Lindholmsrörelsen och ”Den svenska nationalsocialismens program 1933”

 

”Den svenska nationalsocialismens program” var det politiska program som Nationalsocialistiska Arbetarepartiet antog år 1933.

 Den svenska nationalsocialismens program

Den svenska historien är en storslagen skildring av vårt folks kamp mot yttre och inre fiender i uppfyllandet av sin historiska sändning i världen. Den inre fiende, som vid upprepade tillfällen varit nära att föra vårt land till undergången, har varit gruppintresset och partisinnet. Mot detta har då stått riksenheten och folkgemenskapen, vars höga tanke och idé till vårt folks lycka och räddning funnit sin vårdare och värnare i de stora folkledare, som i Sveriges ödestimma stigit fram och räddat riket. Engelbrekt i spetsen för bönderna slog icke blott ned det utländska fogdeväldet utan han stärkte också den inhemska adelsklassens försök att göra sig till herre över de andra stånden. Denna kamp för nationellt oberoende och inre folklig enighet fortsattes under de ädla Sturarna och fick sin kröning i Gustaf Wasas nationella kungadöme, i vilket rikets överhöghet ytterligare befästes genom krossandet av det katolska prästväldet och de olika landskapsupproren.

Senare sökte gruppväldet vid flera tillfällen att ånyo göra sig gällande på helhetens bekostnad, men män sådana som Karl IX och Karl XI slogo skoningslöst ned det. Men under Frihetstiden, som är en av de svartaste perioderna i Sveriges historia, behärskades statslivet fullständigt av partiintressena som aldrig tillförne. Folket delades i två stridande läger, Hattar och Mössor, och dessa andliga föräldrar till våra dagars klasskampspartier förde landet i beroende av utländska makter och äventyrade dess bestånd som fri nation. Gustaf III:s fosterländska revolution gjorde slut på detta tillstånd, riks- och folkenheten blev räddad.

Genom den av liberalismen betingade representationsreformen av år 1865 banades på nytt väg för partistriderna i vårt politiska liv. Denna utveckling sammanföll med de likaledes av liberalismen orsakade nu frambrytande ekonomiska och sociala klasstriderna, vilka blevo grunden för de olika partier av höger- och vänsterfärg som alltsedan dess varit de mest framträdande företeelserna i nutida svenskt riksdagsliv. Klasskampen kom nu att via partistriderna behärska hela statslivet, varigenom statsauktoriteten förstördes, rikstanken ersattes med partidogmen och grundvalen för den svenska folkgemenskapen upprevs.

I Sverige har detta parlamentariska vanvett nu fått ohejdat florera, och detta gift i statskroppen har också gjort verkan.

Därigenom har en internationell världsfinans givits fritt spelrum för en ohejdad folkutplundring. Vi se denna verkan så i stort som smått i det dagliga livets företeelser. Vi se igenstängda fabriker, kolossala vidder av obrukad jord, vi se rikskapital och enskilda besparingar i en växande ström slukas av den judiska kapitalismen, vi se döende brukssamhällen och utländksa beteckningar på de flesta industrialster. Vi se arbetslöshet och obegagnad kraft, penningbrist och vanhävd, en avrustad krigsmakt i en värld, laddad av krigshot. Vi se en stat på förfall, en ”regeringsmakt”, som stöder sig på att människorna hata varandra, och som ej äger rätt att varken företräda en egen uppfattning eller giva en befallning utan att fråga finansintressen eller partier om lov. Den borgeliga och marxistiska demokratien har varit den bästa jordmånen för storkapitalisternas korruptionssystem, som haft till följd att massor av svenska kroppsarbetare drivits ut på gatorna, bönderna berövats sin jord och småföretagarna utarmats – allt för att tillfredställa vissa ”klickars” privatintressen. En av judekapitalet mutad tidningspress, vars livsvillkor det är att osämjan vidmakthålles, tutar i oss lögner om fördelen av det partipolitiska inbördeskriget och det kapitalistiska utarmningssystemet.

I denna tid av klasskamp och broderhet, bittra partistrider och politisk villervalla har det åter höjts en samlingssignal i Sveriges land. Ur djupet av den svenska folksjälen, där alltjämt tron på framtiden lever, har den folkrörelse uppstått, som i vår tid är bäraren och återupprättaren av den svenska folkgemenskapens eviga idé. Denna rörelse är nationalsocialismen, vars frihetskamp syftar till en hela samhällsorganisationen omfattande nydaning, varigenom förutsättningarna skapas för det svenska folkets förnyelse! Frihetskampen för ett nytt samhällssystem och för en verklig svensk folkgemenskap föres av Nationalsocialistiska arbetarpartiet.

Punktprogram

1) En svensk befolkningspolitik med särskild hänsyn tagen till det nordiska rasmaterialets tillväxt och förädling i vårt land. Förbud mot invandring av psykiskt och biologiskt mindervärdiga element ävensom sterilisering av bevisligen rasförsämrade individer. Ekonomiska lättnader, bl a i skattehänseende, för barnrika, rasdugliga familjer. Kraftigt stöd åt vetenskaplig rasforskning. Obligatorisk skolundervisning i rasbiologi och rashygien. Folkstamvård, framför allt hemmets och familjens skydd.

2) Skapande av en auktoritär, sakkunnig, av partier och ekonomiska särintressen oberoende regering med statsmaktens verkliga utövning som sin egentliga uppgift på grundval av den nordiska ledar- och ansvarsprincipen. Den grundlagsstridiga parlamentarismens avskaffande genom folkrepresantionens ombildande till en rådgivande och kontrollerande yrkesriksdag, vald av obligatoriska näringsförbund – korporationer – inom samhällslivets skilda grenar (såsom jordbruk, skogsbruk, bergsbruk, industri och hantverk, handel och sjöfart, trafikväsende och fria yrken).

3) Förhindrande av statlig och kommunal skuldsättning under storfinansen och brytande av dennas makt över svenskt näringsliv. Privatbankernas förstatligande och sammanförande till en under Riksbankens ledning och kontroll stående bankorganisation, vars krerditverksamhet anknytes till de stora näringsförbunden. En nationell, den svenska folkförsörjningen tjänade penningpolitik. Näringslivets organiserande i statliga korporationer och genom dessa utövad kontroll till förhindrande av måttlöst hopande av förmögenheter och kapital i enskild ägo samt osund monopol- och trustbildning. Förbud mot börsverksamheten och därmed sammanhängande spekulation. Revidering av aktiebolagslagen till förhindrande av det anonyma ägandet. Förstatligande av truster, varuhus, järnvägsväsende, gruvor, kraftverk och övriga allmännyttiga företag. I övrigt skydd åt hederlig enskild företagsamhet och erkännande av privategendomen. Arbetslöshetens hävande genom ett målmedvetet utnyttjande av vårt lands oerhörda naturrikedomar. En nationell behovsproduktion enligt principen: folkhushållningens uppgift är att trygga folkets försörning och ej att åstadkomma största möjliga förräntning av lånekapitalet.

4) Den svenska modernäringens återupprättande och kraftiga hävdande genom omläggning av handelspolitiken i riktning mot största möjliga självförsörjning. Importreglering till förmån för fullgoda inhemska produkter. Ett under jordbruksförbundets överinseende stående inre kolonisationsarbete i stor stil, bl a omfattande fördelning av ännu orörd odlingsbar mark och vanhävdad jord (även domäner) till bevisligen driftiga jordbrukare, lant-, skogs- och industriarbetare samt odlings- och byggnadslån på förmånliga villkor. Brytande av jordbrukets oerhörda skuldbörda under banker och bolag samt förhindrandet av spekulation i jord och skog.

5) Lagstadgad rätt till arbete. Organiserande av samtliga arbetsgivare och arbetstagare i de i punkt 2 omförmälda näringsförbunden för reglerande av förhållandena på arbetsmaknaden. Tillförsäkrande åt alla arbetande av delaktighet i företagens vinst och representation i ledningen. Lagstadgad arbetstid och årlig ferietid med oavkortad lön samt säkerhet gentemot avsked på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring. Obligatorisk pensionering ävensom försäkring mot yrkessjukdomar, tuberkulos, ofrivillig arbetslöshet samt sjuk- och moderskapsförsäkring genom resp. näringsförbunds försorg. Främjande av samarbete mellan alla inom företagen arbetande.

