget Forum har publicerat böcker av författare alltifrån Jane Austen, Ernest Hemingway till Frans Kafka. Den mest intressanta publiceringen är en svensk översättning av Friedrich Nietzsches ”Så talade Zarathustra”.
I hans bok Den okända människan och det åttonde kapitlet finns det en hel del intressanta passager. Kapitlet är döpt till ”Människans förnyelse” och jag ska gå igenom vissa underkapitel och jag börjar med det första ”Kan vetenskapen omdana människan?”. Här talar han om vikten av att förändra människan och att den är på väg att degenerera. Han ställer sig frågan vad förfallet kan bero på.
Varför finns det så många sinnesslöa och sinnessjuka bland kulturfolken? Beror inte världskrisen på individuella och sociala faktorer, som äro viktigare än de ekonomiska?Man får hoppas, att åsynen av vår kulturs begynnande förfall skall tvinga oss att taga reda på, om icke katastrofens orsaker äro att söka inom oss själva och icke blott hos våra samhällsinstitutioner, och komma oss att till fullo förstå, hur tvingande nödvändig vår förnyelse är.
I nästkommande underkapitel ”Nödvändigheten av en förändring i vår intellektuella åskådning” talar han om att det krävs en förändring där en andlighet måste ta mera plats än det materialistiska vilket då skulle förändra samhället i stort.
I det tredje underkapitlet ”Hur skola vi göra vår kunskap om människan användbar” ondgör han sig över att kunskapen om människans förändringar är för spridd och därför är det för den stora massan svårt att få en helhetsbild.
Dessa fakta måste läggas till grund för människans daning. Vår första uppgift är att göra dem användbara. Varje år höra vi talas om de framsteg, som gjorts av rashygieniker,ärftlighetsforskare, statistiker, behaviorister, fysiologer, anatomer, biokemiker. fysikaliska kemister, psykologer, läkare, hygieniker, endokrinologer, psykiatriker, serologer, kriminalister pedagoger, sociologer, nationalekonomer etc.
Att lära en människa om det fakta som behövs för att förstå människan och dess framsteg behövs 25 år av gedigen skolgång enligt Carell. Han ställer sig också frågan varför en bombflygare kan tänka sig att störta rakt ner i en anfallande fiende, men inte offra sig för att ta i denna massiva kunskap och fakta.
Vi hoppar till det sjätte underkapitlet ”Urvalet av individer – Sociala och biologiska klasser” och det är är de riktigt otäcka tankarna med rashygien kommer. Kapitlet börjar med raderna.
Ett urval måste ske bland massan av civiliserade människor. Vi ha sagt, att det naturliga urvalet icke på länge spelat någon roll. Många underlägsna individer har bevarats tack vare hygien och läkekonst. Vi icke kunna hindra de svaga att föröka sig, då då de icke äro vare sig sinnessjuka eller brottsliga, ej heller dödligt sjuka och vanföra barn, som man gör med med de sjuka i en valpkull. Det enda sättet att motverka de svagas olycksbringande övervikt är att gynna de starkas utveckling.
I det sjunde underkapitlet som är döpt till kort och gott ”Rashygien”
Rashygien är oundgängligt för att vidmakthålla rasens styrka. Rasens bästa element måste fortplantas. Men hos de högst civiliserade nationerna avtager folkökningen och det nya tillskottet visar en försämring.
Direkt nedan denna inledande passage så skriver Carell att kvinnor röker, dricker och vägrar skaffa barn och att det är feminismens fel. Han fortsätter med sina tankar om rashygien.
Rashygienen kan utöva stort inflytande på kulturfolkens öde. Naturligtvis kan icke mänskliga varelsers förökning regleras som husdjurens. Icke dess mindre måste sinnessjuka och sinnesslöa hindras att fortplanta sig.
[…]
Genom uppfostran skulle var och en läras inse, vilket elände som väntar den som gifter in sig i en familj, där det finns syfilis, kräfta, tuberkulos, sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Unga människor borde anse en förbindelse med dylika släkter minst lika litet önskvärd som med en fattig familj.
Nu tar vi och hoppar fram några sidor och underkapitel till ”Personlighetens utveckling och här ska vi komma ihåg att boken är skriven 1935 alltså flera år före nationalsocialismens illgärningar i förintelseläger och T4-aktionerna.
Återstår så det olästa problemet, vad som skall göras med den stora massan av defekta och brottslingar. De utgöra en ofantlig börda för den del av befolkningen som förblivit normal. Som vi redan påpekat fordras nu väldiga summor för att underhålla fängelser och sinnessjukhus och skydda allmänheten för brottslingar och dårar.
Han fortsätter
Varför skola vi bevara dessa onyttiga och skadliga varelser? De abnorma hindra de normala människornas utveckling. Det är nödvändigt att se detta faktum öppet i ögonen. Varför skulle icke samhället kunna ordna frågan om brottslingar och sinnessjuka mer ekonomiskt?
Under några rader beskriver Carrel hur han vill att dessa människor ska tas om han och det kan inte bara handla om billigare fängelser och institution menar han. Rashygien är framför allt den bästa metoden, men fram tills den gett resultat menar Carell att det finns en lösning.
Att tukta, förbrytare, som begått mindre brott, med stryk eller någon mera vetenskaplig procedur skulle troligen jämte en kort vistelse på hospital räcka för att återställa ordningen. De som ha mördat, rånat, beväpnade med revolver eller maskingevär, rövat boret barn , tagit från de fattiga deras besparingar eller lurat allmänheten i viktiga ting, borde på ett humant och sparsamt sätt expedieras i små institut för smärtfri död, försedda med lämpliga gaser.
I Utah användes gasning som avrättningsmetod redan 1915 och i San Quentin-fängelset användes det under en tid, men metoden fick dåligt rykte efter andra världskrigets fasor. Men i detta fall där det talas om rashygien, icke önskvärda element i samma kapitel som avlivningsmetoder med gas bara några år innan nazisternas mass- och folkmord utfördes gör detta till en skrämmande bok.
1972 hyllades han i egenskap av Nobelpristagare med ett frimärke.
