Sveriges nationella ungdomsförbund och dess program från 1938

Sveriges Nationella Förbund har framväxt ur den nationella ungdomsrörelsen samt stärkts genom förening med närstående grupper och anslutning av enskilda ur samtliga partier och folklager. Det vill ena alla svenskar i tro på och arbete för det levande fäderneslandet och dess förpliktelser gentemot sig självt, den nordiska gemenskapen och den västerländska kulturen. Sveriges Nationella Förbund är sålunda till sitt innersta väsende en samlande rörelse och intar härigenom en annan ställning än de dominerande partierna. Det har även utformat sin åskådning på andra  grundvalar än dessa.

Klasser – klasskamp – klassamhälle.

Det svenska samhället omdanades i grund genom 1800-talets utveckling och erhöll så sin nuvarande gestalt. Den industriella revolutionen ledde till uppkomsten av två nya klasser, som fingo utslagsgivande betydelse för näringslivet och motsvarande inflytande inom samhället. Först gjorde det industriella företagarskiktet sitt inträde som talesman för ekonomisk och politisk  liberalism. Sedan dess program genomförts och den svenska näringspolitiken lagts om på den fulla näringsfrihetens grundval, sammansmälte företagarnas liberalism och den äldre aristokratiens konservatism; företagarskiktet förenades med de tidigare högre stånden till våra dagars borgarklass, varinom det till följd av sin ekonomiskt starka ställning blev ledande och bestämmande. Det allmänna ekonomiska uppsvinget, som de i industrien anställda kroppsarbetarna själva varit med om att skapa, kom endast i ytterst ringa mån dem till godo, och de förblevo länge samhällets minst gynnade element. Men under den marxistiska socialismens fälttecken samlades de i en stramt organiserad slagkraftig arbetarklass. I kamp mot de konservativa och doktrinärt liberala skikten inom borgerligheten lyckades denna klass, medveten om sin styrka och betydelse samt förbunden med vissa borgerliga grupper, vilkas radikalism den upptog som sin, att avsevärt förbättra sina levnadsbetingelser och att inom det svenska samhället förskaffa sig ett mäktigt inflytande. Vid sidan av borgar- och arbetarklasserna tillväxte inom industrisamhället antalet tjänstemän och anställda, som hårt klämdes mellan de större gruppernas sköldar och först senare började sammansluta sig för att tillvarataga sina intressen. 1800-talet medförde icke blott en industriell utan även en agrar revolution. Jorden befriades från gamla tryckande bördor, och jordbruket, frigjort från hävdvunna men otidsenliga och produktionshämmande organisationsformer, genomgick en glänsande utveckling. Bönderna förvandlades till fria jordens brukare med rätt att självständigt föra sin näring framåt. Bondeklassen erhöll därmed en ny betydelse för svenskt närings- och samhällsliv; den sökte genom ett kraftigt organisationsarbete hävda sin ställning, sedan industrialiseringsprocessens fortgång lett dithän, att de agrara näringarna ej längre sysselsatte vårt folks flertal. Den industriella och agrara revolutionen betydde icke endast att nya grupper trädde i spetsen för samhället utan innebar även dettas totala omgestaltning. Det gamla ståndssamhället vilade på grundsatsen om näringsintressenas samordning sinsemellan och underordning under statsmakten men hade icke varit mäktigt att hålla jämna steg med den snabba ekonomiska utvecklingen. De reformer, som grusade detta föråldrade samhälle, avsågo att realisera den liberala staten, vars roll på det ekonomiska området var inskränkt till ett minimum, men banade – själva verket väg för en annan utveckling, präglad av de ekonomiska intressegruppernas organisationsarbete och de nyskapade organisationernas inbördes strid. På arbetarklassens allt fastare sammansvetsning och allt större krav svarade företagarna med att på motsvarande sätt sammansluta sig samt skapa och utnyttja stridsorgan. Den i tingens ordning givna spänningen mellan arbetsgivare och arbetstagare och denna spännings naturliga utbrott i lönekonflikter o. dyl. mynnade så ut i en organiserad och systematiskt förd k l a s s k a m p. Ingen av de två motståndarna erkände i princip den svenska statens rätt att inskränka kampen. Som anhängare av liberalismen voro företagarna motståndare till statsingripande på det ekonomiska området, om de än sökte att för sina syften tillgodogöra sig statens maktresurser. Arbetarna åter betraktade sin strid som ett led i en stor internationell sammandrabbning mellan kapital och arbete. För dem blev erövrandet av den svenska staten, vilken de betraktade som en borgerlighetens tvångsorganisation, ett led i den stora uppgörelsen. Som resultat av 1800-talets utveckling framväxte på detta sätt k l a s s a m h ä l l e t, utmärkt av folkets uppdelning i klasser och av dessas oreglerade strid om produktionens utbyte.