6) En målmedveten och på historisk tradition grundad svensk utrikespolitik. Samlande av de skandinaviska och baltiska folken till ett nordiskt statsförbund för hävdande av gemensamma politiska, ekonomiska och kulturella intressen. Samarbete med övriga nordiskt betingade stater. Ett ändamålsenligt, morderniserat svenskt folkförsvar, grundat på allmän värnplikt, till skydd för vårt lands urgamla frihet och oberoende. Kraftigt ingripande mot den pacifistiska självuppgivelsepropagandan. Fysisk fostran av hela folket gnom gymnastik, idrott och friluftsliv.

7) En svensk folkkyrka på luthersk grundval såsom en auktoritativ bärare och befrämjare av positiv kristen livsåskådning, nodisk hedersuppfattning, sann moral och rena seder. Religionsfrihet för alla samfund och enskilda, vilkas läror ej strida mot den germanska sedlighetskänslan eller motverka folkets andliga uppbyggande. Hävdande av religionen som ryggraden i vårt folks moraliska medvetande. Målmedvetet understödjande av alla åtgärder för vårt folks kulturella och sedliga höjande. Hela kulturlivets, folkbildningens, idrottsrörelsens, och nöjeslivets reformering i sund nordisk-gymnastisk anda. Uppfostran till folknykterhet utan förbud. En av staten kontrollerad, i alla avseenden svensk tidningspress som teater-, film-, radio- och förlagsverksamhet med uppgift att hos vårt folk väcka och vidmakthålla viljan till arbete, endräkt, social pliktkänsla och nationalmedvetande. Ökat utrymme åt rastanken och karaktärsdaningen i skolundervisningen som fullt genom förd specialisering för olika förvärvsgrenar. Reglering för undvikande av alltför stor tillströmning till de lärda yrkena.

8) Den nordiska (germanska) rättens hävdande på rättsskipningens alla områden. Straffsatsernas skärpande, bl. a ifråga om förskingring, bedrägeri, ocker och annan ekonomisk utplundring, för den ökade brottslighetens bekämpande. Döds- och kroppsstraffets återinförande. Straffåtgärder för övrigt i uppfostrande syfte. Kraftigt ingripande mot all landsförrädisk och sedesupplösande propaganda. Ordningsmaktens omläggning till en enhetlig, statlig poliskår.

9) Brytande av det judiska inflytandet över svenskt samhällsliv genom den politiskt-ekonomiska och rasligt-kulturella nydaning, som i föregående programpunkter kräves. Förbud mot invandring av judar ävensom för dessa att inneha statsämbeten. Judarnas ställande under främlingslag

Den svenska nationalsocialismens program är ett tidsprogram. Nationalsocialismen är en levande utvecklingslära och binder sig icke fast vid teoretiska dogmer, men den föraktar att ”vända kappan efter vinden”. Nationalsocialismen för sin kamp med öppet visir och med sanningen som ögonmärke. Dess principer syfta till praktisk folkpolitik under alla förhållanden. Den är den nordiska tankens tidsbundna uttryck.

Sund och livskraftig folkstam

Den svenska nationalsocialismen för icke sin kamp för stela partidogmer eller eviga programpunkter och samhällsformer. Dess kamp är en kamp för det svenska folkets vara eller icke vara här i Norden. Den svenska folkstammen är enligt samtliga rasbiologers samstämmiga uppfattningar den folkgrupp, som bevarat den nordiska rasen renast. Vårt lands innebyggare äro alltså i stort sett direkta ättlingar från landets äldsta befolkning, och såsom sådana direkta arvtagare till den stolta historia svenska folket format sig genom tiderna. Tack vare detta förhållande finnes det icke i Sverige skillnad mellan härskande och tjänande ras, utan inom alla befolkningsgrupper är den nordiska rasen dominerande. Den klassindelning, som trots detta härskar, har därför icke sin grund i andra orsaker än i den falska kapitalistiska indelningen av människor efter ägandet och icke efter prestation, begåvning och härstamning. Om man emellertid bedömer de olika samhällsgrupperna efter rassynpunkter bortfalla dessa klassbegrepp, ty man finner då att såväl bönderna, kroppsarbetarna, medelklassen och de intellektuella i stort sett bestå av ett likformigt rasmaterial, vilket är renast inom bondestammen. Att det idag råder politiska och ekonomiskt-sociala strider mellan dessa olika samhällsgrupper är blott ett bevis på hur illa och mot folkenheten stridande det nuvarande samhället är organiserat. Om vi betrakta nationen finna vi att samhällsorganisationen utgör den förgängliga form, i vilken det eviga innehållet folket inneslutes. Men för att ett folk skall ha rättighet till benämningen ett evigt levande innehåll måste det vara en fortlevande länk mellan forntid och framtid. Det hjälper icke att det blott talar samma språk som framfarna generationer – nej, det fordras att det är av deras blod.

Det svenska folket talar samma språk och är av samma blod och ras som landets urgamla innebyggare. Detta är det dyrbaraste arv som vi äga och därför gäller det också att svenskarna i vår tid såväl vårda och vidmakthålla denna rasrenhet som att de vidtaga sådana rasbiologiska skyddsåtgärder, vilka kunna tillförsäkra den stora rasen en säker framtid i vårt land. Ty stora faror hota idag det nordiska blodet. Då bönderna utgöra den största och rasrenaste befolkningsgruppen här i landet, gäller det att med alla till buds stående medel att bevara denna, så att den kan fylla sin rasbiologiska uppgift att vara den livskälla, ur vilken den svenska folkstammen ständigt kan förnyas. Därför måste det bliva slut på det politiska och ekonomiska utrotningskriget mot vår bondebefolkning, ty annars är det svenska folkets rasliga förnyelse omöjlig. (De ekonomiska åtgärderna för bondeståndets räddning behandlas i punkt 4).

Inom samtliga befolkningsgrupper hotas den nordiska rasens fortlevnad genom den alltmer framträdande nativitesminskningen. Då folket genom en förvänd näringspolitik allmer utarmas, vägrar det slutligen att sätta barn till världen av fruktan för dessas ovissa framtid. Som en motvikt mot denna barnbegränsning höra ekonomiska lättnader, t ex lönetillägg, jordförläningar, skattelindring, etc, beredas för barnrika, rasdugliga familjer. Av stor betydelse för släktets trivsel och hälsa är att bostadsförhållandena ordnas enligt principen: hygien och komfort.

Vad som i dessa dagar mer än någonsin hotar den nordiska rasen i vårt land är dess uppblandande med inflyttande icke nordiska folkslag. En raskontroll måste därför upprätta för att gallra invandringen och vid denna kontroll får man icke tveka att tillgripa förbud, när det i släktes intresse så fordras. Även inom landets gränser bör denna raskontroll upprätthållas för att t ex hindra de s k tattarnas rasliga förgiftning av folket. För att denna folkstamvård som nationalsocialismen eftersträvar skall bliva effektiv och verkligen genomförd, fordrar emellertid att hela vårt folk genomsyras av rasmedvetande och att den nordiska tanken blir levande inom folket. Vägen till detta går endast genom upplysning. Därför måste rasbiologi och rashygien ingå i undervisningen och den vetenskapliga rasforskningen på alla sätt omhuldas. befrämjande av en sund kroppskultur, bl a genom obligatoriska sport- och gymnastikföreningar, är nödvändigt för härdande av folket och bibehållande av dess livskraft. Den svenska rasforskaren prof. H Lundborg har präglat tesen: ”Ett folkmaterial av god rasbeskaffenhet är ett lands allra största rikedom”. Dessa ord hava vi nationalsocialister gjort till våra, när vi i punkt 1 fordra: ”En svensk befolkningspolitik med särskild hänsyn tagen till det nordiska rasmaterialets tillväxt och förädling i vårt land. Förbud mot invandring av psykiskt och biologiskt mindervärdiga element ävensom sterilisering av bevisligen rasförsämrande individer. Ekonomiska lättnader bl. a i skattehänseende, för barnrika, rasdugliga familjer. Kraftigt stöd åt vetenskaplig rasforskning. Obligatorisk skolundervisning i rasbiologi och rashygien. Folkstamvård, framför allt hemmets och familjens skydd”

Stark statsmakt och näringsriksdag

Den nationalsocialistiska kampen för det svenska folkets förnyelse och framtid måste för att lyckas i första hand vara en politisk kamp om den statspolitiska makten. Nationalsocialisterna ämna icke tillkämpa sig denna makt genom våld utan först när folkflertalet vill medverka till sin befrielse. Ehuru motståndare till den demokratiska ansvarslöshetens statsform, deltaga nationalsocialisterna i riksdagsvalen för att giva en allt kraftigare folkvilja sitt uttryck.

