Med utgångspunkt i bl a Doug Saunders lysande genomgång ”Myten om den muslimska flodvågen” tänker jag i tre artiklar belysa Sverigedemokraternas ideologiska kärna. Jag är övertygad om att det endast är med denna kunskap som vi på ett systematiskt sätt kan bemöta den rasism som präglar detta parti.
Vi är många som på olika sätt och i olika sammanhang försöker bekämpa rasismen. Vi skriver och debatterar, demonstrerar och uttrycker vår avsky för olika våldsdåd. Samtidigt är många av oss förundrade över att Sverigedemokraterna fortsätter att få mellan 8 – 10% i opinionsundersökningar.
Hur kan det komma sig?
Först tror jag att vi måste skilja mellan å ena sidan SD:s hårda kärna – de som på allvar tror på idéerna om att islam är på väg att ta över Europa och Sverige – och å andra sidan alla de som kan tänka sig att rösta på SD.
Vad som ligger bakom det relativt höga väljarstödet behöver inte handla om att alla faktiskt tror på något hot från islam. Det finns säkerligen olika anledningar att människor kan tänka sig att lägga sin röst på SD, däribland en helt legitim oro över de djupgående förändringar som vårt land har genomgått de senaste decennierna. Försämringarna i trygghetssystemen och nedskärningarna i vård, skola och omsorg, är en realitet som det går att reagera olika på.
Men för att förstå SD måste vi ändå börja i partiets egen ideologiska grund – anti-islamismen. Och för att förstå den måste vi gå utanför vårt lands gränser. Vi måste lära oss namnen på de personer som har skapat föreställningarna om att Europa är på väg att förvandlas till Eurabia.
Vi måste börja med Gisele Littman – eller Bat Ye’or som hon använder som pseudonym.
Denna idag 81-åriga judiska kvinna föddes i Egypten 1933. Suezkrisen 1956 – de europeiska kolonialmakternas sista strid – kom också att få avgörande konsekvenser för den inhemska judiska befolkningen i Egypten. När Storbritannien, Frankrike och Israel invaderade Sinaihalvön framkallade det starka antijudiska strömningar, som djupt orättvist drabbade de judar som var medborgare i Egypten. Tillsammans med drygt 20.000 andra judar utvisades Littman 1957. Idag finns det knappt några judar kvar i Egypten.
För Gisele Littman innebar utvisningen ett livslångt trauma som har präglat henne djupt.Och hon har ända sedan dess ägnat sig åt att utmåla islam som det största hotet i världen. Ända fram till 1990-talet väckte hon ingen större uppmärksamhet, men i samband med kriget i forna Jugoslavien klev hon ut i offentlighetens ljus.
Strax efter massakern i Srebrenica, där omkring 8.000 bosniska pojkar och män mördades, medverkade hon tillsammans med den numera ökända krigsförbrytaren Radovan Karadzic, vid en konferens. Hon hävdade där att den serbiska milis, som vi numera vet ansvarade för folkmordet på muslimer, i själva verket var en ”serbisk motståndsrörelse” och att ”muslimerna i Bosnien har en sekelgammal hemlig plan på att överta Europa.”
Föreställningen om en sekelgammal hemlig plan ger otäcka associationer – en liknande tankegång fanns i det förfalskade dokument, som under namnet Sions vises protokoll, bidrog till förföljelsen av Europas judar. Men för Littman är konspirationen inte judisk utan muslimsk.
Än idag finns det personer som helst vill omvandla folkmordet på bosniska muslimer på detta sätt, men något större inflytande har denna bisarra konspirationsteori inte fått.
Men så kom den 11 september 2001.
Och Gisele Littman blev en internationell celebritet.
Föreställningen att islam var ett konkret hot mot västerlandet fick nytt liv.
2005 kom Littmans bok ”Eurabia. The Euro-Arab axis”. Den hyllades omedelbart av skribenter och intellektuella på högerkanten långt utanför de konspirationsteoretiska och rasistiska tokstollarnas krets. En av dem är den konservativa populärhistorikern Niall Ferguson som kallade Littmans bok ”profetisk”. Ferguson utvecklade sina tankar kring detta när han på ett hyllningsartat vis intervjuades i det borgerliga magasinet NEO i somras: http://magasinetneo.se/artiklar/misslyckandet-kommer-att-fa-katastrofala-foljder/.
Men i själva verket är Littmans bok ett mycket märkligt hopkok av anklagelser mot en perifer liten kommitté inom det som på 1970-talet kallades EEC – föregångaren till dagens EU. Denna kommitté upphörde visserligen redan 1979 och hade aldrig något politiskt inflytande- dess syfte var att förbättra Europas diplomatiska relationer med arabstaterna efter OPEC-krisen. Men Littman anser sig kunna avslöja att denna kommitté, och dess sentida efterföljare i själva verket är en trojansk häst som syftar till att förbereda ett muslimskt övertagande av Europa.
Det är svårt att förstå hur någon med sunt förnuft kan ta detta på allvar. Men med det slagkraftiga begreppet Eurabia kom Littmans bok att få ett mycket stort inflytande, vars spår vi kan se i Sverigedemokraterna, och även hos intellektuella som omhuldas långt in i den traditionella borgerligheten. För hennes tankar kan spåras på många håll, i många tidskrifter, krönikor, böcker och bloggar – som alla utan någon empirisk kontroll har vidarefört och ibland utvecklat hennes påståenden om att Europa är på väg att tas över av islam.
Ferguson är inte den enda på högerkanten som med hull och hår svalde Littmans världsbild. Det finns åtskilliga mer eller mindre namnkunniga intellektuella som på olika sätt har gjort detsamma. Här hittar vi personer som Bruce Bawer, Oriana Fallaci, Pamela Gellar, Robert Spencer, Christopher Caldwell, Mark Steyn, Daniel Pipes och Patrick Buchanan.
För att förstå hur Sverigedemokraternas retorik och ideologiska kärna har skapats måste vi förstå hur dessa individer tänker och vad som driver dem. Och vi måste också våga se att deras åsikter inte bara finns representerade i perifera rasistiska partier som Sverigedemokraterna.
De finns i tankesmedjor och tidskrifter som inte kan förknippas med detta och liknande partier. Också i vårt eget land.
/Maria Robsahm 29 april 2014/