Partier – partistrid – partistat.

Det svenska partisystemet speglar troget klassamhället och folkets uppdelning inom detta. De två borgerliga partierna vända sig främst till borgarklassen, vars intressen och konservativ-liberala ideal de i olika schatteringar förfäkta. Det socialdemokratiska arbetarpartiet är uppbyggt på själva den organiserade arbetarklassen såsom fundament och är i sitt ställningstagande beroende av denna. Bondeförbundet ser som mål att inom sig samla den svenska landsbygdens jordbrukande befolkning, dess politik är ensidigt inriktad på att förbättra de agrara näringarnas villkor. Så är det nuvarande systemets partier alltigenom k l a s s-partier; de äro beroende av skilda ekonomiska intressen och föra i svensk politik de olika sociala gruppernas talan. Den politiska. striden dem emellan speglar eller ingår som led i klassernas kamp. Men medan partierna företräda de mest olikartade och stridande intressen, äro eller säga de sig alla i ett avseende vara ense, nämligen som anhängare av den parlamentariska demokratiens principer. De mena alltså, att den svenska folkviljan endast kan framgå ur partiernas inbördeskamp vid val och i riksdag. Det innebär, att den nationella splittringen upphöjes till den svenska folkfrihetens livsprincip. Då statsmakten tillfaller det parti, som segerrikt framgår ur ett val och förmår hävda sin ställning i riksdagen, blir partiernas kamp en fortgående strid om den svenska staten, som de berömma sig av att inte vilja avblåsa. Den svenska staten har blivit en partistat. I den mån partierna väga jämnt och ofta avlösa varandra vid makten, blir statsledningen svag och utsatt för hastiga omkastningar; i den mån däremot ett parti mer konstant förmår hävda sin övermakt, blir den systematiskt utnyttjad till fördel för den sociala grupp, som partiet representerar. Man kan icke från de dominerande partierna vänta något krafttag för att göra slut på klasskamp och partistrid och är. mindre för att likvidera det klassamhälle, vari partistriden föres. Penningmakten, som väl vet att hävda sitt inflytande över alla parlamentariskt demokratiska partier, är den enda samhällsfaktor, som i längden ej blir lidande på detta tillstånd. Partidemokrati fördrager sig väl med penningvälde.

Nationell folkrörelse – nationell samling – nationell folkstat.