För att folket skall kunna bestå som nation kräver det en yttre organisation, vilken får sitt uttryck i staten. Det svenska riket har uppstått ur de gamla germanska bondesamhället, vilket med de fria bönderna som grundval hade sin statliga representation i folkförsamlingen (tinget) och lagmannen-hövdingen, som förkroppsligade den verkställande statsmakten. Denna fördelning av statsmakten i tvenne för det hela samverkande organ har alltid varit grunddraget i svenskt författningsliv, även om det varit än det ena, än det andra av detta organ, som vid olika tider har dominerat. Likaså har också fördelningen av arbetsuppgifterna dem emellan från början varit klar, i det att 1:a statsmakten av ålder haft rikets styrelse till uppgift, medan 2:a statsmakten varit en rådgivande, kontrollerande och skattebeviljande folkrepresentation.

Ur det germanska ledare- och hövdingadömetutvecklade sig under tidernas lopp det svenska konungadömet. Konungen, som med råds råde styrde riket och som innehade denna sin ledarställning på grund av sin duglighet och folkets förtroende, var på den tiden liksom de medeltida riksföreståndarna säkerligen en mot svenskt kynne svarande form av statsledning. Men under 1800-talet smög sig den statsfientliga liberalismen in i den svenska statskroppen, där den i första hand vände sig mot statsauktoriteten. Resultatet av detta visade sig längre fram i våra dagars Sverige, där konungen degraderats till en namnstämpel, som lika villigt lånar sig åt höger som vänster och blir föremål för ”undersåtlig vördnad” endast så länge han bugar sig för storfinansen.

Den andra beståndsdelen av 1:a statsmakten, rådet eller regeringen, som det numera heter har icke kunnat fylla det ledaretomrum, som uppstått efter kungadömets avkoppling från den politiska utvecklingen. De demokratiska regeringarna ha tvärt om gjort allt för att upphäva sin naturliga och egentliga uppgift: Rikets styrelse. De nutida svenska regeringarna äro i grund och botten icke annat än den härskande riksdagsmajorietens verkställande utskott, som under sin ”regeringstid” försöka få så många av sina klassfordringar eller privatintressen som möjligt tillgodosedda. Kraven på regeringsmedlemmarnas personliga kvalifikationer har därför blivit något, som direkt strider mot grundlagens bud, enligt vilken regeringsmedlemmarna skola vara: ”kunniga, erfarna, redlige och allmänt aktade män”. Istället får den partipolitiska renlärigheten och den personliga slätstrukenheten vara utslagsgivande vid utnämningen av 1900-talets svenska ministrar.

Orsaken till detta sorgliga tillstånd är att den falska politiska demokratien genom parlamentarismen lyckats rubba det naturliga maktförhållandet mellan 1:a och 2:a statsmakten och under ropet om jämlikhet fått den oduglige lika inflytelserik som den duglige och fått ansvars- och personlighetsprincipen ersatt med oansvarighets- och klassvälde.

När man 1865 avskaffade den mot utvecklingens krav olämpliga fyrståndsrepresentationen, begick man ett stort missgrepp genom att helt frångå den grundläggande principen i ståndsriksdagen – funktionernas representation! I stället för att giva de nyuppstående näringsgrupperna sina representanter i riksdagen ombildade man denna efter franskt mönster till en tvåkammarrepresentation. Härmed var vägen fri för den politiska utveckling, vilken fört oss till ett tillstånd av politisk anarki. Som grundval för utseende av medlemmarna till vår demokratiska riksförsamling ligga nu partierna, vilka i stort sett bildats på grundval av en viss folkklass politiska och ekonomiska inställning. Riksintresset har bland folkets breda lager ersatts av partiintresset, vilket delat vårt folk i två stridande huvudgrupper: borgerliga och marxister. Sin skarpaste utformning får dessa partistrider i de allmänna valen, då väljarmassorna mobiliseras att utföra den högsta av alla demokratiska statshandlingar: röstningen. För att få väljarna att i största möjliga antal deltaga i valet bedriva partierna en dyrbar propaganda, vilket har resulterat i att de för propagandans finansierande råkat i händerna på storfinansiella intressen, vilka därigenom bliva i stånd att dirigera riksdagens beslut i viktiga frågor. Detta finansiella beroende förefinnes såväl bland de ”antikapitalistiska” marxistpartierna som bland de kapitalistiska borgerliga av såväl höger- som vänsterfärg. Kruegerkraschen 1932 gav oss klara bevis därpå.

Som ledande princip för statsmaktens utövande har man sedan upphöjt den parlamentariska satsen, som säger att majoritetens beslut skall i alla frågor vara utslagsgivande, även om denna majoritet består av de okunnige. Därigenom har den svenska riksdagen även gjort sig till en regerande riksdag, inom vilken det numera äro parti- och klassynpunkterna, som äro de bärande skälen, när man röstar för eller emot ett förslag. I motsats till denna av demokratien givna klasskampsstat uppställer i dag nationalsocialismen sin på nordiska rättsprinciper byggda organiska folkstat. I denna skall återigen betingelserna för en stark statsmakt skapas i och med att den politiska tyngdpunkten överflyttas från riksdagen till regeringen. Många tro att denna maktförskjutning utan vidare är liktydigt med diktatur och att riksdagen därigenom göres överflödig. Detta är dock felaktigt! Vi nationalsocialister vända oss mot det grundlagsstridiga riksdagsväldet. Vi anse att riksdagens uppgift är att kontrollera, ej regera. Medan regeringen på alla områden innehar den ledande funktionen inom den nationalsocialistiska staten, får riksdagen närmast karaktären av en reglerande institution, vars av yrkesförbund och intressesammanslutningar valda medlemmar få en rådgivande och kontrollerande verksamhet. Härigenom komma de rätta proportionerna mellan 1:a och 2:a statsmakten att införas. Regeringens ledamöter skola vara fackmän var och en på sitt område. De skola uttagas endast med hänsyn till duglighet och sin känsla för folkgemenskapen. Statsöverhuvudets titel – konung, president, riksföreståndare är av underordnad betydelse, det enda utslagsgivande är att en fri svensk man som äger de rätta kvalifikationerna och ledarkraften står i spetsen för regeringen. Riksdagsledarmöterna skola utses enligt det korporativa systemet. Som grundval för detta ligger de lokala fackföreningarna av resp. företagare, arbetsledare och anställda inom samma yrke. Alla likartade fackföreningar inom ett högre förvaltningsområde bilda ett fackförbund inom ett högre förvaltningsområde bilda ett fackförbund och alla likartade fackförbund inom hela landet sammanföras slutligen till ett näringsförbund (korporation), vars medlemmar välja representanter till riksdagen. Genom det korporativa systemet kommer alltså återigen samhällets verkliga sammansättning att återspeglas i folkrepresentationen, som blir både större och mera omedelbar än den nuvarande partiriksdagen. För att möjliggöra en sådan förnuftig statsledning fordra vi i punkt 2: ”Skapande av en auktoritativ, sakkunnig, av partier och ekonomiska särintressen oberoende regering med statsmaktens verkliga utövning som sin egentliga uppgift på grundval av den nordiska ledar- och ansvarsprincipen. Den grundlagsstridiga parlamentarismens avskaffande genom folkrepresentationens ombildande till en rådgivande och kontrollerande yrkesriksdag, vald av obligatoriska näringsförbund – korporationer – inom samhällslivets skilda grenar (såsom jordbruk, skogsbruk, bergsbruk, industri och hantverk, handel och sjöfart, trafikväsende och fria yrken).”

