Den 9 april 1940 anfaller Nazityskland båda våra grannländer Danmark och Norge. I sin anteckningsbok skriver han dessa rader om det arbete de gjorde denna dag i riksdagen.
”Hemskt avslöjades innebörden av den sista tidens tyska trupp och flottrörelser. Danmark togs i sömnen: folket somnade som danskar och vaknade som tyskar. Överfallet på Norge visade, att det var så vi befarat: de alptrupper, som enligt vad vi hört inlastades i Stettin voro avsedda för de norska bergen.
Ovissa om ett slag omedelbart också skulle riktas mot Sverige samlades vi till statsrådsberedning kl. 9. Den blev kort, ty kungen hade kallat oss till ett samtal på slottet. Vi samlades i hans enskilda våning och han kom in åtföljd av kronprinsen och arvprinsen. P.A. (Per Albin Hansson, min anteckning) och Günther ansågo, att vi borde företaga ytterligare beredskapsåtgärder genom att fortsätta mobiliseringen av armén stegvis och på sådant sätt, att tyskarna ej fingo anledning att taga våra åtgärder som en förevändning för ett slag mot oss i förebyggande syfte. Kronprisen påyrkade i fyra anförande omedelbart vittgående mobiliseringsåtgärder, föreslog ett snävt svar på den tyska note, som vi fått, och talade om att det viktigaste för ett folk ej vore att bevara freden utan att rädda sin själ. Gustav ansåg, att man ej borde överila sig och upptog ganska otåligt kronprinsens inlägg. Det överenskoms att vi skulle rådgöra om åtgärderna i allmän beredning. Kungen gick, men stannade i tapetdörren och såg sig om efter kronprinsen. Denne hade stannat och höll på med det tämligen trögkörda företaget att bearbeta Bramstorp till förmån för sina lyriska synpunkter. Kungen tog då några steg tillbaka in i rummet och sade otåligt till kronprinsen: ”Kom då!” Det var motsatsen mellan konung och kronprins, tillstädes i alla släktled.
Den tyska noten, som vi talat om inför kungen, innehöll 4 punkter. Den första innehöll, att Sverige ej skulle företaga några mobiliserings- och uppmarschåtgärder, som kunde anses riktade mot Tyskland. Av de övriga tre var den förargligaste den, som innehöll, att den svenska flottan skulle på kusten från Blekinge till Strömstad hålla sig inom tremilsgränsen. Det var särskilt denna punkt, som kronprinsen ansåg omöjlig att bifalla, då den stred mot Sveriges suveränitet och ett bifall skulle verka demoraliserande.
Det föreföll som Gustav Adolf vore på samma linje. Från slottet gingo vi ned i kanslihuset och höllo allmän beredning. Här enades vi om att vi skulle ge tyskarna ett svar på deras note av den art, att det ej kundes tagas till förevändning för att som ett tredje led i deras nordiska aktion sätta gång ett anfall mot oss. Vi skulle alltså bifalla punkt 1 och ifråga om de tre andra punkterna helt allmänt säga , att vi ej skulle företaga något, som kunde ge anledning till konflikter. Vi ansågo alla, att det var ytterligt viktigt för oss att i varje fall vinna tid för att slutföra vår mobilisering. För att ej ge tyskarnas misstankar näring fortsätta vi gå fram i tysthet steg för steg. Nu mobiliseras 3:dje fördelningen.
Vidare beslöto vi att begära ett hemligt sammanträde i riksdagen av talmännen. Härtill behövs konseljbeslut, och vårt formlösa sammanträde hos kungen i morse förvandlades därför till en konselj, på vilken beslutet protokollfördes.
Utrikesnämnd hölls kl 11.30. Kronprinsen höll därvid anföranden liknande dem han förut hållit till oss inför kungen. Bagge höll då gentemot kronprinsen ett tal, vari han tillstyrkte försiktighet. Efter sammanträdets slut sade kungen till Bagge: ”Du har alldeles rätt, man skall vara lugn”.
Vid en allmän beredning beslöts, att vår svarsnote till England skulle framlämnas till den engelske ministern. Vi hade lagt ned rätt mycket arbete på den, men Günther hade ansett, att efter det tyska överfallet vore läget så förändrat, att något svar ej behövdes. Nu beslöts, att den skulle framlämnas och föredragas för riksdagen samtidigt som svaret på den tyska noten och som en balans. Vidare fastställdes nu lydelsen av det svar vi skulle ge Tyskland.
Kl. 4 hade vi sammanträde i BF:s riksdagsgrupp, där den fick underrättelser om läget. Bramstorp kom lite sent och skickade mig en lapp, varpå han skrivit: ”På vägen hit träffade jag Günther, som kom från slottet och meddelade , att kronprinsen uttryckte en bestämd önskan, att i svaret till Tyskland skulle intagas något, som klarare angav, att vi själva avgjorde, var svenska flottans båtar finge uppehålla sig. Günther var inte böjd för detta och jag avrådde mot att ingå på detaljer. Hittills har ju i praktiken flottan hållit sig inom tremilsgränsen. Inom riksdagsgruppen var stämningen för allmän för att vi skola försvara vår neutralitet.
Kl. 8 hölls det hemliga riksdagssammanträdet. I Andra kammaren gick det lugnt, men i Första kammaren uppträdde svärmen av krigsivrarna från finsk-ryska kriget, kritiserade noten till Tyskland framför allt i form av frågor – i den metoden är Ohlin infantilt ivrig. Günther svarade på en fråga ämbetsmannamässigt, men opolitiskt. Kammaren fick det intrycket, att han funderade på en kapitulation för Tyskland och en stor del av ledamöterna skingrades i misstämning.”
Källa: Politiska anteckningar september 1939 – mars 1943, KG Westman utgiven av Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia ISBN: 9789185104086