KG Westman var mellan åren 1939 och 1943 justitieminister i den samlingsregering vi hade under kriget. Han representerade Bondeförbundet, det som idag heter Centern. Ideologiskt stod han Harald Hjärne nära. Hjärne tillhörde Stockholmsfalangen av unghögern, den som var mer inspirerad av engelsk liberal nationalism istället för den socialkonservatism som den resterade unghögern stod för.
Historikern Sverker Oredsson benämnde Westman ”Sveriges skadligaste och farligaste statsråd” på grund av Westmans begränsningar av tryckfriheten och då först och främst av de som kritiserade Hitler. Dock anses han och den politik som fördes av hans parti tillsammans med Socialdemokraterna som bland annat fick ned arbetslösheten bland bönder och i städer ha gjort så att nazismen och fascismen inte fick något riktigt fäste i Sverige. Det fanns inget missnöje där extremism kunde gro.
Han var en av de mest protyska och antisemitiska politikerna under 20 och 30-talet. Bland annat har han skrivit i sin dagbok om den antinazistiske tidningsmannen Torgny Segerstedt att ”Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl.”
I en diskussion med en tillsammans med en partikollega, Gabriel Thulin påtalar Westman att en annan partikamrat Nils Wohlin, känd i från motionen som ledde till instiftandet av det rasbiologiska institutet i Uppsala, att Wohlin skulle kunna bli Sveriges nästa nazistledare.
För att kunna åtala skrifter som ansågs hota relationer med andra nationer omtolkade Westman tryckfrihetsförordningens tredje paragraf. Den som gällde då var ifrån 1812 och den löd
Smädliga, förgripliga eller til osämja med främmande Magter syftande omdömen och yttranden om samtida Nationer eller Stater, med hwilka Riket är i fredligt förhållande, om deras warande Öfwerhet, Regering och Regeringssätt, Höge Embetsmän och Sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar; Förbrytelsen skall straffas enligt 6. Kap. 5 § Mizgernings-Balken, jemnförd med Kongl. Förordningen af den 20 Januari 1779, och Skriften konfiskeras.
Ser vi på listan av böcker som blev konfiskerade och de som ledde till åtal så var det väldigt få som var tyskvänliga. Den handlade om Hermann Rauschings Samtal med Hitler och några publikationer från det nazistiska Svea rikes förlag. När det gäller tidningar såg det likadant ut. Ett stort antal nummer av arbetartidningar, kommunistiska tidningar och några lokaltidningar. Bland de nazistiska och fascistiska tidningarna går det att se ett par nummer av Per Engdahls Vägen framåt, ett par nummer av Stormfacklan och ett lite större antal av Dagens eko som icke är att förväxla med nyhetskanalen med samma namn.
I februari 1942 publicerar den socialdemokratiske antinazisten Ture Nerman en broschyr som visade sanningen om vad som hände i de koncentrationsläger som fanns i Norge. Här arbetade polisen väldigt långsamt så 30’000 exemplar han komma ut till allmänheten innan resterande av upplagan beslagtogs. Det var på den dåvarande utrikesministern Christian Günthers order. Han var på den tiden partineutral tjänsteman i den samlingsregering vi hade under kriget. Efter det så valde flera tidningar att genom en kupp sprida kunskap om den beslagtagna broschyren och dess innehåll genom att helt enkelt ha en tom sida mitt i tidningsnumret. Detta skapade debatt i riksdagen och beslagtagande och censuren slutade senare detta år.