Kapitalismens krossande – svensk folkhushållning

Förutsättningen för att ett folk, som liksom det svenska lever inom ett politiskt och geografiskt begränsat område, skall kunna få sin försörjning tryggad är, att detta folk äger förmågan att bearbeta och till livsförnödenheter omskapa landets materiella tillgångar: jorden, skogen och jordrikedomarna. Ett lands folkhushållning uppstår alltså därigenom, att innebyggarna för sitt uppehälles skull så småningom förstå att tillgodogöra sig naturens rikedomar och sedan börja utbyta sina arbetsresultat sinsemellan. Vi se alltså därav, att det är den arbetande människan av såväl handen som hjärnan, som är bäraren av och anledningen till att det över huvud existerar ett näringsliv. Detta näringsliv är alltså icke i sig själv något självändamål utan har endast och allenast en uppgift: att trygga folkets försörjning.

Från att i äldsta tider huvudsakligast ha varit begränsat till åkerbruket med dess binäringar, boskapsskötsel och jakt, har det svenska näringslivet utvecklat sig att omfatta en hel mängd näringsgrenar, genom vilka alla områden av svenska naturrikedomar bliva förädlade i folkförsörjningens tjänst. Särskilt efter teknikens genombrott i mitten av 1800-talet har det svenska uppfinnaresnillet och folkets inneboende nordiska organisations- och ledareförmåga samt tekniska begåvning gjort sig kraftigt gällande inom industrin, vilken tack vare de svenska kvalitetsvarorna vunnit världsrykte. Industriledare, ingenjörer och en skicklig arbetarstam hävdade med ära det svenska namnet över allt i världen, där svenska varor fingo avsättning tack vare sin gedigenhet.

Sverige äger alltså de bästa möjligheterna för att få sin folkförsörjning väl ordnad. Vi äga ett ypperligt folkmaterial och landet har stora naturtillgångar. Det gäller blott att hindra att en tredje ovidkommande part gör sig till produktionens herre och berövar folkhushållningen dess naturliga uppgift och istället gör näringslivet till ett självändamål i profitens tjänst. Denna fiende är kapitalismen. När vi nationalsocialister tala om kapitalismen och samla folket till kamp mot densamma, innefatta vi i detta begrepp den överstatliga och rörliga, huvudsaken judiska lånefinansen. Däremot vända vi oss icke mot det behövliga nationella hushållskapitalet, vilket representeras av svenska naturtillgångar, för näringslivet behövliga anläggningar och den för varuutbytet behövliga betalningsmedelsmängden. Icke heller vända vi oss mot äganderätten till fast egendom eller den hederliga företagsamheten, utan anse tvärt om att det personliga initiativet bör ligga till grund för näringslivets utveckling inom gränserna för det allmännas väl. Nationalsocialismen sätter icke gränsen för ett enskilt företags växande till en viss summa, utan endast med hänsyn till dess användning. Såväl små som stora företag måste på ett eller annat vis insättas i folkförsörjningens tjänst – det är villkoret för deras självständiga existens.

Det har emellertid lyckats den internationella judiska kapitalismen att så hårt få vårt folkhushåll i sina gyllene fjättrar, att det i dag ser detta kapitals förräntning som en av sina främsta uppgifter. Genom sitt politiska instrument, den demokratiska parlamentarismen, tvingade kapitalismen staten att genom en falsk frihandelspolitik utlämna näringslivet åt dess obehindrade exploatering. Sin maktställning befäste den framför allt genom sitt ekonomiska instrument bankerna, vilka berövat staten dess finansiella överhöghet och ställt sig som kreditförmedlare åt näringslivet. Genom bankmonopolet fingo de internationellt ledda kapitalmakterna ett fast grepp om hela landets penningpolitik, varigenom de äro i stånd att hindra eller befrämja Riksbankens åtgärder inom betalningsmedelsförsörjningen. Därigenom att dessa kapitalmakter bundo vår penningpolitik vid guldvalutan blev landets penningtillgång beroende av de internationella, av judarna kontrollerade guldrörelserna. Betalningsmedelsförsörjningen blev icke utövad med tanke på folkhushållets behov av pengar, utan för upprätthållandet av guldprisnivån. Landet kom härigenom i en permanent penningbrist och därmed var vägen banad för statsskuldsättningen under lånefinansen. Denna skuldsättning är i våra dagar delvis orsaken till medborgarnas utplundring skattevägen.

Genom produktionens beroende av lånekapitalet började inom industrin en tendens till förtrustning och monopolisering av densamma. Höjdpunkten i denna företagskoncentration nåddes först av Kreugerkoncernen. Detta av judiska kapitalintressen organiserade företag, hade tvenne uppgifter, nämligen att dels sammanföra och i den judiska finansens händer överföra de ledande svenska exportindustrierna samt dels att genom finansiella svindelmanövrar utplundra svenska folket på dess sparkapital. Jämsides med detta arbete på produktionens område går storfinansens attack mot inhemska företagare på varuförmedlingens. Här hota de judiska varuhusen, ”Epa-affärerna”, och på det sista av dessa dagar ”Tempo” att tillsammans med den marxistiska kooperationen giva dödsstöten åt den svenska köpmanskåren. Och som kronan på verket i denna judisk-kapitalistiska utplundringsaktion står börsen. På denna bedrives med statens tillstånd en omfattande spekulation med aktierna som grundval. Genom att locka allmänheten att deltaga i denna spekulation har finanskapitalet sin främsta möjlighet att utplundra spararna på deras sparkapital.

Nationalsocialismen vänder sig i sin kamp för det svenska folkets frihet och framtida bestånd mot det finansiella förmyndarskapet från det överstatliga lånekapitalets sida. För att bryta detta förmyndarskap samt för att häva all statlig och kommunal skuldsättning under samma lånefinans kräva vi först reduktion av alla på oärligt sätt, t ex genom spekulation, organiserade bankkrascher osv förvärvade storförmögenheter samt upphävande av statens internationella lånepolitik och slutligen bankernas förstatligande och omdanande till av Riksbanken ledde näringsbanker. Detta vårt krav på återupprättandet av statens finansiella överhöghet är av grundläggande betydelse, ty endast därigenom är det möjligt att betvinga kapitalismen och upprätta en nationell penningpolitik. Och denna i sin tur är förutsättningen för genomförandet av nationalsocialisms arbetsanskaffningsprogram, vars finansiering icke får ske lånevägen utan genom en på produktiv grundval byggd kreditutvidgning. För att övervinna det kapitalistiska systemets produktionsanarki kräver nationalsocialismen en näringskorporativ uppbyggnad av samhället. Folkhushållningen kommer alltså att grunda sig på de stora näringsförbunden, vars sammansättning förklarades i förra kapitlet. Hela näringslivet blir sålunda genomspunnet av reglerande organ, ty varje korporation är ju uppbyggd av en mängd fackliga delenheter, genom vilka förhållandena på arbetsmarknaden och inom produktionen och avsättningen ordnas. Varje fråga, som rör hela korporationen, och varje beslut, som fattas av dennas ledning, kan på grund av strukturbyggnaden ögonblickligen fortplantas till den minsta enheten, vilket möjliggör en mera planmässig ledning och anspänning av produktionskrafterna samt en genom delorganen utövad samhällskontroll. näringsförbunden få också till uppgift att för statens räkning förvalta de företag, som skola överföras i samhällelig produktionsform, t ex varuhusen, kooperationen, truster, koncerner och gruvor etc. För att möjliggöra en sådan ekonomisk nydaning kräva vi i punkt 3: ”Förhindrande av statlig och kommunal skuldsättning under storfinansen och brytande av dennas makt över svenskt näringsliv: Privatbankernas förstatligande och sammanförande till en under Riksbankens ledning och kontroll stående bankorganisation, vars kreditverksamhet anknytes till de stora näringsförbunden. En nationell, den svenska folkförsörjningen tjänande penningpolitik. Näringslivets organiserande i statliga korporationer och genom dessa utövad kontroll till förhindrande av måttlöst hopande av förmögenheter och kapital i enskild ägo samt osund monopol och trustbildning. Förbud mot börsverksamheten och därmed sammanhängande spekulation. Revidering av aktiebolagslagen till förhindrande av det anonyma ägandet. Förstatligande av truster; varuhus, järnvägsväsende, gruvor, kräftverk och övriga allmännyttiga företag.”

