Det rasbiologiska institutet i Uppsala känner de flesta till, men att det föregicks av en annan rasbiologisk organisation är inte lika känt. Det Svenska sällskapet för rashygien bildades onsdagen den 10 november 1909 under ett sammanträde i hotell Kronprinsen, men sällskapets arbete började inte förrän maj året efter. Syftet med sällskapet var att skapa opinion för och att sprida kunskap om rasbiologi och rashygien. Redan efter ett år hade sällskapet fått ihop ett 60-tal medlemmar. 1910 grundades en liknande organisation, det Mendelska sällskapet som hade sitt säte i Lund där Arne Müntzing var ordförande mellan åren 1939 och 1969. Hans bok ”Varför är vi olika” såldes för övrigt av Sverigedemokraterna.
För att förstå syftet med rashygiensällskapet så kan man titta lite på deras stadgar nedan kommer ett urval av de första stadgarna från paragraf 2.
1). insamla och bearbeta material af betydelse för studier af de mänskliga ärftlighets- och variationsförhållanden samt av sådana samhällsförhållande, som utöfva inflytande på den växande individen
2). bland sällskapets medlemmar och allmänheten sprida kunskap om rashygienens metoder och resultat till ledning för såväl offentliga åtgärder som för de enskilda individernas handlande
3). stödja vetenskapligt grundade sträfvanden för uppväxande och kommande generationers kroppsliga och andliga hälsa.
Hur beskrevs då sällskapet i media under den första tiden? I en artikel i Aftonbladet juli 1910 med underrubriken ”Dess mål och medel – Preventivmedel och regeringsförslaget” så beskriver de organisationens syfte
Den viktigaste frågan för samhället ur rashygienisk synpunkt är fostrandet af ett i kroppsligt och själsligt afseende sundt släkte. Frågan om ett land bör hafva många eller få invånare ligger utanför dess intressesfär, emedan detta gäller endast kvantiteten utan afseende på kvaliteten.
I Dagens nyheter från samma dag är ett tal av deras huvudföreläsare Ivar Bratt återgivet
Rashygienens viktigaste uppgift är dock att påverka själfva materialet, rasen. Denna uppgift har både en positiv och en negativ sida. Den positiva är att skapa flera lifsdugliga individer. Den negativa är att stoppa tillflödet af notoriskt mindervärdiga individer.
I en artikel i DN från 1920 som är ett referat från en föreläsning av den tyske genetikern Erwin Baur som hölls för sällskapet så beskriver han hur den nya forskningen påverkar rashygien och befolkningspolitiken.
Det allvarliga problemet för oss är detsamma som på sin tid för de gamla assyrierna, greker, egypter och romare. Det är nämligen så att folkens framtida sundhet och bestånd hotas därigenom att rashygieniskt lyckligare lottade befolkningsgrupper – ej att förväxla med socialt eller intellektuellt högre stående befolkningsgrupper – fortplanta sig med olika intensitet mot vad som är fallet med rashygieniskt lägre stående skikt. Överallt inom kulturfolken gör man den erfarenheten, att de högststående och mest värderika individerna bland olika samhällsgrupper hos oss liksom hos de gamla kulturfollken förlora lusten att sätta ett större antal barn till världen, varigenom en negativ selektion, en förskjutning av mindervärdiga element på de mervärdigas bekostnad, kommer att äga rum.
Förlagan och inspirationen till det svenska sällskapet var det tyska ”Deutsche Gesellschaft für Rassenhygiene” där Hans F.K. Günther, Fritz Lenz och Alfred Ploetz ingick. Günther blev senare nazist och blev också chef för NSDAP:s Institutet för raskunskap, folkens biologi och inhemsk sociologi. Han var också en återkommande gäst i det svenska rasbiologiska institutet. Lenz skrev boken ”Grundriss der menschlichen Erblichkeitslehre und Rassenhygiene” vilken Adolf Hitler läste och tillsammans med Günther inspirerade han Heinrich Himmler och den nazistiska eugeniken. Ploetz gick med i NSDAP 1937 och utsågs av Hitler till professor.
