Förutom det Svenska sällskapet för rashygien fanns det ytterligare ett sällskap i Sverige med en liknande inriktning. Det Mendelska sällskapet. Det här sällskapet var mer inriktat på genetik och ärftlighetslära när det gäller växter och medlemmarna var botaniker, växtförädlare och zoologer. Men varför jag väljer att skriva om detta förklarar Ewert Wrangel (1863-1940) i sin bok Svenska folket genom tiderna (1938-1939)
Eftersom det är teorien, som är det primära, och det som ligger till grund för de praktiska framstegen, kan det dock vara skäl i att med några ord antyda arten av de undersökningar, som publicerats i »Hereditas». […] Det är nämligen karakteristiskt för ärftlighetsforskningen, att samma lagbundenheter gälla för alla kategorier av levande varelser, och de resultat, som erhållas med hjälp av t. ex. ett sädesslag eller en vild växtart, äga därför ofta giltighet både för människor och djur samt vice versa.
Innan jag börjar vill jag skriva några ord om Mendel och vad det handlar om. Gregor Mendel föddes i Böhmen (dagens Tjeckien) 1822 och dog 1884. Han var den första forskare som kom fram till att egenskaper nedärvs genom att anlag slumpmässigt kombineras. Detta gjorde han först i experiment med olika arter av ärtor. Han gick vidare från växtriket och började experimentera med bin. Trots att han publicerade sina upptäckter var det inte förrän efter hans död han fick sitt erkännande. Han anses idag vara genetikens fader.
Mendelska sällskapet hade sitt säte i Lund där de höll återkommande sammankomster och det bildades på Grand hotel i Lund1910. Runt femtio personer dök på mötet varav Robert Larsson, Lännart Ribbing, Heribert Nilsson, Åke Åkerman, Birger Kajanus, Ludwig Nilsson och Herman Nilsson-Ehle valdes in i sällskapets första styrelse. Sista styrelsen jag hittat info om var den som blev vald 2006. Genetikern Nilsson-Ehle var Sveriges första professor i genetik och han blev deras första ordförande och det var han i över 30 år innan Arne Müntzing endast då 35 år gammal tog över ordföranderollen. Sällskapet som först hanterade forskning om växters ärftlighet började så småningom ta upp frågor om insekter och även större djur och till sist människor. Sällskapets syfte går att hämta ur deras stadgar paragraf 1. Dessa har sitt ursprung 28 februari 1920 och har blivit reviderade både 1983 och 1984.
Sällskapets uppgift är:
a) att till tankeutbyte i fackliga frågor sammanföra dem som ägna sig åt vetenskapliga ärftlighetsstudier och deras praktiska tillämpning eller äro härför intresserade. För detta ändamål anordnas möten med föredrag, diskussioner och demonstrationer där hithörande frågor behandlas. Vidare bör detta syftemål befrämjas genom att så långt som möjligt anordna besök av vetenskapsmän i facket från andra orter i in- och utlandet,
b) att väcka intresse för och befordra vetenskapliga ärftlighetsundersökningar samt att överhuvudtaget sprida kännedom om och intresse för ärftlighetsläran och närståendespörsmål,
c) att utgiva en tidskrift för ärftlighetsforskning samt på andra sätt underlätta publiceringen av ärftlighetsundersökningar.
Tidningen som menas var Hereditas och grundades 1920 och hade från början artiklar på både franska, tyska och engelska, men numera enbart på engelska. Första chefredaktören var Robert Larsson, men det är den andra Arne Müntzing som var redaktör mellan åren 1955 och 1977 som är mest intressant för mig. Hans bok ”Varför är vi olika” såldes ju av både Bevara Sverige Svenskt och Sverigedemokraterna. Jag har bloggat om det här och jag har tagit med hans första bok ”Ärftlighetsforskning – en översikt av metoder och huvudresultat” där det finns en hel del grov rasism i första utgåvan. Detta var alltså borttaget i senare utgåvor.
När jag gick igenom sällskapets mötesprotokoll så hittade jag några intressanta saker. På ett möte besökte 1911 besökte den danske botanikern Carl Emil Hansen Ostenfeld och han avslutade sitt föredrag med att poängtera att ”vi i stort sedt ej stå framför Darwin i vår uppfattning af arternas uppkomst” vilket vi ser på senare uttalandet att de ändrat sig. Mer om Darwin längre ner.
Svenska sällskapet för rashygiens Herman Lundborg kom på besök och höll ett föredrag på mötet 21/2 1916. Mötet var välbesökt och väldigt uppskattat så medlemmarna var bjudna på middag dagen efter hemma hos Nilsson-Ehle och i mötesprotokollet nämns det så här ”Under den synnerligt angenäma middagen och samkvämet därefter diskuterades mycket livligt rasbiologiska och andra ärftlighetsfrågor”.