Sveriges Nationella Förbund anser i motsats till det nuvarande systemets partier, att blott en rörelse, som vill identifiera sig med och samla det bästa inom folket, oavsett klasstillhörighet, kan bära upp den politik, som nationens välfärd kräver. Det vägrar bestämt att i den politiska kampen engagera sig för en viss social grupp och avstår därmed från att på denna väg vinna lättköpta framgångar. Den nationella folkrörelsen, som vill genombryta nuvarande klasskrankor, kan icke acceptera klasskampen. Den kräver samverkan mellan de olika ekonomiska grupperna och drager i själva verket den logiska konsekvensen ur hittillsvarande ekonomisk och social utveckling, då den på sitt program uppför klassamhällets omdaning till ett korporativt samhälle. Men icke heller kan Sveriges Nationella Förbund betrakta den på söndringens princip vilande parlamentariska demokratien såsom slutmål för Sveriges politiska utveckling. Den samlande nationella folkrörelsen vill ersätta partistaten med folkstaten och därinom uppbygga en regeringsmakt, som är i stånd att gent emot särintressena hävda det helas väl, och med bibehållande all det svenska folkstyret åt detta ge sådana former, att ansvar och sakkunskap helt komma till sin rätt. Valet står ej mellan å ena sidan folkstyre och frihet och å andra sidan en nationellt samlande rörelse. Läget är i stället sådant, att varken folkstyre eller folkfrihet kunna bestå, om icke den nationella samlingen blir verklighet och lyckas genomföra ett på lång sikt lagt nybyggnadsprogram. Ty utvecklingen under de liberala och marxistiska åskådningarnas ålder har bragt Sverige, dess folk, odling och näringsliv i ett läge, fyllt av faror. Även i tider, då det ekonomiska livets blomstring stämmer sinnena till optimism, framträder detta för den klarsynte. När materiell nöd råder, träda samhällsbristerna i dagen för alla. Dyrbara livsvärden ha förintats; den nya generationen står andligen rotlös i en tekniskt fulländad värld. Ansvarslösa nöjesindustrier utsätta den svenska ungdomen för de mest förflackande och förråande inflytelser, kommunism och kulturbolsjevism driva sin hat- och njutningspropaganda. Medan andra nationer allt stramare organisera sig till gemensamt arbete på stora framtidsuppgifter, fortgår i Sverige kortsiktig klasskamp och partistrid. Redan en svårartad ekonomisk kris innebär en allvarlig påfrestning för det svenska samhället. Och trots att det  allmänna välståndet stigit i vårt land, har födelsefrekvensen sjunkit på ett sådant sätt, att man inom överskådlig framtid måste befara en verklig katastrof. Inför ett alltmer hotande världsläge bibehåller Sverige en främst av de härskande partiernas parlamentariskt demokratiska ideologi bestämd utrikespolitisk förankring vid ett visst stormaktsblock, under det att försvaret alltjämt saknar nödig effektivitet. I detta läge äga de dominerande partierna, bundna vid klasshänsyn och partitänkande, varken kraft eller förmåga att lösa nationens stora livsfrågor. Partidemokratien arbetar på ytan och bekämpar symptomen av det onda men angriper icke de sjukdomsalstrande faktorerna i roten. Härför kräves en ny rörelse och en ny åskådning. Utan ofruktbart klander mot de makthavande har Sveriges Nationella Förbund på grundval av sin nationella helhetssyn sökt ge sin åskådning uttryck i på en gång allmängiltiga och positiva krav. De visa, hur den nya rörelsen är enande och hur de nuvarande partierna, som ensidigt renodla sina gamla, radikala eller konservativa, liberala eller socialistiska ideologier, höra det förgångna till. Ty den nationella åskådningen är radikal däri, att den kräver mer djupgående reformer ån något parti, tillhörande nuvarande system, men konservativ däri, att reformerna syfta till att bevara själva det svenska samhället. Den har det gemensamt med liberalismen, att den betraktar den personliga friheten som ett oförytterligt värde samt i enskild äganderätt och företagsamhet ser förutsättningar för allt ekonomiskt framåtskridande, men den är i den mening socialistisk, att den utan tvekan sätter den allmänna välfärdens krav över enskild vinning och privata intressen. På samma sätt som den nationella rörelsen söker omsluta de olika sociala grupperna och sammanföra dem i en ny enhet, inneslutas sålunda i den nationella åskådningen de värdefulla elementen i de nu åldrade meningsriktningarna. Men den nationella åskådningen kan icke karaktäriseras med någon av de beteckningar, som användas om det nuvarande systemets partier. Den är ingen sammansmältning av gamla lärosystem. Den är varken höger eller vänster. Den nationella åskådningen är ny och  enhetlig, från grunden skapad på svenska förutsättningar och syftar innerst till en svenskhetens förnyelse; den benämnes därför med rätta nysvensk. Den kan sammanfattas i följande punkter:

Det korporativa samhället.

Det genom den faktiska utvecklingen redan helt yrkesorganiserade klassamhället skall omdanas till ett korporativt samhälle. Detta betyder, att de ekonomiska organisationer, som växt fram och oreglerat kämpa med varandra om produktionens utbyte, infogas i samhällsbyggnaden samt att motsättningarna på arbetsmarknaden lösas på fredlig väg, genom organ och under former, som godkänts och anvisats av statsmakten. Då det gäller lönekonflikter, sker detta i sista  hand genom obligatorisk skiljedom. Ett fortlöpande samarbete skall åstadkommas mellan företagsledning och anställda i syfte att på grundval av ömsesidigt förtroende skapa gemensamt ansvar för företagens välgång. Ävenledes skall ett konstant samarbete etableras mellan statsmaktens och näringslivets representanter samt mellan de olika näringarnas målsmän. Nuvarande yrkes- och branschorganisationer skola underkastas en välbehövlig rationalisering. De skola vara öppna för alla i facket arbetande, och de få icke äga partipolitisk karaktär.

Näringslivet och samhället.