I övrigt skydd åt hederlig enskild företagsamhet och erkännande av privategendomen. Arbetslöshetens hävande genom ett målmedvetet utnyttjande av vårt lands oerhörda naturrikedomar. En nationell behovsproduktion enligt principen: folkhushållningens uppgift är att trygga folkets försörjning och ej att åstadkomma största möjliga förräntning av lånekapitalet.

Jordbruket som huvudnäring

I förklaringen till punkt 1 framhölls, att en av de stora faror som hotar den nordiska rasens fortbestånd i vårt land, är den allt mera tilltagande utarmningen av den svenska bondebefolkningen. Då upprätthållandet av denna samhällsgrupp sålunda är den mest vitala frågan för att den folkliga förnyelsekampen skall få bestående värde har nationalsocialismen ansett att kraven för genomförandet av denna jordbrukets räddning böra få sin särskilda programpunkt. Nationalsocialismens grundläggande princip vid bedömandet av jordbrukets betydelse i det svenska folkhushållet är att jordbruket icke blott är en del av detta utan helt enkelt dess förutsättning! Härigenom bryta vi radikalt med den uppfattning som under de sista årtiondena varit förhärskande inom såväl statens handelspolitik som den liberala ekonomiläran, vilken fått sitt främsta uttryck i den klassiska nationalekonomin. Denna betraktar nämligen vårt jordbruk enbart ur frihandelssynpunkten, huruvida det är lönande att driva ett jordbruk i Sverige under öppen konkurrens med koloniala agrarländer. Då svaret på denna fråga endast kan bli nekande, blir liberalismens logiska slutsats den, att vi i ett sådant fall skall ”lägga ned” denna näringsgren. Den ”bär sig inte” ur spekulationssamhällets vinstsynpunkt!

Den svenska handelspolitiken har därför för lantbrukets vidkommande varit så fullständigt beroende av den partipolitiska kohandeln, att alla hittills vidtagna skyddsåtgärder blivit rena halvmesyrer. Den svenske lantbrukaren kämpar därför i dag en förtvivlad kamp för sin existens, i vilken han hotas av såväl den utländska konkurrensen som den genom prisfallet oerhört stegrande skuldbördan. Till 80 proc. av taxeringsvärdet ligger den svenska jorden numera intecknad i de judiska bankföretagen och storbolagen, och då bonden i denna sin nöd begär att staten som representant för det allmänna skall vidtaga effektiva skyddsåtgärder, kommer svaret genom den judiske nationalekonomen Eli Heckscher, som offentligen får lov att kalla de svenska bönderna för – parasiter! Vid tre olika tillfällen i Sveriges historia ha bönderna hotats med undergång. Under Erik av Pommern och hans fogdevälde, då de räddades av Engelbrekt, Vid Karl XI:s regeringstillträde, då de räddades av dennes reduktion, och i vår tid, då den nye räddaren i form av nationalsocialismen uppträder. Då nationalsocialismen i jordbruket ser själva förutsättningen för folkhushållningen framgår därav, att vi syfta till en sådan omläggning av vår handelspolitik, att vi i största möjliga grad bliva självförsörjande. För att garantera behovsavsättningen inom landet fordras en vittgående importreglering. För att skaffa industrin en större och köpkraftigare hemmamarknad såsom kompensation till den till stora delar förlorade bortamarknaden är det av oerhörd vikt att det skaffas möjligheter till en utökning av den jordbrukande befolkningen. Detta kan endast ske genom en av jordbrukskorporationen planlagd och ledd inre kolonisation i stor stil, genom vilken man även får en möjlighet att återföra stora grupper av de arbetslösa till näringslivet. Först måste ett allmänt moratorium för det aktiva jordbruket och dess binäringar genomföras, varunder alla åtgärder vidtagas för att jordbruket skall bli bärkraftigt – detta såsom en inledning till fullkomligt förhindrande av modernäringens fortsatta skuldsättning under banker och hypotek och förhindrande av fortsatt spekulation.

Bondnöd är folknöd. Räddningen av det svenska jordbruket är därför icke en fråga, som blott rör utövarna av denna näringsgren. Varken böndernas politiska klassorganisation, Bondeförbundet, eller något av de andra klasskampspartierna äro i stånd att åvägabringa denna räddning, ty den är endast möjlig genom ett nytt folkhushållningssystem. Kampen för detta föres idag av N.S.A.P, som i punkt 4 fordrar: ”Den svenska modernäringens återupprättande och kraftiga hävdande genom omläggning av handelspolitiken i riktning mot största möjliga självförsörjning. Importreglering till förmån för fullgoda inhemska produkter. Ett under jordbruksförbundets överinseende stående inre kolonisationsarbete i stor stil, bl a omfattande fördelning av ännu orörd odlingsbar mark och vanhävdad jord (även domäner) till bevisligen driftiga jordbrukare, lant-, skogs- och industriarbetare samt odlings- och byggnadslån på förmånliga villkor. Brytande av jordbrukets oerhörda skuldbörda under banker och bolag samt förhindrandet av spekulation i jord och skog”.

Svensk socialism

Ett samhälle måste byggas på verkligheten och icke på några politiska teorier, det är den eviga sanning nationalsocialismen hävdar gentemot det demokratiska statssystemet av höger- eller vänsterfärg. Den verklighet nationalsocialismen bygger sitt svenska samhälle på är människorna, som i vårt land till den största delen tillhör den arbetande och skapande nordiska rasen. Inom denna går det i verkligheten inga stängsel mellan arbetarna av hjärnan och arbetarna av handen, utan båda dessa kategorier äro grundförutsättningen för att ett samhälle skall bliva uppbyggt och äga bestånd. Ett äga de gemensamt: att de inom respektive områden utgöra ett livsbringande och värdeskapande arbete. Och en fiende hava de gemensamt: de människor, som icke vilja arbeta eller befordra näringslivet, utan leva på andras möda i stort eller smått, utnyttja och spekulera. Genom sitt arbete vill den enskilde medborgaren skaffa bröd och välstånd åt sig och de sina. Tillsammans fylla alla nationens medarbetare därigenom även en stor ideell uppgift: att skapa hela sitt folk en framtid och hela nationen en sammanhållande kraft. De medborgare, som ha samma slags arbete, samma yrke har emellertid mera gemensamma grundintressen än de övriga. Härav utbildade sig redan i äldsta tider en yrkesgemenskap, som fick sitt organisatoriska uttryck i skråen, gillena och stånden. Dessas verksamhet var emellertid icke begränsad till enbart det ekonomiska livet, utan omfattade även den sociala sidan av samhällsverksamheten, i vilken den ingrep reglerande.

Det industriella genombrottet på 1800-talet samt de vid denna tid av liberalismens principer betingade kraven på nedbrytandet av alla organiska samhällsbindningar förintade hela det organiska näringslivet och ersatte yrkessolidariteten med den ohejdade fria konkurrensen. Samtidigt begick man den verkliga sociala förbrytelsen mot de anställda, då man bröt dem ut ur det organiska sammanhanget med yrket, facket, och gjorde dem till blott individuella arbetstagare, som i avsaknad av organisation och lagstadgade arbetsförhållanden stod rättslösa gentemot arbetsgivarna. Resultatet av detta blev klasskampen. Den första ljungande protesten mot detta tillstånd var fackföreningsrörelsen, genom vilken de kroppsarbetande massorna yrkesvis organiserade sin kamp för bättre levnadsvillkor. Denna naturliga, på yrkesgemenskapen grundade fackföreningsrörelse kom emellertid att bliva politiskt sammankopplad med den från marxismen utgångna socialdemokratin, ty de ”nationella” partierna hade blivit de besuttna klassernas verktyg och politiska uttrycksform. Därigenom neddrogs även den nationella tanken i klasskampen och arbetarens väg in i fosterlandet blev stängd. Genom dessa ekonomiska och sociala strider, som blivit ett permanent hot mot samhällslugnet, har folkgemenskapen, den svenska socialismen, brutits ned.