1919 välkomnades Ivar Broman som ny ledamot och jag känner att han behöver en lite mer närmare beskrivning. Han var tillsammans med Nilsson-Ehle med i grundandet av pro-nazistiska Riksföreningen Sverige–Tyskland. Riksföreningens vars uttalade syfte att ”på rent svensk grundval, utan ställningstagande i partipolitiken, verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland” med tillägget att detta inte innebar ”drivande av nationalsocialistisk propaganda” utan endast en strävan att förhindra ”en ohjälplig söndring mellan tvenne stambefryndade folk” (.). Dock var Broman aldrig medlem i något nazistiskt parti. Nilsson-Ehle blev föreningens första ordförande fram till 1939 och även föreningens tidnings ansvarige utgivare dock bara under ett år. Så de högerextrema kopplingarna fanns där. Broman var också med i Svenska sällskapet för rashygien där hans skrift ”Om befruktningen samt om fruktsamhet och sterilitet från rassynpunkt” publicerades 1921 och här kommer ett citat från denna skrift.
Hade nu den nedsatta fruktsamheten och steriliteten träffat alla folkklasser i ungefär samma grad, så hade därom från rassynpunkt ej varit mycket att säga. Och om den nedsatta fruktsamheten i första hand hade drabbat de sämre folkelementen, så hade därom ej varit annat än gott att säga.
Men nu förhåller det sig, såsom Hultkrantz (1919) i denna skriftseries första del redan framhållit, tyvärr så, att det istället är de bästa folkelementen som drabbas hårdast av sterilitet och minskad fruktsamhet.
De mera intelligenta och kunskapsrika människorna, som känna ansvaret att sätta nya individer in i livet, inskränka ej sällan målmedvetet barnantalet för att kunna giva sina barn så mycket bättre uppfostran och livsvillkor i övrigt.
De svagt begåvade, okunniga individer, som ej känna något ansvar för framtiden, sakna alla hämmande band på sin fruktbarhet.
Då nu även den ofrivilliga steriliteten oftare drabbar de från rassynpunkt bästa människorna än de från denna synpunkt sämsta, så är det klart, att risken för rasens försämring är stor.
I september 1923 bjöd sällskapet in Internationella kommissionen för rashygien för att ha deras årsmöten tillsammans. Gäster på detta var förutom svenska rasideologer som Herman Lundborg och Herman Nilsson-Ehle, flera från Danmark, Holland och USA. En av gästerna Leonard Darwin kanske inte är så känd, men hans far Charles Darwin var desto kändare. Charles Darwin som gjorde sig känd som författaren till boken Arternas uppkomst och som ofta tillskrivs som upphovsmannen till ”the survival of the fittest”, men som egentligen myntades av Herbert Spencer redan 1852. Teorin om det naturliga urvalet har misstolkats av bland annat 30-talets tyska nazister. Leonard Darwin höll under mötet ett tal om ”Äktenskapets urval”.
1924 besöktes det Mendelska sällskapet av Cyril Dean Darlington som höll ett föredrag med namnet ”Darwinism today”. Darlington hävdade att mycket som man rynkat näsan åt av Darwins arbete har det senare visat sig varit sant.
1930 kom flera andra frågor upp på menyn såsom sterilisering och rashygien. PÅ ett möte i februari höll Arne Müntzing föredraget ” Mänskliga ärftlighetsförhållanden i belysning av steriliseringstanken”. På samma möte redogjorde Sjögren för sina ” undersökningar över den juvenila amaurotiska idiotin ”. Amaurotiska betyder medicin.
Ser man på deras mötesprotokoll så hade sällskapet många utländska gäster som föreläste för dom och intresset från utlandet märktes också av de lyckönskningar de fick på sällskapets 10-årsjubileum. Det var meddelanden från Norske racehygieniske kommité, den danska botanikprofessorn Wilhelm Johannsen och den finske ärftlighetsforskaren Harry Federley.
Det finns olika beröringspunkter mellan Mendelska sällskapet och den övriga rasbiologiska kretsen i Sverige. Enligt Maria Björkman och hennes avhandling om zoologen och rasbiologen Nils von Hofsten så samverkade de olika aktörerna på så sätt att de utbytte information och förde fram sina kollegor och vänners åsikter . Skrev någon en text eller bok så recenserade flera dessa och på så sätt fick de sina åsikter mer spridda och de fick det att se ut som att opinionen var mer positiv än vad den var till olika genetiska och rasbiologiska åsikter.
Källor:
Sällskapets mötesprotokoll 1910-1930
Tidningsartiklar från Dagens nyheter och Svenska dagbladet
Olika böcker där rasbiologi och rashygien är temat.