Ett vanligt argument som tas upp när man nämner Sverigedemokraternas nazistiska förflutna är att sossarna banne mig nominerade Hitler till Nobels fredspris. Det som är med det argumentet är att det är sant, men de som använder sig av argumentet tar ej upp hela berättelsen. Den socialdemokratiska ledamoten Erik Brandt nominerade 1939 den tyske nazistiska ledaren Adolf Hitler till Nobels fredspris, men mer än så brukar inte historien innehålla.
Sanningen är att nomineringen var ironisk och menat som en protest mot att några riksdagsledamöter nominerat Storbritanniens dåvarande premiärminister, Neville Chamberlain till samma pris. Gustav Källstrand, förste intendent vid Nobelmuseet berättar att Brandt tyckte att ”om man ska hylla Chamberlain för att han har bett Hitler att inte starta krig, så kan man väl ge Nobelpriset till Hitler för att han inte har startat krig”. Den 29:e september 1938 skrevs Münchenöverenskommelsen under och denna skulle då ge fred enligt Chamberlain och för detta blev han nominerad till fredspriset i januari året efter. Detta var Brandt kritisk emot och nominerade då Hitler till samma pris.
Här nedan är hela nomineringen och som vi ser så är den skrivet på ett ironiskt och satiriskt sätt. Värt att notera var att Brandt var en känd antinazist.
”Till Det Norske Stortings Nobelkomitté.
Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.
Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.
Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.
Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.
På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.
Stockholm den 27 januari 1939
E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare”
I tidningen Göteborgs handels och sjöfartstidning skriver antirasisten Torgny Segerstedt
Det hela är förstås en drift med det dussin av hr Brandts riksdagskamrater, som skrivit till stortinget och bett för Chamberlain.
Brandt själv skriver i Svenska morgonposten
Min tanke är att nazisterna skulle blivit rasande över min drift med deras führer har sålunda slagit slint, men ändå anser jag att min aktion varit av värde. Det tvärsnitt jag därigenom fått av den svenska folksjälen är helt enkelt häpnadsväckande.
Till saken hör också det att 1935 blev Hitler rasande och förbjöd tyskar att ta emot nobelpriser efter att nobelpriset hade gått till Carl von Ossietzky som de prisade som en världsmedborgare som ”stod för tankefrihet, yttrandefrihet och fri konkurrens i idéernas värld”. Ossietzky var en av dom som avslöjade att Hitler hade börjat rusta upp bland annat flygvapnet vilket Tyskland var förbjudet att göra sen första världskriget. En av dom andra som förvägrades ta emot pris var österrikaren Richard Kuhn som vann nobelpriset i kemi 1938.