Även i det korporativa samhället skall näringslivet vara uppbyggt på enskild äganderätt och personlig företagsamhet samt skall det produktivt verksamma kapitalet äga rätt att inom ramen av nationell solidaritet arbeta i folkförsörjningens tjänst. Det enskilda initiativet till produktionens höjande och utbyggande över nya områden skall befrämjas även genom statliga åtgärder, likaså den vetenskapliga forskning, som kan tjäna samma syften. Det intima samarbetet inom och mellan de olika branscherna, som korporatismen förutsätter och innebär, kommer på ett naturligt sätt att till allas båtnad medföra större planmässighet i näringslivet. Statens ingripande i detta har främst karaktären av kontroll, skydd och stöd. Statens kontroll stärker det sunda och starka men drabbar desto hårdare osunda företeelser på det ekonomiska området, dess skydd och stöd bringar hjälp åt det livsdugliga men svaga. Näringslivet i sin helhet skördar härav vinst. Även på lagstiftningens väg måste samhället bekämpa ohederliga och illojala affärsmetoder; det skall förhindra rovdrift med folkmaterial och naturtillgångar. Missbruk vid användning av aktiebolagsformen skola stävjas. De åtgärder, som staten av hänsyn till folkförsörjningens krav i reglerande och produktionsfrämjande syfte vidtar på näringslivets område, måste präglas av planmässighet och inre sammanhang.

Näringslivet och världshandeln.

Det svenska näringslivets beroende av utrikeshandeln och dennas betydelse för vårt allmänna välstånd omöjliggör varje tanke på att det slutna nationalhushållet skulle vara något för Sverige idealiskt och eftersträvansvärt. Statsmakten och näringslivets organisationer måste i intim samverkan, bl. a. genom en framsynt traktatpolitik, arbeta på att hävda och utbygga den svenska exportens ställning på världsmarknaden. Men man kan ej våga räkna med, att våra exportnäringar för all framtid skola spela samma roll för världens och Sveriges ekonomiska liv som nu. Och vårt beroende av utrikeshandeln medför missförhållanden och faror; det internationella kapitalet får starka intressen i Sverige, det svenska kapitalet blir direkt intresserat av världshändelserna; Sveriges näringsliv är ytterst känsligt för de kriser, som hemsöka världsmarknaden; vårt folks försörjning med nödvändighetsvaror äventyras vid internationella konflikter. Från nationell synpunkt måste man ställa följande minimikrav: folkstatens auktoritet över storkapitalet måste obönhörligen hävdas och upprätthållas; sådana näringsgrenar, som syfta till att utbygga en livsduglig, för hemmamarknaden arbetande produktion, böra uppmuntras; på livsmedelsproduktionens område skall Sverige, så vitt möjligt, göras självförsörjande.

Jordbruket.

Kravet på jämvikt mellan näringarna framträder särskilt starkt i fråga om jordbruket. På grund av jordbruksproduktionens betydelse för landets självförsörjning samt allmogehemmens riksgagnande betydelse för samhällets stadga och fasthet är omvårdnad om jordbruket liktydigt med vårt folks vilja att leva. Grundtanken i den nationella jordbrukspolitiken är näringens fulla sociala och ekonomiska likaberättigande. De agrara produkternas prisläge måste anpassas i enlighet med denna princip, för vars förverkligande en korporativ organisation av samhället är den säkraste garantien. Rationaliseringen inom jordbruket måste målmedvetet fullföljas och i Sveriges olika delar smidigt anpassas efter givna yttre förhållanden. Där mindre gårdar visa sig oekonomiska måste genom samverkan uppnås effektivare organisationsformer och få vid styckning av större egendomar de olika brukningsdelarna ej bli för små. Specialisering mellan olika  landsändar på de produktionsgrenar, som bäst lämpa sig för de naturliga förhållandena, bör ävenledes befordras.Jordbrukets organisation skall stödjas. I en jordbrukskorporation skola nuvarande jordbruksorganisationer föras samman till en hela näringen omfattande stark enhet. Möjligheterna för alla, som arbeta inom de agrara näringarna, att skaffa sig utbildning inom sitt yrke böra underlättas. Statsmakter: skall ha sin uppmärksamhet riktad på att Sveriges växt- och husdjursförädling samt jordbruksforskning bli den praktiske jordbrukaren till största möjliga gagn. Den för jordbruket nödvändiga kväveindustrien bör främjas och landet göras oberoende av import på detta område. Åtgärder skola vidtagas för att säkra jordens bevarande åt familj och släkt.

Befolknings- och rasfrågor.

