Den som vill förstå det nationalsocialistiska Tyskland måste känna till Wagner
Detta ska Adolf Hitler ha sagt till flera av hans besökare. Men vad menade han med det? Richard Wagner (1813-1883) var en känd tysk kompositör och för att nämna några av hans verk så är Tristan och Isolde, Nibelungens ring och Den flygande holländaren några av hans mer kändare verk. Wagner hade en hel del radikala åsikter och efter hans medverkande i Dresdenrevolten 1849 så flydde han till Schweiz där han skrev några av de ovan nämnda musikdramer. 1861 fick han tillåtelse att komma tillbaka till Tyskland. Han var gift två gånger. Hans första hustru Minna Planer kunde ej få barn, men hade en dotter sen tidigare. När Minna avled så träffade han Cosima Francesca Gaetana de Flavigny som han gifte sig och fick tre barn med. Hans senare hustru var dotter till Houston Stewart Chamberlain som var författare till ”Die Grundlagen des 19. Jahrhunderts” som var en av de viktigare skrifterna i den nationalsocialistiska ideologin. Andra böcker som bör nämnas i detta sammanhang är självklart Hitlers ”Mein kampf” och Alfred Rosenbergs ”Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts”.
I Ragnarök som är sista delen i Nibelungs ring ser vi och eftersom jag inte har sett operan och därför inte någon expert så lånar jag handlingsbeskrivningen av Wikipedia, den samhällskritik Wagner hade under revolutionen i Tyskland 1848-1849. I handlingen beskrivs en degenererad miljö fylld av förräderi, mänsklig girighet och svartsjuka och när en av huvudfigurerna Brünnhilde återfår sin moraliska auktoritet så spelas det så kallade Befrielsemotivet och det ger en bild av återfödelse och frihet. Detta med att en degenererad nation som rensas och återföds är själva kärnan i fascismen. En intressant sak om denna opera är att Berlinerfilharmonikerna framförde den i Hitlers Tredje rike den 12 april 1945 alltså bara dagar före slaget om Berlin inleddes. Just delen Ragnarök framfördes som huvudnummer. Ragnarök spelades också på Reinhard Heydrichs begravning.
Det var inte bara musik Wagner skrev under sin tid i landsflykt utan också den grovt antisemitiska pamfletten ”Das Judenthum in der Musik” eller som den heter på svenska ”Judendomen i musiken”. Eftersom originalspråket i denna bok är tyska så har jag införskaffat Ingemar Schmidt Lagerholms svensköversättning av den. Denna version innehåller också en kritisk genomgång och kommentarer till boken. Pamfletten publicerades alltså 1850 i två delar i tidningen Neue Zeitschrift under pseudonymen K. Fritänkaren och i den underkändes judarnas musikaliska gärning på ett väldigt antisemitiskt sätt.
Den över 170 år gamla pamfletten börjar med orden:
Här skall icke nödvändigtvis sägas något nytt, utan förklaras folkets omedvetna känsla av innerligaste aversion gentemot judiskt väsen, och därigenom tydligt uttala något som verkligen finns, men jag avser ingalunda att på konstlad väg plocka fram något overkligt.
Det fortsätter med några stycken där Wagner förklarar att det finns inget syfte att hata judarnas religion och att vi faktiskt har tillåtit dom ett eget rike. Men sen kommer det flera antisemitiska uttalanden.
Juden är, i det nuvarande världsläget, verkligen mer än emanciperad: han härskar och kommer att härska så länge som som pengar förblir den makt, som suger ut allt vårt görande och låtande.
[…]
Det som den livegna människan med möda och jämmer har presterat för herrarna i den romerska och medeltida världen , omsätter juden nuförtiden i pengar: vem märker på de oskyldigt utseende papperslapparna, att där klibbar blod från otaliga generationer.
[…]
Men om vår befrielse från judendomens anda är högst nödvändig, så måste vi framför allt se det som viktigt att pröva våra krafter i denna kamp.
Han fortsätter med att klanka ner på judiska konstnärer och påstå att de inte kan skapa egen konst.
