Hjulet och rädslan för det okända

Mångkulturen började redan när vi uppfann hjulet och kunde förflytta oss på ett helt annat sätt än förr. I takt med att kraften bakom hjulet utvecklades kunde vi människor förflytta oss snabbare och snabbare mellan plats A och plats B. Nu har även plats C och D blivit avreseorter respektive resmål. Platser har fått kortare avstånd mellan sig med nya färdsätt. Visst, förändringen har i.o.f.s skyndats på lite när rörligheten mellan kontinenterna ökat avsevärt och tiden för förflyttningen blivit marginell, men att fortfarande vara rädd för människor från andra sidan jorden när vi har 151 tv-kanaler på parabolen där människor från andra kulturer flimrar förbi på var och varannan bildruta och när du kan bli vän med och prata i realtid med någon vilt främmande människa 1000 mil härifrån om precis vad som helst.

Det okända i mångkulturen är lika okänt för dom miljöer man träffar på som nyfödd. Ett barn kan vara rädd för första gången när den får åka bil för första gången, men andra gången blir det lättare. En vuxen människa vet farorna med att åka bil, men det vet även att risken att det ska hända något är väldigt liten. Vad är det då vuxna blir rädd för och var är ursprunget för den rädslan? Det okända? Det okända finns där överallt för dom att göra känt bara viljan finns där. Återigen, barnen har lyckats med det. Barnet är nyfiken och provar sig fram i nya miljöer.

Är rädslan i sig själv något som framkallar mera rädsla? Kan det vara så att rädslan för främmande hamnar i en ond cirkel? Fobier ska med rätta kunskaper kunna botas relativt lätt. Kan man bryta denna cirkel med att utsätta sig för det man är rädd för från början, så ska det kunna gå att övervinna den rädsla som egentligen inte borde finnas där. Sympatier för främlingsfientliga partier är mindre på orter t.e.x Stockholm där de människor som bor där utsätts för det mångkulturella. Det finns undantag och det är högre upp i landet. Där är arbetarrörelsen väldigt stark fortfarande om man jämför med resten av landet. I en stark arbetarrörelse kan man söka sin identitet där och inte i nationen som är något som det pratas om i kretsar där rädslor för det okända och avog mot mångkultur existerar. Tror att känna sig hemma som arbeta tillsammans med andra arbetare är en starkare identitet än den med nationell identitet. Man har mer gemensamt med en annan arbetare på orten än med någon som man enbart delar ett epitetet svensk med.

Rasist är inget man föds till, det är något man lär sig att bli och att vara rasist är något man väljer att bli är två talesätt som använts mer och mer. Det sägs att barn föds utan fördomar , men att de lär sig det under sin uppväxt. Kommer rasismen och rädslan för det okända från föräldrar, andra vuxna förebilder eller kompisar? Som sagt var vuxna har ett val och då inte bara att välja att tänka rasistiskt själv utan även att föra vidare sina främlingsfobier till sina barn. Föräldrar vill inte lära sig sina barn andra skadliga beteenden, men rasism verkar går bra. Är det å att man märker inte av att man börjar tänka i rasistiska tankar så att när man är ”fullblodsrasist” är man så indoktrinerad av det tankesättet och att det gör att man märker inte utav att man sprider rasismen till sina barn?

Vad gör man när man kommer på sig själv att tänka en rasistisk tanke? Är ganska säker på att förr eller senare så känner man på sig att -Oj detta var rasistiskt, detta var inte rätt. Rasism är så pass diskuterat i samhället så alla har någonstans i bakhuvudet vart gränsen går. Det är när man får frågan av sig själv om man vill tänka i dessa banor som egentligen avgör om man är rasist eller enbart har rasistiska åsikter. Försvarandet av att använda sig av ordet ”negerboll” på en bakelse när man vet att andra människor kan ta illa upp av det ordet är skillnad mot att råka säga det ibland när man är på fiket för att ta en kaffe med något till är ett exempel. Det finns många andra.

Kan man bli fördomsfri? Väljer man att försöka göra något åt sitt tänkande eller är man någon som anser sig redan ickerasistisk är och tror att man kan bli helt fördomsfri kan man vara illa ute. Jag tycker att den som anser sig vara utan fördomar är farlig. Fördomar är något vi har allihopa mer eller mindre, dock det måste vi erkänna för oss själva. Det är vad vi gör åt dom som är frågan.