Ordförande för sällskapet var zoologen Wilhelm Leche, författare till boken ”Människan. Hennes uppkomst och utveckling”. Vice ordförande var psykiatriprofessorn Olof Kinberg som arbetade på Långbro sjukhus där för övrigt Hitlers ställföreträdare Hermann Göring var inlagd för sitt narkotikamissbruk under en tid på 20-talet. Sekreterare var professor Vilhelm Hultkrantz. Mest känd var nog Herman Lundborg som senare tillsammans med Vilhelm Hultkrantz och Wilhelm Björck skrev den motion som ledde till att det rasbiologiska institutet instiftades. Motionen skrevs sedan under av bland annat Alfred Petrén och Nils Wohlin när den lämnades in. Herman Lundborg blev också chef för institutet och det var han fram till 1936 då Gunnar Dahlberg tog över.
Övriga ledamöter och medlemmar var bland annat liberalen Hjalmar Öhrvall (grundare till Verdandi och Upsala nya tidning), advokaten Georg Stjernstedt, Alice Wallenberg (gift med finansmannen knut Wallenberg, Unghögerns Pontus Fahlbeck, högerpolitikern och straffrättsprofessorn Johan Thyrén (även han tillhörde den så kallade unghögern), docenten Otto Rosenberg (kassör), Ivar Bratt som var den som införde motboken i Sverige, Sveriges första kvinnliga venerolog Alma Sundqvist, juristen Lars Rubenius, fysikern och Sveriges första nobelpristagare Svante Arrhenius, fysiologiprofessor Hjalmar Öhrvall och zoologen Harry Federley. En medlem som känns viktig att nämna är Alfred Petrén . Vad jag vill med denna namnuppräkning är att visa att vad det var för folk som företrädde den organiserade rasbiologiopinionen i början av det förra seklet.
Den 5 till 6 augusti 1911 så reser Pontus Fahlbeck till Dresden i Tyskland och föreläser om rashygien på den internationella och tyska sällskapens gemensamma årsmöte. 1912 är det Lundborgs tur att åka till Tyskland och denna gång till München. Lundborg gör fler resor till Tyskland för att träffa likasinnade. Kunskapsutbytet med utländska rasbiologer och rashygienivrare fanns i bland annat då Tyskland, England, Norge och Finland. För att förstå vidden av rasbiologin och rashygienen runt om i världen så kan jag berätta att det i början av 30-talet fanns så många som över 40 olika rashygiensällskap runt om i världen alltså inte bara i Europa utan I länder som Kina, Japan och flera länder i Sydamerika.
För att sprida kunskap och opinion så publicerade de flera böcker i en skriftserie och dessa var
- Om rashygien dess förutsättningar, mål och medel av Vilhelm Hultkrantz
- En svensk bondesläkts historia sedd i rasbiologisk belysning av Herman Lundborg
- Modern ärftlighetslära av Nils von Hofsten
- Om befruktningen samt om fruktsamhet och sterilitet från rassynpunkt av Ivar Broman
- Ungdomsbrottslighet och vanart i Sverige: deras orsak och bekämpande av David Lund
- Degenerationsfaran och riktlinjer för dess förebyggande av Herman Lundborg
- Sterilisationsfrågan: några social-medicinska och etiska frågor Elis Essen Möller
- Rasblandningarnas omfång och betydelse i det romerska kejsarriket av Martin P:son Nilsson
I Herman Lundborgs ”Degenerationsfrågan” så kan vi hitta dessa rader
Det gives två slag av fiender, som i mer eller mindre hög grad hota varje folk. Det är dels yttre, dels inre sådana. Om landets yttre fiender — rovlystna grannar eller hela maktgrupper — behöver ej här ordas; det hör politiker och statsmän till att så vitt möjligt avvärja faror av detta slag. De inre däremot, som äro minst lika betydelsefulla, sammanhänga på det allra närmaste med frågor rörande orsakerna till ett folks urartning (degeneration). Här menas en ärftlig betingad undermålighet, som medför rasfördärv.
[…]
Nativitetens sjunkande till en sådan gräns, att folknumerären avtager. Tomrummen, som uppstå, fyllas genom invandring varvid ogynnsamma rasblandningar mellan olikvärdiga folk uppstå.
I Vilhelm Hultkrantz’s ”Om rashygien – dess förutsättningar, mål och medel” drar han många paralleller med arter i växtriket, men visst finns de typiska kommentarerna med.
Det är grenverket i vår bild, genom vilken ström av arvsmassa flyter från blad till blad, från individ till individ, som representerar rasen, i den mening vi här fatta detta ord. Är detta grenverk friskt, så blir också bladen friska. Dessas beskaffenhet bestämmes i första hand av stammens egenskaper. Visserligen kunna enskilda blad bli skadade genom yttre förhållanden, maskätna eller förkrympta, lixom de tvärtom kunna bli större och vackrare t. ex genom starkare belysning; men stammen förändras icke därigenom i son beskaffenhet. Blir däremot själva stammen skadad, t. ex inympning från en annan stam med sämre arvsmassa, så kommer den sedan bära blad, som till större eller mindre del äro av dålig beskaffenhet.
Den sistnämnda ”Rasblandningarnas omfång och betydelse i det romerska kejsarriket” av Martin P:son Nilsson blev en populär skrift bland den nutida extremhögern och bland annat Sverigedemokraterna sålde en stencilkopia av den i sina publikationer. Tidigare såldes även det av Bevara Sverige Svenskt i vilkas publikation där de citerar dessa rader ur boken.
Bastardraser ha dåligt rykte. Man må tänka på levantiare, mestizer, sambos osv för att märka hur bastardrasernas dåliga rykte och moraliska undermålighet bero på de ogynnsamma omständigheter, under vilka individerna växa upp, vanligen utstötta och försummade både av faderns och moderns släkt. Denna synpunkt innehåller en viss sanning men ser blott till ytan, korsningens upplösande inverkan. Det grundläggande onda förvärras av yttre omständigheter, en försummad uppfostran, eller i stort sätt, om livets fasta former upplösas och nedbrytas. Historien har ett exempel i stort på en dylik process i senantiken. Det romerska rikets fall och den antika kulturens undergång är icke blott ett statligt och kulturellt utan också ett biologiskt problem.
Ett av projekten för att sprida rashygien- och rasbiologitankarna var Svenska folktypsutställningen som ägde rum på Konstakademien i Stockholm i mars 1919 och Börsen i Göteborg där den pågick 31 augusti till 16 september 1919. Andra orter som utställningen ägde rum var Uppsala, Visby och Gävle. Personer som som Anders Zorn, Ellen Key, Carl Swartz, Gustaf Retzius, Sven Hedin, Verner von Heidenstam, Eric von Rosen och Erik Mjöberg ska ha stött denna utställning.
1921 anordnar Stockholms dagblad en skönhetstävling där Lundborg får agera som domare. I tävlingen skulle både en man och en kvinna koras i kategorin nordisk rastyp. Som pris ska de ha fått ett signerat exemplar av Selma Lagerlöfs bok ”Zachris Topelius – utveckling och mognad” vilket författaren själv ska ha donerat till tävlingen. En cykelreparatör från Skövde med namnet Gustaf Åberg ska ha vunnit den manliga delen av tävlingen.
Jag avslutar med ett citat från Lundborgs Degenerationsfaran som visar att deras tankar om rashygien och med tanke på deras syfte och uttalanden är en nationalistisk tanke där de vill sortera ut de som är välkomna in i nationen och de som ska sorteras bort.
Rashygienen, som är en i sann mening fosterländsk rörelse, avseende att för framtiden stärka och förkovra vårt folk i kroppsligt och andligt avseende, bör kunna påräkna stöd från alla samhällslagers sida.