Ett språk, dess uttryck och dess utveckling är inte ett verk av enskilda individer, utan en historisk gemenskap: endast den som helt omedvetet har vuxit upp i denna gemenskap deltar i språkets skapelseprocess.
[…]
Att prestera sann diktning på ett främmande språk har hittills varit omöjligt: all i vår europeiska civilisation har konst har för juden förblivit ett främmande språk, ty varken här eller där har han deltagit i utvecklingen , utan på sin höjd har den olycklige och hemlöse kallsinnigt och fientligt skådat.
[…]
På detta språk, inom denna konst kan juden endast härma, imitera, -inte dikta med riktigt talför röst, ej heller skapa konstverk.
Wagner skriver sedan mer om varför han anser att judiska kompositörer är undermåliga och inte kan vara riktiga konstnärer.
Trots tusenårig samvaro med europeiska nationer har det inte lyckats för kulturen att bryta ned den speciellt hårdnackade judiska egenarten vad avser semitisk artikulation
[…]
När vi hör en jude tala, så är det all brist på mänskligt uttryck i hans tal som sårar oss omedvetet: den kalla babbliga likgiltigheten däri stegrar sig utan anledning till upprördhet i upplyftad genomträngande lidelse; om vi känner oss trängda till ett sådant uttryck i samtal med judar, så kommer dessa att ständigt vika undan, eftersom de är oförmögna till gensvar.
De två kompositörerna som får mest skit är John Sebastian Bach och Felix Mendelssohn medan Ludwig van Beethoven höjs till skyarna. Beethoven beskriver han så här ”Beethovens språk kan endast talas av en fullkomlig, helt varm människa, eftersom det var språket hos en så fullkomlig musikmänniska, att han med nödvändighet längtade ut över den absoluta musiken till uppgående i förening med dess mänskliga systerkonster, lixom den färdiga, fullständiga människan begär att få uppgå i mänskligheten”. Så här beskrivs Bach och Mendelssohn.
Om de här omnämnda båda judiska kompositörerna verkligen hade fört vår musiks väsen till en högre blomning, så skulle vi ha tillstått att vår efterblivenhet därbakom måtte bero på en hos oss inträdd organisk oduglighet.
[…]
Judarna kunde inte bemäktiga sig vår konst tidigare än det kunde visas, som de uppenbarligen har visat – sin inre livsoduglighet.
[…]
Så länge som den musikaliska särkonsten hade ett verkligt organiskt livsbehov, till Mozarts och Beethovens tid, fanns det ingenstädes någon judisk kompositör: omöjligen kunde ett helt främmande element deltaga i bildandet av denna livsorganism.
Lite längre fram i skriften blir allt mer bisarrt. Uppenbart är att det med ”element” i både ovan och nedre citat menas judar.
Först när den inre döden är uppenbar, vinner de utanför liggande elementen kraft att bemäktiga sig den, men bara för att ha isär den.
[…]
Sedan löser sig väl köttet i denna kropp upp i en vimlande mångfald av maskar: vem vill vid denna anblick anse att kroppen själv är alltjämt vid liv?
[…]
Själen, det är: livet, har flytt från denna kropp bort till det som är besläktat, och det är bara livet själv; och bara i verkliga livet kan också vi återfinna konstens anda, inte hos dess maskätna lik.
Pamfletten av slutas med dessa ord:
Men ni judar måste betänka, att bara ett kan vara förlösningen från den förbannelse som vilar på er, den förlösning som tillkom Ahasversus:
Undergången!
Med Ahasversus menas myten om den evigt vandrande juden. Skomakaren Ahasversus ska ha nekat Jesus vila under hans vandring till korsfästelsen och det enda som ska få honom att få stanna upp ska vara domedagen.
Varför börjar jag då med ett citat av Hitler? Påstår jag att Wagner var nazist trots att Wagner dog innan Hitler ens var född? Nej, jag anser inte att Wagner var nazist, men med detta inlägg vill jag på ett förenklat sätt visa att det finns aspekter av Wagners verk och åsikter som gjorde honom intressant för Hitler.