”…det får vara nog nu. Vi kan inte ta emot fler…”

Året är 1944 och rapporter strömmar in som visar att något hemskt håller på att ske som involverar vissa folkgrupper. Med det vi vet nu skulle vi ha stängt gränserna och sagt att det får vara nog nu? Vi måste ta hand om dom som redan är här och de andra får vi nog hjälpa på plats?

Året är 1995 och vi får in liknande rapporter den här gången från Bosnien. Åter igen ett folkmord i Europa. Med det vi vet nu skulle vi ha stängt gränserna och sagt att det får vara nog nu? Vi måste ta hand om dom som redan är här och de andra får vi nog hjälpa på plats?

Nu sker folkmorden i Irak och i Syrien och folk skriker att nu får det vara nog, släpp inte in fler. Vi måste ta hand om dom som redan är här, vi får hjälpa dom som blir kvar på plats. Civila mördas, kvinnor och barn får sina halsar avskurna, de blir nedgrävda levande i Syrien. I Irak ställs männen på led och skjuts en och en. Det är inga potentiella massinvandrare. det är människor som du och jag, du möter dom i affären, du ser dom i trappuppgången och du ser dom på familjefoton.

Räkna skotten, för varje kula som skjuts kommer din tur närmare, efter varje skott slocknar en familjemedlems, väns eller grannes liv. Det enda du vill är att få leva…men…

Du slängs i en grop och direkt efter känner du att en kropp landar ovanpå din. Du hör att någon skyfflar något som faller ner på din och de andras kroppar. Det är jord. Luften börjar ta slut. Det enda du vill är att få leva…men…

Du ställs på knä bredvid en annan människas kropp. Kroppen tillhör en människa som bor i samma by som du. Du känner igen kroppen på dess kläder inte på ansiktet . Du känner något kallt som sved till. Du hör gurglet din hals gör när du får ner blod i lungorna strax innan det svartnar för ögonen. Det enda du vill är att få leva…men…

Det enda du vill är att få leva…men… det är ingen som vill ge dig en hjälpande hand för de tycker att det får vara nog nu. Vi kan inte ta emot fler…