En avsevärd förändring i den svenska befolkningsutvecklingen är ett livsvillkor för Sveriges folk. De hotande perspektiv, som nuvarande födelsefrekvens låter oss ana, få icke bli verklighet. Liksom befolkningskrisen djupast bottnar i nutidens materialistiska livssyn, kan den definitivt övervinnas endast genom en andlig förnyelse, som bibringar vårt folk gemenskapskänsla och framtidstro. För ett sålunda pånyttfött folk är det självklart, att familjeförsörjarens ställning icke i något avseende skall vara missgynnad. Den nationella rörelsen arbetar för denna andliga förnyelse och vill även genom positiva åtgärder främja nativitetens höjande. Inga reformer äro för radikala och inga offer för tunga, om de äro nödvändiga för att avvända befolkningsminskning och folkdöd. En konsekvent omläggning av familjebeskattningen och socialpolitiska åtgärder till förbättring av barnrika familjers villkor skola genomföras men kunna icke ensamma åvägabringa erforderliga resultat. Kravet på djupgående förändringar i nu gällande inkomstsystem, vilkas genomförande möta minst svårighet inom ett korporativt samhälle, torde vara ofrånkomligt. Den nuvarande grundregeln för beräkning av inkomster, den liberala principen om lika lön för samma arbete, skall sammansmältas med eller utbyggas till den socialt rättvisa principen: lika levnadsstandard för samma arbete. Detta kan icke ske genom att ålägga arbetsgivarna att giva högre lön åt barnrika anställda – en dylik åtgärd skulle inom kort direkt motverka sitt syfte. Den väg, som lättast och säkrast synes leda till målet, är skapandet av regleringskassor, till vilka inbetalas en viss andel av inkomst och ur vilka familjeförsörjarna erhålla lönetillskott i huvudsaklig överensstämmelse med sina inkomster och sin försörjningsplikt. De sociala och ekonomiska orättvisor, som drabba barnrika familjer, upphävas så automatiskt, och vägen ligger fri för befolkningsökning inom samhällets alla skikt. Det är av stor vikt, att de befolkningspolitiska åtgärderna även taga sikte på problemets kvalitativa sida. En aktiv  raspolitik skall bedrivas i syfte att hindra fortplantning av dåliga och befordra utveckling av goda arvsanlag. Den rasbiologiska forskningen skall målmedvetet främjas, dess rön skola beredas plats inom folkundervisningen, dess säkra resultat beaktas i lagstiftningen, icke minst då det gäller steriliseringsfrågans lösning och genomförandet av de reformer, som syfta till att avvända befolkningsminskning. Invandringskontrollen skall göras effektiv och – inför den hotande befolkningsminskningen – systematiskt utbyggas till ett led i kampen för den svenska folkstammens skyddande. Återinvandring av utlandssvenskar skall främjas. Förbud skall utfärdas mot invandring av för vår nation, kultur och ras främmande element. Ju längre det nuvarande systemet dröjer härmed och ju större efterlåtenhet det i denna fråga ådagalägger, desto nödvändigare bli i framtiden retroaktivt verkande åtgärder. Ingripanden måste göras mot de osunda förhållandena inom viktiga svenska livsområden, bakom vilka kan spåras ett internationellt judiskt inflytande. Nationell idealism kan icke tolerera någon osvensk maktställning i vårt samhälls- och kulturliv.

Socialpolitik.

Den svenska socialpolitiken skall sammankopplas med befolkningspolitiken och jämte denna inriktas på att skapa gynnsamma betingelser för familjeinstitutionen och befordra de produktiva befolkningslagrens trygghet och trivsel. Endast om socialpolitiken utbygges i denna riktning, kunna de resultat, som uppnåtts till fromma för de högre åldersskikten och de från arbetsmarknaden avskurna, förbli bestående. En aktiv bostadspolitik är nödvändig genom befolkningsfrågans läge; den medför industriellt uppsving, stärker hemkänslan och förbättrar folkhälsan. För att den lagstadgade semestern skall kunna fylla sin uppgift att stärka folkets krafter samt höja dess trivsel, kräves att den skall kunna rätt utnyttjas; lösandet av fritidens problem för alla arbetande bör underlättas av statsmakt och korporativa organisationer i förening, bl. a. genom beredande av ökade rese- och rekreationsmöjligheter för de breda folklagren. Även förbättrad folknykterhet är ett viktigt led i höjandet av nationens ekonomiska, sociala och kulturella ställning. Genom det korporativa samhällets organisationer ökas möjligheterna att förverkliga alla befolkningslagers sociala likaberättigande, skydda de klasslösa mellanskikten mot övermäktigt tryck från andra samhällsgrupper, samt att utjämna sådana klyftor mellan löneinkomster, vilka icke äro beroende av större eller mindre ansvar och yrkesskicklighet utan blott av marknadens växlingar samt fackorganisationernas olika styrka och aggressivitet. Särskilt skall uppmärksammas att lant- och skogsarbetarna erhålla villkor, som motsvara jämställda arbetargruppers inom de industriella  näringarna, samt att de privatanställda tjänstemännen beredas tillfredsställande löne- och arbetsförhållanden.