Socialismen är verkligen icke något internationellt förmynderskap över svenska kroppsarbetare. Genom nationalsocialismen skola deras berättigade krav bliva uppfyllda inom folksamhörighetens ram. Möjligheterna därtill äro vittgående och därför är nationalsocialismen radikal i sina fordringar på den svenske arbetarens seger över kapitalisternas utplundringssystem. I detta samhälle, där arbetets frukter stjälas av kapitalistiska spekulanter och arbetaren nätt och jämt underhållas för att alltjämt kunna skapa nya värden åt sina utnyttjare, bekänna vi oss till den sociala strejken som kampmedel mot orättvisa lönepressare. En hög lönenivå skapar arbetsglädje och nödvändiga försörjningsmöjligheter samt därigenom också stark köpkraft varigenom den nuvarande underkonsumtionen undvikes till hela näringslivets uppryckning. Även de anställda måste överallt där detta låter sig göras, ha delaktighet i företagens vinster i form av tillägg till ordinarie avlöning, samt även representation i storföretagens ledning såsom rådgivande, varigenom den ansvarige företagsledaren redan vid sina planeringar har yrkesarbetarnas syn på kommande uppgifter, även detta ett medel till konflikters undvikande. I ett samhälle med så stora arbets- och försörjningsuppgifter och i ett land med så väldiga naturrikedomar som vårt skall arbete tillhöra de medborgerliga rättigheterna och statsmakterna därför ha som sin oavvisliga plikt att reglera dess arbetsmöjligheter. Detta låter sig dock endast göra i ett nationalsocialistiskt samhälle, där staten har makten och kontrollen över kapitalet med förmåga att länka företagsamheten i sunda banor enligt principen: ”Allmännytta före egennytta”

Nationalsocialismen lägger fackföreningarna (se p. 2) som grundval för hela det kommande samhället och giver sålunda den svenske arbetaren av handen och hjärnan sin naturliga plats i staten, samtidigt som den uppfyller socialismens sedliga krav på arbetets frukter åt dem som arbeta. Genom de ovannämnda statligt erkända yrkesförbunden av arbetare och arbetsgivare regleras de ekonomiska förhållandena på arbetsmarknaden inom ett system, där det ligger i samtligas intresse, att inga strejker eller lockouter mera förekomma och där själva grundvalen för dessa stridigheter – utsugningen – är avskaffat. endast genom lösandet av kroppsarbetarnas sociala välfärdskrav kan marxismens erövringståg i vårt land hejdas och kommunismen nedslås. I stället för klasskampen kommer samarbetet mellan företagare och anställda. Deras gemensamma näringsförbund ordna sina sociala välfärdskrav efter den ständigt genomgående principen om den arbetande människan, hennes sundhet och välfärd som nationens främsta livsvillkor. Nationalsocialismens väg till uppbyggandet av en svensk folkgemenskap går genom förverkligandet av kraven i punkt 5: ” Lagstadgad rätt till arbete. Organiserande av samtliga arbetsgivare och arbetstagare i de i punkt 2 omförmälda näringsförbunden för reglerande av förhållandena på arbetsmarknaden. Tillförsäkrande åt alla arbetande av delaktighet i företagens vinst och representation i ledningen. Lagstadgad arbetstid och årlig ferietid med oavkortad lön samt säkerhet gentemot avsked på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring. Obligatorisk pensionering ävensom försäkring mot yrkessjukdomar, tuberkulos, ofrivillig arbetslöshet samt sjuk- och moderskapsförsäkring genom resp. näringsförbunds försorg. Främjande av samarbete mellan alla inom företagen arbetande. ”

Nordisk utrikespolitik och svenskt folkförsvar

Den långvariga fred som Sverige sedan hundra år tillbaka åtnjuter har bl a medfört att svenska folket nästan alldeles förlorat intresset för vårt lands speciella utrikesproblem. Många förneka helt enkelt att vårt folk har några utomsvenska intressen med undantag för det imperialistiska redskap som kallas Nationernas förbund, vilket tyder på en betänklig avtrubbning av de nationella instinkterna. Speciellt efter det demokratiska genombrottet har det gällt som en dygd att intaga en passiv och närmast förvånad uppsyn inför världshändelsernas realiteter. ”Sveriges utrikespolitik är”, som någon sagt, ”att icke ha någon utrikespolitik”! Och dock har vårt land stora traditioner att fullfölja på detta område, problem att lösa som i dessa dagar aktualiserats. Sedan hedenhös vänder Sverige sitt ansikte åt öster. Det är också i denna riktning vår politiska mission legat: att gentemot Asien vara ett värn för nordisk odling och västerländsk kultur. Redan vikingarna foro i österled och grundade statsbildningar. Erik den heliges och Birger Jarls korståg till Finland, vars erövring fullföljdes under Folkungarna, fortsatte den utrikespolitiska linje, som sedan var rådande under Wasa- och Storhetstiden. Slutmålet för denna svenska statskonst var Östersjöns säkrande som ett nordiskt ”mare clausum”, ett nordiskt innanhav. Sveriges förhållande till de andra skandinaviska länderna har huvudsakligast varit kamp mot dessa för sitt eget oberoende och sin egenart. Den medeltida unionen mellan Sverige, Norge och Danmark kunde tyvärr icke leda till ett för de tre länderna lyckligt resultat i ett Stor-Skandinavien, ty unionen utvecklade sig till att bliva ett medel för danskt övervälde i Norden och detta sprängde densamma. 1800-talets skandinavism fick ingen politisk betydelse, ty den var ej fast förankrad i folkmedvetandet utan blott ett ytligt känslotänkande.

Vår tids allvarliga tidsläge kräver emellertid realpolitik. Vi nationalsocialister anse därför ett nordiskt statsförbund med huvuduppgifterna lagda på kulturgemenskap, försvarsförbund och en framtida tullunion som ett mål av första rangen för svensk utrikespolitik. Det kan visserligen anmärkas, att varken Finland eller Baltikum i någon större utsträckning bebos av nordisk ras, men dessa folk ha fått sin kultur till största delen från Sverige och tillhöra ett nordiskt statsförbund såväl genom sitt militärpolitiska läge som på grund av historisk tradition. Som initiativtagare till detta förbund är Sverige självskrivet, då det redan nu är den ledande staten i Nordeuropa. Detta betyder naturligtvis icke att Sverige skulle underkuva de övriga staterna, utan denna nordiska enhetsfront måste vila på likaberättigande de olika länderna emellan. Som ett skydd för vårt folks urgamla frihet och för att möjliggöra dess uppfyllande av sina förpliktelser inom det nordiskt-baltiska kulturområdet kräves vidmakthållandet av ett svenskt folkförsvar. Den nuvarande försvarsorganisationen, som är ett resultat av 1925 års landsförrädiska nedrustningsbeslut, måste därför ersättas av en effektiv, på allmän värnplikt grundad krigsmakt.

Den allmänna värnplikten är ett uttryck för den sanna socialismen! Varje man inom landet måste ha lika stor skyldighet att när det gäller samhälls- och riksintresset lämna sina personliga intressen åsido. Denna plikt uppfyller han genom den allmänna värnplikten. Och frånsett huvuduppgiften att skapa ett dugligt nationalförsvar och lära hela vårt folks att deltaga i kampen mot främmande inkräktare har den allmänna värnplikten trots en del misshälligheter under kasärntiden, som kunna avhjälpas; dock alltjämt en stor folkuppfostrande betydelse. Den är en ryggrad för alla svenskar och en ständig påminnelse om det förenande samhällsintresset. Den svenska utrikespolitiken och det svenska försvaret äro båda av demokratien avsiktligt vanskötta. Det nuvarande kapitalistiska och demokratiska systemet förtjänar ej heller något försvar – men med hänsyn till den kommande folkstatens beskydd mot yttre fiender får den nuvarande organisationen ej sönderfalla utan istället utbyggas. På dessa områden vilja vi svenska nationalsocialister åstadkomma en målmedveten uppryckning, då vi i punkt 6 kräva: ” En målmedveten och på historisk tradition grundad svensk utrikespolitik. Samlande av de skandinaviska och baltiska folken till ett nordiskt statsförbund för hävdande av gemensamma politiska, ekonomiska och kulturella intressen. Samarbete med övriga nordiskt betingade stater. Ett ändamålsenligt, moderniserat svenskt folkförsvar, grundat på allmän värnplikt, till skydd för vårt lands urgamla frihet och oberoende. Kraftigt ingripande mot den pacifistiska självuppgivelsepropagandan. Fysisk fostran av hela folket genom gymnastik, idrott och friluftsliv”.

Kristen livssyn och nordisk kultur

Liksom samhällsformen blott är den form, i vilken nationens levande element, folkstammen, framlever sitt liv, är folkets kroppsliga, biologiska gestaltning den rom, i vilken dess andliga innehåll, folksjälen, har sin boning. I ett övervägande rasligt homogent folk som det svenska blir yttringen av denna folksjäls andliga verksamhet – kulturen- i stort sett ett harmoniskt uttryck för den svenska egenarten, trosuppfattningen och de sedliga idealen. Kulturens högsta uttrycksform är religionen. Sedan äldsta tider har denna bland de nordiska folken varit en tro på en ljusets och de godas och rättfärdigas allmakt – Gud – , vilken för en kamp mot mörka och nedbrytande makter. Människorna skola såväl i sitt andliga som materiella liv tjäna det goda och motarbeta det onda. Denna uppfattning satte från början sin prägel på hela rasen genom dennas ljusa livstro och manliga rättsbegrepp. När kristendomen kom till vårt land var därför deras gudsbegrepp och lära om gott och ont icke främmande för folksjälens högsta andliga längtan. Katolicismen med dess judiskt materiella inställning kunde dock icke tillfredställa det nordiska religionsbehovet. Det var därför en naturlig sak att vårt land var ett av de första, som skulle ansluta sig till germanernas religösa befrielsekamp, som kom i form av den lutherska reformationen. Denna lyckades under sin första tid rensa vår kyrka från en massa dogmer och judiska gudstjänstbruk. Men sedan slappades den av och stelnade själv i sin form. Därför är i dag en fortsättning på Luthers reformation förutsättningen för att det religiösa livet skall bliva levande i folksjälen.

En sådan reformation får i våra dagar icke inskränka sig bara till det religiösa området, utan den måste utsträckas att omfatta hela kulturlivet. Detta uttrycker ej längre någon folkkultur utan en rotlös, internationellt betingad asfaltkultur, vilket förhållande är den bidragande orsaken till det svenska folkets inre sammanbrott. Det sociala eländet är stort, men nästan farligare än detta är den fruktansvärda själsförgiftning och andliga niveilering som gått i demokratiens fotspår. Vägröjarna för detta inre förfall ha varit den judiska tidningspressens litterära bolsjevism och de likaledes av judiska bolkförlag lancerade författareskolaorna och moderna litterära strömningarna. För teaterlivet betyder detta att de skådespel, so nu uppföras, icke längre avse att fostra folkkaraktären utan de äro blott ett rotande i det mänskliga livets sexuella område. Musiken har genom kongonegrernas jazz förlorat sin svenska kulturegenart och blivit en innehållslös kakafoni. Och vart målarkonsten kommit, symboliseras bäst av det Grünewaldska kludderiet. Vad som i dag bjudes oss som konst är endast några bastardiserade och rotlösa asfaltlitteraters s k komplex och hämningar. Det är ingen konst för folket, ty den har förlorat sitt samband med rasens livskällor. All stor konst är nationell, ty den har sin grund i folkets raskaraktär och föreställningsvärld. All verklig kultur är slutligen till sitt innehåll religiöst betingad, ty dess strävan måste vara att höja människorna över det timliga mot ett översinnligtmål. Vårt svenska kulturarv, sedan århundraden tillbaka nordiskt betingat, hotas nu av den kulturbolsjevikiska pesten. Asien och Afrika höjer sitt huvud mitt ibland oss. Den borgeliga världen är själv anfrätt därav och från den är ingen hjälp att vänta. Det har därför blivit nationalsocialismen förunnat att bilda ett bålverk mot de nihilistiska krafterna i tiden genom de kulturella nydaningskrav den kräver i sin 7:e programpunkt: ”En svensk folkkyrka på luthersk grundval såsom en auktoritativ bärare och befrämjare av positiv kristen livsåskådning, nodisk hedersuppfattning, sann moral och rena seder. Religionsfrihet för alla samfund och enskilda, vilkas läror ej strida mot den germanska sedlighetskänslan eller motverka folkets andliga uppbyggande. Hävdande av religionen som ryggraden i vårt folks moraliska medvetande. Målmedvetetunderstödjande av alla åtgärder för vårt folks kulturella och sedliga höjande. Hela kulturlivets, folkbildningens, idrottsrörelsens, och nöjeslivets reformering i sund nordisk-gymnisk anda. Uppfostran till folknykterhet utan förbud. En av staten kontrollerad, i alla avseenden svensk tidningspress som teater-, film-, radio- och förlagsverksamhet med uppgift att hos vårt folk väcka och vidmakthålla viljan till arbete, endräkt, social pliktkänsla och nationalmedvetande. Ökat utrymme åt rastanken och karaktärsdaningen i skolundervisningen smt fullt genom förd specialisering för olika förvärvsgrenar. Reglering för undvikande av alltför stor tillströmning till de lärda yrkena”.

Svensk rättsutövning i nordisk anda

Det område, på vilkent rasens moral kommer skarpast till uttryck, är rättsskipningen. Denna i sin tur är vad beträffar sin tillkomst beroende på de lagstiftande församlingarnas sammansättning och beträffande sin tolkning av de män silka såsom domare äro rättvisans utövare. Så länge alltså som landets lagstiftare och domare äro av samma blod och hava samma grundläggande moraliska uppfattning, kommer det icke att uppstå någon motsättning mellan folkmoralen, lagtexten eller dennas tolkning. Redan i det äldsta svenska bondesamhället härskade en av den nordiska rasens rättsuppfattning betingad lag. Dessa urgamla svenska landskapslagar är den grund, på vilken svensk rättsskipning har byggt och utvecklat sig genom tiderna. men tyvärr har den under denna utveckling icke helt kunnat bevara sig fri från främmande inflytelser, varigenom den förhärskande germanska rätten blivit uppblandad med en mera dogmatiskt livlösa romerska rätten. Denna, som vill ge sig sken av absolut objektivitet, säger att två till det yttre lika brott skola bestraffas lika. Den tar alltså icke hänsyn till de bakomliggande motiven endast till handlingen som sådan. En avvikande ståndpunkt intager den germanska rätten, som hävdar att förutom själva handlingen även motivet till densamma böra tagas med vid bedömandet. Av en oerhörd vikt och betydelse är det därför att domarkåren, som skall vara lagens tolkare och rättvisans utövare, är uppfostrad i och genomsyrad av den germanska moraluppfattningen. Det samma gäller i lika hög grad om advokaterna, vilka så att säga stå mellan lagen och de övriga medborgarna och för dessa skola vara rådgivare i juridiska frågor. Ty därigenom att domarämbetet och advokatyrket råkar i händerna på ett invandrat främmande folkslag, t ex judarna, som hava en helt annan moral än svenskarna, blir lagen vantolkad och dess mening förvrängd. Därför är det av största vikt att dessa juridiska yrken endast förbehållas män av det nordiska blodet. Med de senaste årtiondenas väldiga ökning av allsa slags brott och med den mot svenskt kynne stridande mjäkiga uppfattningen av de kriminella elemantens bestraffning, har en revision av strafflagen i germansk anda blivit i hög grad nödvändig. Fängelserna böra icke bliva försörjningsinrättningar för obotliga nidingar. Dödsstraffet bör återinföras och tillämpas mot svårare brott, själslig folkförgiftning och ekonomiskt bedrägeri. En genom den landsförrädiska marxismens organisationer kunna krossas och hemliga sällskap – frimurarna – kunna förbjudas. Det är för det svenska folkets urgamla lagbundna frihet nationalsocialismen kämpar, när den i punkt 8 kräver: ” Den nordiska (germanska) rättens hävdande på rättsskipningens alla områden. Straffsatsernas skärpande, bl. a ifråga om förskingring, bedrägeri, ocker och eannan ekonomisk utplundring, för den ökade brottslighetens bekämpande. Döds- och kroppsstraffets återinförande. Straffåtgärder för övrigt i uppfostrande syfte. Kraftigt ingripande mot all landsförrädisk och sedesuppösande propaganda. Ordningsmaktens omläggning till en enhetlig, statlig poliskår”.

Brytande av det judiska inflytandet

Et av vår tids alla största frågor icke blott i vårt land utan i hela Europa är judefrågan. Det judiska folket befinner sig idag spritt bland alla folk och i alla länder, i vilka de genom sitt inflytande utgöra ett hot mot dessas bestånd som nationalstater. De medel, genom vilka judarna i såväl Sverige som annorstädes tillvällat sig och utöva denna folkfördärvliga makt, äro förnämligast följande: den politiska demokratin, marxismen, kapitalismen samt pressen och förlagsverksamheten. Kampen mot judarna beror därför icke på ”rashat” utan är en följd av det faktum att juden personifierar kapitalismen och marxismen, samt övriga makter, som nedbryta och förslava vårt folk. Genom den politiska demokratin har judarna lyckats nedbryta statsauktoriteten och den naturliga representationstanken i vars ställe nu partiparlamentet står. I detta behärska de såväl samtliga borgeliga partier genom dessas liberala grundinställningar som de marxistiska partierna, vilka genom sin lärofader juden Marx gjorts till judendomes legotrupper. Gnom den ekonomiska liberalismen ha judarna sprängt det organiska näringslivet, varefter den av dem behärskade kapitalismen kunnat utsuga folkhushållet genom sina redskap: banker, börsen och trusterna. Såsom lånegivare åt såväl staten, kommunerna som enskilda har judefinansen gjort sit till herre både över statsmakten och näringslivet, vilka numera tjänstgöra som resp. skatteindrivare och förräntningsinstrument åt lånefinansen. Genom behärskandet av nyhetsförmedlingen och samtliga ledande ”svenska” tidningsorgan har judarna möjlighet att för sina syften leda opinionen och genom radion och förläggarmonopolet i vårt kulturliv inympa den materialistiska judiska andan.

Nationalsocialismen är den enda politiska åskådning som bekämpar detta ständigt växande judiska inflytande. Sitt mål: Sveriges befrielse ur judeväldet, vill nationalsocialismen förverkliga genom den svenska nydaning, som i den förut behandlade 8 punkterna kräves. Men det är naturligtvis självklart, att alla judar icke utan vidare kunna fördrivas ut landet. Ett invandringsförbud för att hindra fortsatt judeinvasion kunde lämpligen kompletteras med bestämmelsen, att alla judar som invandrat efter 1914 måste lämna landet inom en viss tidsrymd. Detta skulle innebära uppfyllandet av ett rashygieniskt renlighetskrav av första ordningen. I samma riktning skulle en lagförordning verka, som bestämde, att judiska familjer, vilkas barnantal överskred en viss icke alltför hög siffra, omedelbart måste lämna landet. Giftemål mellan svenskar och judar måste även förbjudas. I avvaktan på en internationell lösning av judefrågan måste judarna i vårt land ställas under en främlingslag, som förhindrar dem att vinna inflytande över vårt samhällsliv. Vi ämna ej utöva någon ”judeterror” utan istället på lagstiftningens väg förbjuda det system (av ocker, bedrägeri, osunda affärsmetoder m.m) som är judarnas livsluft, varigenom de självmant komma att söka sig andra verksamhetsfält. Det är detta måla nationalsocialismen vill uppnå genom kraven i punkt 9: ” Brytande av det judiska inflytandet över svenskt samhällsliv genom den politiskt-ekonomiska och rasligt-kulturella nydaning, som i föregående programpunkter kräves. Förbud mot invandring av judar ävensom för dessa att inneha stasämbeten. Judarnas ställande under främlingslag”.

Vårt namn och våra symboler

I sin dagliga kamp för folkförnyelsen får den nationalsocialistiska rörelsen utstå en skarp kritik från sina motståndare inom de olika höger- och vänsterpartierna. Vi hotas och förföljs likaväl av reaktionen och borgardömets politiker som av marxismens förblindade skaror. Kritiken gäller icke blott våra programpunkter och kampmetoder utan också namnen på såväl vår åskådning som vårt parti. Vi skola därför göra en kort granskning av dessa namns betydelse. Den första beståndsdelen i åskådningens namn – nationalismen – ger uttryck åt vår bekännelse till det svenska folket som nation. Den centrala i denna nationalism är emellertid blodsgemenskapen, som förbinder vårt folk till en levande enhet. Härigenom blir nationalsocialismen läran om folkgemenskapen, som förenar alla svenskar – handens och hjärnans arbetare – i uppgiften att bevara och föra vidare det egna folket. Vår nationalism är kravet på ett fritt och starkt Sverige.

Den andra beståndsdelen i namnet – socialismen – är vår bekännelse till folkets inre styrka genom förverkligandet av dess sociala rättfärdighetskrav. Socialismen är läran om de arbetandes fosterland, om samhällssolidariteten, de gemensamma plikterna mot folkstammen och dennas organisatoriska uttryck nationen. Den sanna socialismen, som löser de olika befolkningsgruppernas sociala frågor, genom dess organiska samhörighet med helheten – folket – är blott ett annat namn på folkgemenskaparens idé. Härav se vi att nationalism och socialism icke äro tvenne varandra motstridande begrepp utan blott olika sidor av samma sak. Man kan nämligen icke vara nationalist och kämpa för ett starkt Sverige utan att man samtidigt är socialist och såsom sådan kämpar för landets inre styrka och ordning. De två begreppen förenas i nationalsocialismen, varför vår rörelse redan genom detta namn ger uttryck åt sin strävan efter nationell frihet och inre social styrka och rättvisa. Den största kritiken har dock riktats mot den redje beståndsdelen i vårt partinamn, arbetarpartiet. Man har från borgeligt håll beskyllt oss att ha tagit en ”klassbeteckning” till partinamn. Det är visserligen sant att det lyskcats den judiska marxismen att göra namnet arbetare till en politisk klassbeteckning och däri har den haft hjälp av de borgetliga, vilka förvägrat arbetaren hans plats i nationen. Denna fördom och förfalskning av begreppet arbetare vilja vi nationalsocialister göra slut på, så mycket mer som vi svenskar tillhöra den arbetande, värdeskapande nordiska rasen, vilken icke liksom det roffande judiska folket och dess lärjungar inom vårt eget land lever på andras arbete. I uttrycket ”Arbetet adlar mannen” ligger den nordiska rasens uppfattning av arbetet formulerat. Vi nationalsocialister hävda, att varje människa som för att kunna leva måste med hjärna eller hand eller med båda i förening arbeta och skapa värden är en arbetare. I kampen för det svenska arbetets förnyelse och ära kämpa vi i Nationalsocialistiska Arbetarpartiet.

Vår rörelse har tvenne symboler: Brunskjortan och hakkorset. Den bruna skjortan är för oss alla dels ett uttryck för gemenskapen i kampen, där vi alla stå i samma led, oberoende av från vilket samhällsskikt vi kommit, och dels en ständig påminnelse om den heliga svenska jorden, vilken är en av förutsättningarna för vårt folks fria bestånd. Och soltecknet hakkorset, vilket vi föra i våra fanor, är för oss symbolen för den nordiska folksjälens ljusa livstro och viljekraft. Hakkorset är framtidens tecken, ty solen går aldrig ner utan kommer mänskligheten tillbaka igen varje morgon. Så länge den lever, lever också mänskligheten. Vi nationalsocialister hälsa den uppgående solens tecken över Sveriges folk. Vi ha icke ”valt” hakkorset till vår symbol, vi äro släkt med det, eftersom vi tillhöra det nordiska blodets förtrupper. Hakkorset är vårt naturliga tecken och nationalsocialismen – folkets återsamling och förnyelse – är vår naturliga livsuppgift!

 

Kommentera

%d bloggare gillar detta: