I diskussionen om det rasbiologiska institutet så får socialdemokraterna enbart skulden trots att fler partier var inblandade. En av dom som var med och skrev motionen var Bondeförbundets Nils Wohlin och det är honom jag ska göra en liten genomgång om.
Nils Wohlin (född 1881 i Stockholm) var förutom politiker professor i bland annat statistik vid Uppsala universitet. Under en tid studerade han även i Tyskland. Han var också under en tid chef för Tullverket. Som politiker var han aktiv mellan 1919 och 1942 och hann vara med i Bondeförbundet (Centern), Högern (Moderaterna) och han satt även under en period som politisk vilde. Positioner han hade inom politiken var handelsminister (1923–1924), finansminister (1928-1929.) och riksdagsledamot i både första och andra kammaren. Han var gift tre gånger och fick fem barn. Wohlin blev 66 år gammal.
Wohlin var under hans tid i Bondeförbundet en av deras främste ideologer och vissa statsvetare och historiker anser honom till viss del vara en del av den göteborgska unghögern. Enligt Birger Hagård som skrivit doktorsavhandlingen ”Nils Wohlin – En konservativ centerpolitiker” så ska han ha anammat idéer ifrån Rudolf Kjellén och detta blir tydligt i Wohlins föredrag ”Den svenska konservatismens framtid 1919” där han framför teorin om staten och folket som en levande organism ”att ett folk är en levande organism, en personlighet som icke kan utveckla sina anlag och göra sin insats i världshistorien utan att förenas i en fast och fri statsbildning.”
Vid flera tillfällen förespråkade han rasbiologiska idéer och han var en av dom som skrev under motionen som ledde till att det rasbiologiska institutet i Uppsala instiftades. Denna motion inleddes med dessa ord
Den rasbiologiska forskningen, som arbetar för ett högt och ädelt mål: skydd mot släktets degeneration och främjande av goda rasegenskaper, växer sig för varje dag allt starkare. Den utgår från den synpunkten, att det ej gives högre värden i ett land än själva folkmaterialet, helst om detta, såsom hos oss, av gammalt är av god beskaffenhet. Denna forsknings uppgift är att närmare utreda och klarlägga alla de förhållanden beträffande ärftlighet och miljö, som förorsaka ett höjande eller sänkande av ett folks inre värde. Fasta hållpunkter och direktiv kunna först härigenom givas statsmakterna vid deras strävan att befordra folkets och rasens utveckling i sund riktning.
Lite längre fram i motionen ser vi dessa ord.
Ett folk, som stadigt degenererar, lär icke i längden kunna hålla sig uppe i kampen för tillvaron, hur militäriskt väpnat det än kan synas vara. Vi må komma ihåg, att kulor och krut skydda oss icke för tuberkulos, alkoholism, nerv- och sinnessjukdomar samt för andra dylika samhällsfiender. Det skulle vara, vida bättre, om kulturstaterna, i stället för att rikta
Motionen är undertecknad den 13 januari 1920 i Stockholm av socialdemokraterna Alfred Petrén och Knut A. Tengdahl, liberalerna Mauritz Hellberg och Karl A. Andersson och Wohlin som under denna tid tillhörde Bondeförbundet. En av bilagorna till motionen som är ett brev till Medicinska Fakulteten i Uppsala är undertecknad Herman Lundborg som också sen blev chef för institutet. Samma år motionerar Wohlin och Petrén om att införa steriliseringslagar (Motion 1922:38 Första kammaren). Denna motion blev nedröstad, men 1933 lägger Petrén ensam en motion som går igenom.
I Emigrationsutredningen 1909 bilaga 10 ”Bondeklassens undergräfvande” sid 105 så skrev Wohlin dessa rader.
[…] det är svårt att tro att den nutida småbrukareklassen med sina obetydliga jordlappar och med sina oftast dåligt och smaklöst uppförda byggnader samt i sitt beroende af yttre arbetsförtjänster skall kunna bära upp framtidens svenska allmogekultur. Dessa kunna vara afpassade för andra folkraser, men icke för den germanska och minst af allt för den svenska folkkaraktären
Wohlin var inte bara en av aktörerna i emigrationsutredningen utan också medlem i Nationalföreningen mot emigration som leddes av den göteborgska unghögerns Adrian Molin. Andra namn i föreningen var Pontus Fahlbeck, Harald Hjärne, Rudolf Kjellén. Ett intressant namn i föreningen var Otto von Zweigbergk som var morfar till BSS-medlemmen Christopher Jolin.
I en riksdagsdebatt 1920 så gav han sig på invandrare på ett främlingsfientligt sätt.
Ingenting har gjorts åt vår allra största fråga, ras- och befolkningsfrågan, utan tvärtom har vår svenska folkras de gångna åren skadats oerhört, i det att en oerhörd flod av mindervärdiga element från utlandet fått strömma in i riket. Frågan om en invandringslag vilar på bordet, och hela vår nativitetsfråga och vår ärftlighetsfråga existerar inte för regeringen . . . På dess fana (bonderörelsens) stå icke blott klassegoistiska krav, där stå också idéer, sådana som svenska folkrasens skyddande, storkapitalets bekämpande, familjelivets skyddande, vanhävdens och jobberiets motarbetande samt en renässans av allmogekulturen och allmogens hela tanke- och känsloliv. Bondens nuvarande frigörelsekamp tager sig uttryck i den politiska bonderörelsen, och denna har, liksom tidigare folkrörelser under Engelbrekt och andra, alltid mötts med hån och motstånd från de stora och höga herrarnas sida.
Det var inte bara rasbiologi som Wohlin talade väl om utan han var också oroad över den svenska kulturen som han ansåg vara i förfall. I ett föredrag i Härnösand 1918 beskrev han det så här.
Rikemannen och industriarbetaren äro i själva verket lika osäkra vårdare av det nationella, i detta ords betydelse av det inhemska och svenska. Smak och seder från kontinentens storstäder prägla den förres liv, internationella drömmar den senares tankar. Hos bonden och hos den enkle borgaren däremot, lever känslan för vår svenska natur, vårt folk och vår gamla kultur långt djupare . . . Därför hänger svenskhetens bevarande på den svenska medelklassens pånyttfödelse . . . Lantmännen måste gå i spetsen . . . Därför böra alla de samhällslager, som inse faran av storkapitalets och socialismens likgiltighet för hembygdens värden, söka sig en gemensam politisk plattform.
År 1929 hamnade Wohlin som då hade gått över till Allmänna valmansförbundet, i onåd hos Per Albin Hansson när en skandal kring en sparbank vars syfte hade varit skumraskaffärer. Hansson hade kritiserat Wohlin, men den dåvarande regeringen, Allmänna valmansförbundet under ledning av Arvid Lindman tog illa vid sig och trots att Hansson hävdade att kritiken enbart var riktad mot Wohlin. Det blev inte bättre av att socialdemokraten Arthur Engberg kallade Wohlin för ”en landsfara och en vettvilling”. Engberg var en av dom som några år tidigare stöttat motionen om det rasbiologiska institutet. Engberg var inte den enda som hade något att säga om Wohlin. I boken Skuggor av ett förflutet – Bondeförbundet och trettiotalet av Anders Björnsson beskriver författaren ett samtal mellan Wohlins partikollega KG Westman och regeringsrådet Gabriel Thulin som undrade under en promenad vem som skulle kunna bli en svensk nazistledare. Westman ansåg att Wohlin ”kunde komma i åtanke, om han blott kunde följa en bestämd linje någon tid”. Bankskandalen ledde till att Wohlin avgick som finansminister, men stannade i första kammaren. Han gick senare också tillbaks till Bondeförbundet.
Enligt Wohlins dotter Ulla Lindström (född Wohlin) så var Wohlin väldigt skeptisk mot kvinnors rösträtt och högre utbildning för kvinnor och ser vi på Bondeförbundets valprogram från 1917 så ser vi att partiet också var emot det och jag måste få säga att det var en av de sämre ursäkter jag sett. Men tydligt var att Wohlin hamnade i rätt parti då han gick med i Bondeförbundet ett par år senare.
När Bondeförbundet vidare förklarar sig vara motståndare till kvinnans politiska rösträtt, vill det därmed icke underkänna kvinnans värdefulla insats i det samhällsdanande arbetet, men med en sådan reform genomförd, ligger det i öppen dag, att landsbygdens intressen skulle bliva mycket tillbakasatta. I städerna kunna både män och kvinnor mycket väl rösta med, ty vallokalen är ofta belägen tvärs över gatan. Men på landet har man ofta milslånga vägar, och man och hustru kunna ofta icke komma ut samtidigt för tillsynen av barn och kreatur. Följden skulle bli, att städer och tätare bebyggda samhällen skulle få sin rösträtt fördubblad, under det att landsbygden, på grund av nämnda förhållanden skulle få sin rösträtt så gott som oförändrad. Då röstningen redan nu är sämre på landsbygden än i städerna, skulle med kvinnlig rösträtts införande landsbygdens rösträtt icke bli stort större än en tredjedel av städernas och därtill vill väl ingen tänkande lantbo medverka.
I Bondeförbundets program 1933 hittar vi rasbiologi, men då hade Wohlin redan lämnat partiet för att gå med i Högern. Frågan är hur mycket Wohlin påverkade Bondeförbundet i rasfrågan, men den frågan får någon annan besvara.