Utrikespolitik och försvar.

Det gives icke några mera sociala, mera folket gagnande och mera trängande uppgifter än att göra Sverige ägnat att bevara sin självständighet, och därest neutraliteten icke kan bevara, göra det i stånd att obrutet genomkämpa ett krig. Utvecklingen har ådagalagt, att Nationernas Förbund icke är en fredsfaktor. Det kan ej garantera de små staternas oberoende och integritet men ökar riskerna för dem att indragas i konflikter stormakterna emellan. Då vårt medlemskap därav är oförenligt med en självständig svensk neutralitetspolitik, måste Sverige utträda ur Nationernas Förbund. Vårt lands ledande ställning i Norden gör det till en svensk uppgift att skapa ett väpnat freds- och neutralitetsblock mellan de nordiska stater, som äro beredda att försvara sig. Alla bärande strävanden att svetsa de nordiska rikena samman till en fast enhet skola främjas. Den nationella rörelsens krav på Sveriges utträde ur Nationernas Förbund utesluter icke vårt lands fulla medverkan till att i fredens intresse utvidga samarbetet mellan folken. Sveriges Nationella Förbund ser tvärtom en ofrånkomlig svensk och nordisk uppgift i arbetet på att åstadkomma en fast politisk, ekonomisk och kulturell enhet mellan Europas stater, grundad på folkens likaberättigande. Den fredsfientliga lögntrafiken i det internationella umgänget, som är ett verkligt hinder för denna tankes förverkligande, måste obönhörligen bekämpas. Tvingas Sverige uppge neutraliteten, skall vårt folk vara berett till kriget. Redan under freden skall detta stå klart för oss och vårt försvar anpassas därefter. Varje vapenför svensk skall utbildas till soldat, folkets samlade värnkraft uttagas till rikets försvar. Det nutida kriget är totalt. Så skall också vår beredskap vara total och omfatta samhällslivets alla områden.

Folkstaten.

Sveriges utrikespolitiska läge kräver en statsorganisation, som är effektiv och snabbt verkande. Den ekonomiska utvecklingen har lett till att statsmakten på näringslivets område fått en ökad betydelse; den måste handla opartiskt och oberoende. Frågan om statens organisation är under dessa omständigheter ett huvudproblem. Sveriges Nationella Förbund hävdar härutinnan, att monarkien är den för Sverige givna styrelseformen och att det svenska konungadömet, som symboliserar den över generationerna höjda nationen, skall vidmakthållas. En fast, över parti- och särintressen stående, ledande regeringsmakt med möjlighet att ingripa, så snart privat- eller klassegoism blir en fara för nation och folk, är tidslägets obönhörliga krav. Den kan endast skapas på basis av en nationellt enande rörelse. Den nationella samlingens starka regeringssystem i den nysvenska folkstaten innebär icke diktatur utan är rättsstatens och folkfrihetens värn. Vid den ansvariga och maktägande regeringens sida står ett råd, representerande kulturliv och  korporationer; det ställer sakkunskapen direkt till statsarbetets förfogande. En enkammarriksdag, framgången ur allmänna direkta val, verkar som kontrollerande och anslagsbeviljande myndighet men är icke någon regerande instans. Riksdagsbyråkratisk nedrustning och förkortning av den tid, riksdagen är samlad, äro nödvändiga åtgärder för att återställa den sunda balansen inom Sveriges statsskick. Det är statens plikt att snabbt ingripa mot alla företeelser, som befrämja eller syfta till den lagliga ordningens omkullstörtande. Sveriges Nationella Förbund kräver därför, att lagarna mot landsförrädisk verksamhet skola utbyggas, skärpas och effektivt tillämpas. Den kommunistiska rörelsen övervinnes säkrast, om de missförhållanden, som befrämja dess utbredning, undanröjas. Statsmakterna skola värna envars rätt, de måste vinnlägga sig om att upprätthålla allmän tillit till ämbetsmännens och särskilt domarnas oväld och duglighet, så att deras auktoritet ej nedbrytes. Respekten för lagen skall stärkas, lagöverträdelser effektivt beivras och ansvarsfrihet för brottslig handling hållas inom snävt tillmätta gränser. Den brottslige får icke givas en så skyddad ställning,  att uppdagandet och beivrandet av förbrytelser onödigtvis försvåras. Lagstiftningen bör snabbt anpassas efter utvecklingen och bekämpa nya former av kriminalitet, bl. a. inom affärslivet. Då skada åstadkommes genom brottslig handling, bör staten i ömmande fall hålla den förfördelade skadeslös, om den brottslige icke själv förmår detta. Rättsväsendet skall i sin helhet organiseras så att kraven på säkerhet, snabbhet och billighet tillgodoses.

Skattepolitik.

Statens ökade insatser över växande områden har medfört, att dess budget uppvisar ständigt högre siffror. En återgång torde icke vara möjlig på annat sätt än att det framväxande korporativa samhällets organisationer övertaga en del av de funktioner, som nu fyllas av staten, och att därvid avsevärda besparingar göras. Men detta innebär dock i främsta rummet en omläggning, icke en nedskrivning av kostnaderna för det svenska folkets organiserade samarbete. Det hårda skattetrycket ger ökad betydelse åt kravet på rättvisa och väl avpassade grunder för beskattningen. Därför är en radikal omläggning av familjebeskattningen ofrånkomlig. De direkta skatterna kunna icke obegränsat ökas utan att näringslivets utveckling äventyras. Mer än nu böra de skatter, som påvila sparande och produktivt arbete, kompletteras med beskattning av slöseri och lyxkonsumtion. Även andra inkomstkällor än skatter måste sökas av statsmakten, dock ej för vällovliga yrkes- och konsumentintressen skadliga produktions- och distributionsmonopol. I längden kan dock endast ökad produktion tillförsäkra den svenska staten en ekonomiskt gynnsam ställning. Den näringspolitik, som Sveriges Nationella Förbund är talesman för, syftar till ett kraftigare och mer planmässigt utnyttjande av arbetskrafter och produktionsmedel samt till ersättande av det nuvarande ekonomiska inbördeskriget med samarbete och samförstånd. Den är det enda säkra medlet att nå detta mål.

Kommunal självstyrelse.

Kommunernas självbestämmanderätt skall bevaras och befästas. I sådant syfte myste de svåra missförhållanden avskaffas, som utmärka partidemokratiens handhavande av den kommunala självstyrelsen. Avgörandena i viktiga frågor få icke läggas från kommunala representationer till partiinstanser. ty även inom det kommunala livet måste makt och ansvar vara oskiljaktiga, och imperativa kommunala mandat äro oförenliga med svensk självstyrelseprincip. Avlönade kommunala uppdrag och befattningar skola icke utdelas såsom partibelöningar. De ofta förekommande oegentligheterna inom kommunernas finansförvaltning och det alltför slapphänta inskridandet häremot kräver en skärpt och verkligt effektiv revision av all kommunal förvaltning. Den kommunala självstyrelsen skall rationaliseras. Den gamla kommunindelningen, föråldrad och otidsenlig, skall revideras, varigenom kraftiga besparingar och större effektivitet möjliggöres, den kommunala lagstiftningen förenklas och förenhetligas. Den kommunala förvaltningens verksamhetsområden böra rationellt uppdelas mellan oavlönade kommunala förtroendemän och avlönade tjänstemän. Kommunerna skola utöva sin självstyrelse under statens ledning. Genom denna skall med lämpliga medel stävjas de större kommunernas egoistiska politik att vid högkonjunktur draga till sig folk från landsbygden för att vid lågkonjunktur överlämna omsorgen om sina arbetslösa åt staten. Även skall statens politik gentemot kommunerna främja industriens etablering på landsbygden, där i alla avseenden sundare produktionsförhållanden kunna skapas. Polisväsendet bör i sin helhet övertagas av staten.

Kyrkan.

De kristna etiska värdenas återupprättande och ett fördjupat kristet andeliv är den enda hållfasta grunden för försoning inom och mellan folken. Den nationella rörelsen hävdar att Sveriges folk skall vara och förbli ett kristet folk. Den svenska kyrkan skall – inifrån reformerad – fylla sina stora uppgifter som vårt folks allmänna kyrkosamfund. Den skall hävda religiös tanke- och trosfrihet. På uppfostrans och kulturlivets område bör en fri växelverkan ske mellan folkkyrka och folkstat. Kristendomen får icke begränsas inom dogmer och samfund; den är levande ande och aktiv gemenskap.

Kulturidealism.

Det nationella kulturprogrammet vill fostra och skydda Sveriges folk men avser icke någon likriktning på det andliga området. Den fria vetenskapliga forskningen skall av staten kraftigt stödjas och får icke påläggas band av politisk natur. Konst och litteratur äro uttryck för en skapande genialitet, som endast kan blomstra rikt, om den lever fritt. Den personliga friheten, idéernas rätt att i kamp mot nedärvda fördomar bryta sig sin egen väg, äro värden, som driva folk och stater framåt. I det framtidens svenska samhälle, som den nationella folkrörelsen vill  förverkliga, är det frihetsarv, som vår tid fått mottaga, en oförytterlig beståndsdel. Kulturprogrammet är ett omistligt led i den nationella rörelsens strävanden att skapa ett starkare och stoltare folk. Det syftar till att ersätta nuets lycko- och njutningsmoral, egoism och klassanda, penningjakt och ohämmad frihet med pliktmoral, självtukt och disciplin, ansvar och förtroende, folksolidaritet, samhörighetskänsla och nationell idealism. Folkuppfostran skall inpränta förståelse för de omistliga värden, som ligga i begreppen familj, hembygd, folk, fosterland, mänsklighet; den skall skapa social samhörighet mellan alla yrken och stånd, mellan handens och hjärnans arbetare samt lära svenskarna ägandets ansvar och arbetets ära. Den grundläggande skolan skall tillgodose den allmänt medborgerliga utbildningen; den skall kompletteras med obligatorisk yrkesundervisning. Så skall ungdomen bibringas det kunskapsmått och den karaktärsdaning, som äro nödvändiga för att varje folkkamrat må bli väl skickad att fylla sin plats i samhället. Denna uppfostran i skolan skall fullföljas genom ungdomen utbildning i ideella och kulturella föreningar, inom idrotts- och friluftsrörelser; aktiv idrott är ett säkert medel att vidmakthålla fysisk kraft och viljestyrka. Värnpliktsutbildningen ingår som ett naturligt led i den manliga fostran, vilken vid behov skall utbyggas med lämplig samhällstjänst. För den kvinnliga ungdomens del skall obligatorisk samhällstjänst snarast införas. Den svenska ungdomen kräver skydd mot fördärvliga inflytanden från skilda håll. Ingen kommunistisk verksamhet eller propaganda får förekomma. Tryckfriheten skall regleras så, att konstnärligt värdelösa alster, som verka upphetsande och förråande, förbjudas. Den nöjesindustri, som i krassaste profitintresse genom bl. a. film och veckopress inverkar förflackande och smakförskämmande på Sveriges folk, skall veta, att en ansvarskännande politisk rörelse icke kan stå likgiltig för dess verksamhet. Sveriges Nationella Förbund hävdar med skärpa, här som eljest, att allmänt väl går före enskild vinning.

Så vill Sveriges Nationella Förbund

Nationell samling, svensk folkförnyelse, folksolidaritet; korporativt samhälle, obligatorisk skiljedom, arbetsfred; fritt näringsliv, personlig företagsamhet, statens planmässigt givna kontroll, skydd och stöd;näringarnas sunda och allsidiga utveckling, jordbrukets fulla likaberättigande, jordens bevarande åt familj och släkt; kamp mot folkdöden, lika levnadsstandard för samma arbete, skydd åt svensk folkstam, invandringskontroll; aktiv socialpolitik, de produktiva befolkningslagrens trivsel, folknykterhet; utträde ur Nationernas Förbund, nordisk samverkan, folkförsoning; starkt försvar, total krigsberedskap; den nationella samlingens starka regering, sakkunskapens råd, folkvald riksdag, sund balans i svenskt statsskick; den kommunala självstyrelsens rationalisering och sanering; effektiva åtgärder mot kommunistisk och annan landsförrädisk verksamhet; kulturell sanering av nöjesindustri och press; obligatorisk yrkesundervisning, samhällstjänst; kristen tro, fri samverkan mellan stat och kyrka; rättslig trygghet, forskningens frihet; social samhörighet mellan alla yrken och stånd; ägandets ansvar, arbetets ära.

▬▬▬▬

Kommentera

%d bloggare gillar detta: