När Nazityskland anföll Sovjetunionen 1941 valde Finland att mer eller mindre liera sig med dom och attackera Sovjetunionen. Finland ville ta tillbaka de landområden de förlorat tidigare i kriget. Nazityskland ville skicka en division från Oslo, Norge till Finland för att hjälpa Finland. Det handlade om Engelbrechtdivisionen på nästan 15’000 man. Att tillåta detta var inte ett lätt beslut och den svenska samlingsregeringen var inte enig. I KG Westmans politiska dagboksanteckningar kan man läsa lite om hur turerna gick. Detta kommer bli ett långt inlägg, men jag vill inte utelämna något.
”22/6
När jag på morgonen satt och solbadade på balkongen och njöt av de soliga friden, ringde UD och meddelade, att tyskarna vid 3-tiden satt igång anfallet på Ryssland. En bil skulle komma och hämta mig. Det var en egendomlig bilfärd. Anledningen, den hemska masslakten och farorna för vårt land, stod i skarp motsättning till livet på landsvägen: oändliga rader av cykelåkare ute för att njuta av sin semester, oftast ett ungt par tillsammans, mången gång båda i baddräkt. Man fick en skymt av vacker och sorglös ungdom, när de åkte förbi i årets ljusaste tid. Men jag kunde inte låta bli att tänka, att Margit i en framtid nog kommer att tycka det ”bekymmersamt”, när hon skall släppa iväg sina blonda döttrar med en ung man åt vardera utan att veta något tillförlitligt om de unga männen.
Günther berättade om sitt samtal med Schnurre och prinsen av Wied, vilket ägt rum kl 8.30 idag. S. hade försäkrat, att det inte var fråga om att draga Sverige in i kriget, man skulle ej begära baser för trupper eller dylikt. Men man ville ha rätt till en engångstransport för en division från Oslo till Finland. Ett avslag skulle betraktas som ”en minst sagt ovänlig handling”. Vidare skulle flygplan ej nedskjutas, om de kom enstaka. Vidare skulle de ej interneras om de nödlandade. G berättade , att ett samtal ägt rum om dessa ting tidigare på dagen och att Sköld varit emot bifall till transitbegäran. P.A. tycktes vilja medla. På kvällen hade jag ett samtal med Bagge i Kungsträdgården på en soffa i skuggan av Karl XII:s staty. Bagge ansåg, att vi borde frivilligt gå med på transiteringen och sade , att kungens antydan till P.A., att han i händelse av avslag skulle draga de personliga konsekvenserna, gjort ett allvarligt intryck på P.A. Bagge och [jag] voro ense om att det ur svensk synpunkt ej vore lämpligt att hindra kriget i Finland från en god utgång. Jag framhöll, hur skadligt det vore för det framtida förhållandet mellan Sverige och Finland, om det lyckades Finland att återställa de gamla gränser, som Gustav II Adolf uppdragit, under en ovänlig eller i varje fall passiv hållning från svensk sida. Ännu olyckligare blev vårt läge, om Finland besegrades och finska och tyska trupper trängdes mot våra gränser som en inledning till det slutliga nederlaget.
23/6
Alla förhoppningar att under midsommartiden få ägna mig åt idyllisk soldyrkan, medan åskmolnen dröjde vid synranden, äro nu fåfängliga. Jag måste nu liksom alla de andra statsråden stanna här i Stockholm i beredskap.
Kl. 10 samlades alla till en allmän beredning. Den inleddes av Günther, som redogjorde för anledningen till att vi sammankallats. Han föredrog först en rapport om samtalet med Wied och Schnurre och den uppteckning ”Deutsche Wünsche auf militärischem Gebiet”, som han fått mottaga. Därefter meddelade han den framställning, som igår överlämnats till honom av Ramsay och Wasastjerna och det tg, (telegram, min kommentar) som Wasastjerna lämnat honom idag på morgonen. Det framgick, att finska regeringen understödde de tyska kraven i uppteckningen. Därutöver begärde den hjälp åt Finland genom transitering av krigsmateriel för finsk räkning och genom direkt hjälp från Sverige. Man ville från oss ha både krigsmateriel och livsförnödenheter. Av spannmål hade Finland i sista minuten fått 20,000 ton från Ryssland. 25.000 ton hade Tyskland lovat lämna, av Sverige begärdes 20.000 ton. Wasastjerna hade därjämte begärt att väderlekstjänsten skulle arbeta blott för Finland, men ej för Ryssland, och att hinder ej skulle läggas för svenska värnpliktiga , som ville gå ut som frivilliga till Finland. Günther utvecklade därefter sin åsikt om vad vi skulle göra. Han framhöll, att risken för repressalier från England ej vore stor, om vi bifölle transiteringen, då England ej tagit [i] hårt mot Finland, med anledning av dess transitering av tyska trupper. Ej häller USA bleve farligt för oss. Däremot skulle ett avslag medföra, att Tyskland skulle betrakta oss som en av de ovänligt sinnade makter, vilka måste likvideras vid nyordningen av Europa. Det vore med hänsyn till intrycket i Tyskland oklokt att svara nej nu och under trycket av hot svara ja sedan.
Statsministern sade, att ett bifall till transiteringen är att gå utanför neutraliteten, som hittills varot vårt rättssnöre och han är ej villig därtill, men å andra sidan står risken av ett krig med Tyskland. Man måste nog räkna med att reaktionen mot ett bifall i England skulle bli farligare än ad utrikesministern. En eftergift skulle bli moraliskt nedslående. Han är närmast för ett avslag. Emellertid fordrar den ståndpunkten enighet. Härvid måste stor vikt fästas vid kungens ståndpunkt. Kungen hade i går tydligast till utrikesministern sagt, att han i händelse av ett avslag skulle draga de personliga konsekvenserna härav och detta betydde säkerligen ett hot om abdikation. Regeringen har fattat sin uppgift vara att samla folkets krafter och det är mycket beklagligt, om det skulle bli slut på sammanhållningen, när den behövs bättre än någonsin.
(Jag fattade statsministerns tal så, att han ej ville bryta med de sina, som önska avslag av ideologiska skäl och därför gick med dem ett stycke på den teoretiska vägen, men å andra sidan ej lovade att omsätta sina känslor i handling om konsekvenserna bliva för allvarliga.)
Wigforss sade, att vi nu äro i Tysklands händer. Frågan är blott: skola vi böja oss för våld och hot? Vi böra böja oss blott för våld för att på det sättet rädda vår moral. Vi bli deltagare i kriget genom att bifalla transitering av trupper. Ur den synpunkten avslogo vi framställningen att engelska och franska trupper skulle få transiteras till Finland under dess krig med Ryssland.
Bagge: Analogien är falsk, då man jämställer läget nu med vad det var, när vi vägrade transitera trupper till Finland. Ett bifall skulle inneburit, att vi kommit med i storkriget. När vi sade nej till transitering av trupper till Norge, berodde det på att dessa trupper skulle ha använts till att förtrycka landet. Nu är det tvärt om. Man borde lägga de gjorda framställningarna till grundval för underhandlingar. Ett avslag vore alltför farligt. Mera bekymmersam är tyskarnas fordran på tillmötesgående för deras flyg.
Sköld: Vad vinner vi genom en eftergift? Vi vinner, att vi ej bli ockuperade. Detta är av värde, om stormen blir kort, men eljest betyder det en godvillig inordning i den tyska nyordningen. Man skall ej godvilligt göra sig till träl, då gör man slut på sin moral. Bättre är , att göra motstånd. Därför är det bäst ´, att vi blir ockuperade. Om vi nu säga pliktiga inne. Jag kan ej hålla flottan rustad. Men det behövs enighet för att hålla denna avslagslinje, om den inte finns, böro ej då de tyskvänliga krafterna få taga ledningen?
Möller: Framställningen om transitering av en division är ej framkallad av militära skäl utan avser att inordna oss i den tyska politiken. Är det avgjort, att Tyskland segrar? Nej.
Bramstorp: Finansministerns jämförelse med vår hållning gent emot Englands och Frankrikes krav på transitering är falsk. Man borde se på den fråga som nu föreligger ur samma synpunkter som utrikesministern.
Jag: Frågan om vår hållning skulle vara en helt annan, om Ryssland och Tyskland förde krig med varandra söderut medan Finland stod utanför. Då kunde man endast räkna med indirekta verkningar på det nordiska problemet, och det är troligt, att vårt folk i dess breda lager skulle förbi se betydelsen av dessa verkningar. Nu är det tydligen ofrånkomligt att Finland drages in i striden. Berättelserna om den tappra finska armens strider mot Ryssland, o,m bombardemang av finsk område, om Finlands försörjningssvårigheter och dess hjälpbehov kommer skjuta den nordiska synpunkten i förgrunden. Vi kunna ej frigöra oss från att Norden är ett särskilt geopolitiskt område. V veta ej, hur striden kommer att utfalla. Det är möjligt, att Finland lyckas erövra tillbaka sina gamla gränser. Om detta sker, återupprättas ett livsdugligt Finland. Detta är ett svenskt intresse. Om det uppnås under en motvillig hållning från Sveriges sida kommer det alltid att läggas oss till last, att vi av bekvämlighet svek arbetet för detta lyckosamma resultat. Om det misslyckas, är det lyckligt för oss, om avgörandet träffas på en annan del av fronten och vi undgår att få de finska och tyska trupperna vräkta mot vår gräns. Ur synpunkten av vår förmåga att motstå påtryckningar från väster är det också en fördel, om denna division, som sägas vara specialutbildad, flyttas från Norge till Finland. Frågan om transporten av denna division emellertid endast en detalj i ett större sammanhang, som ej kan undvikas: vilja vi stödja striden i Finland eller inte? Kunna vi svara nej på den frågan i längden? Att säga ja nu med motivering, att det sker av fri vilja för Finlands skull är mindre demoraliserande än om vi sedan säga ja längre fram efter påtryckning från Tyskland och alltså ur tyska synpunkter. Att säga, att de tyskvänliga böra taga makten – som försvarsministern föreslog – är alldeles i strid med den meningen, som tror, att Tyskland ej skall segra – som socialministern omfattar. Det viktiga för oss är att rädda vår frihet och våra självstyrda institutioner in i framtiden.
Rasjön sade, att han ej är beredd att nu träffa ett avgörande. Man måste undvika söndring och stora risker. Kungens avgång skulle vara en farlig händelse.
Bagge sade, att det vore ett misstag att tro, att som Möller sagt begäran om transitering av divisionen tillkommit av utrikespolitiska skäl.
Günther: Om Sverige ej vill hjälpa Finland i detta läge och handlar emot vad som ur tysk synpunkt är ett påtagligt svenskt intresse, kan Tyskland ej finna annan förklaring än en ovänlig stämning mot Tyskland. Det vore väl, om vi i Sverige kom ifrån detta, som är ett svenskt självplågeri och som gör, att vi tror, att allt som sker från Tyskland är fientligt mot oss.
Wigforss: Striden mellan Tyskland och Ryssland är det egentliga, och man kan ek skjuta fram Finland i förgrunden. Det är nu fråga om att taga parti i den stora striden.
Domö: Vi böra i huvudsak lägga de tyska kraven till grund för ett försök till uppgörelse.
Här avbröts debatten med beslut, att vi åter skulle samlas efter utrikesnämndens sammanträde. Günther skulle be kungen att ej ge en deklaration därvid utan avvakta.
Petrus Gränebo och Grönvik kommo till mig halv ett för att få information för utrikesnämndens sammanträde.
Strax efter kl. 4 e.m. kallades vi till ett nytt sammanträde.
Statsministern redogjorde kortfattat för meningarna i utrikesnämnden. Efter inledningarna av stats- och utrikesministrarna tog Undén till orda och föreslog avslag: vi blevo då utsatta för ett angrepp, men det gjorde ej någonting, ty vi hade då rent samvete var för. Sandler ville rent avslag. Vougt talade mycket energiskt för avslag. J.B. Johansson förklarade, att i en strid mellan de nazistiska och bolsjevikiska diktaturerna föredrog han den förra. Åkerberg ville, att man skulle lirka sig gram. Sam Larsson talade varmt för avslag, Ivar Andersson för bifall liksom Gränebo och Grönvik, som dock ej ville alldeles klart bestämma sig nu. Nylander instämde med Ivar Andersson. Lindqvist ville en uppgörelse, liksom Ernst Eriksson som emellertid principiellt instämde med Undén. Ward talade mot uppgörelse, men Bärg i Katrineholm för förhandlingar. Kungen, som med nickningar tillkännagav sitt gillande och med ogillande minspel antydde motsatt intryck när de olika talarna uppträdde, avslutade med att instämma med utrikesministern. Därefter inträffade vad Sköld kallade dagens sensation, då han beräknat något helt annat: kronprinsen förklarade, han han fullt och helt anslöt sig till sin fars mening.
Efter denna redogörelse föreslog Wigforss med fruktansvärt allvar skulle deltagit i gångna tiders religionskrig. Hans vetenskapliga studier ha ej höjt honom till Erasmus Rotterdamus humanistiska ståndpunkt. I detta sammanhang menar jag: Wigforss förstår ej de mänskliga ideologiernas relativitet och föränderliga natur.
Efteråt gingo P.A. och jag och åto middag på tu man hand på Reisen. Vi talade mest om personligt färgade intryck ur politiken och en del småärenden, Vi snuddade vi den aktuella frågan om transiteringen. Jag sade , att det berodde på oss själva, om vi ville göra detta till en stor fråga. P.A. sade, att han ej tvivlade på att han skulle kunna sammanhålla regeringen om ett bifall, men han vore mer osäker på om det gick att göra det kring ett avslag. Jag sade, att eftersom soc.-dem. hade majoritet i båda kamrarna hade de möjlighet att taga ansvaret och kunde ej komma ifrån, att avgörandet komme att bero på dem, men det bleve en situation, om de ginge på avslag mot de borgerliga, som kunde bli besvärande. P.A. sade , att han mycket tänkte på verkan i utlandet.
Detta är alltså en av de vackraste midsommaraftnar, som jag upplevt. Men jag har ej fått tillvarataga naturens godhet. Nyss när jag satt här på departementet och skrev, stack en man in huvudet genom dörren och sade: ”Förlåt det är nattvakten,” Jag hade drömt mig en natt av gladare slag. Men jag har ringt till min hustru och sagt, att jag måste stanna borta från henne och barnen.”
24/6
Riksdagsgrupperna , som sammankallats genom radiolysning, samlades kl.2, BF-gruppen i särskilda utskottets lokal. Alla gruppens ledamöter hade hunnit utom möjligen en som kom sent. Bramstorp hälsade dem välkomna med några ord om den allvarliga anledningen till sammankomsten. Han hade förut sagt till mig: ”Eftersom jag inte är så säker i tyska, kanske du vill föredra papperet, som Schnurre lämnat.” Jag gjorde så och lämnade vid de olika punkterna samtidigt redogörelse för de finska framställningar, som Wasastjerna framfört. Därjämte meddelade jag upplysningar om innebörden av önskemålen. I fråga om transiteringen av divisionen från Oslo till Finland nämnde jag, att tyskarna föreföllo benägna att finna sig i sådana villkor som att manskapet skulle färdas obeväpnat och att vapnen skulle gå i särskilda vagnar. Om den punkten, vari begärdes, att enstaka flygplan skulle få överflyga svenskt område och få sig anvisade platser för nödlandning, omtalade jag, att Schnurre sagt, att det vore fråga om kurirflygplan. Vid redogörelsen för önskemålet att Sverige skulle hindra, att skärgården på östkusten icke användes av Sovjets stridskrafter som stödjepunkt eller tillflykt knöt jag till detta yrkande, som ej stred mot neutraliteten, den anmärkningen, att det skulle medföra stora svårigheter för oss, om ryska örlogsfartyg skulle fly till svenska hamnar och sedan tyskarna skulle trycka på om deras utlämnande, enär engelsmännen skulle synnerligen förbittrade, om tyska flottan på så sätt erhöllo en förstärkning. Till punkten, vari begärdes, att tyska sjöstridskrafter, som uppsökte svenska hamnar inte skulle interneras. även om de dröjde utöver den folkrättsligt fastställda tidslängden, fogade jag det uttalandet, att tyskarna nog skulle nöja sig med en lösning från fall till fall, som man då finge diskutera efter då rådande förhållanden, men nog icke begärde en generell förhandsförklaring av bindande natur.
För att ge en föreställning om den anda, vari förhandlingarna fördes, berättade jag, att Schnurre uttalat sin tillfredsställelse över att censurlagen antagits så att man kunde ingripa mot den upphetsande pressen. Günther hade då sagt, att censurlagen endast kunde användas vid krigsfara och tillagt, att Schnurre väl inte ansåg, att Sverige befann sig i krigsfara. Härtill svarade Schnurre: ”naturligtvis inte”.
Den förste som tog ordet var De Geer, uttalade sympatier för Finlands och Tysklands strid mot bolsjevismen och ansåg att, att vi borde vara med om transiteringen av divisionen. Rubbestad sade, att det kunde vara rent av fördelaktigare för Sverige, om Ryssland besegrade Tyskland. Detta utlöste ett spontant utbrott av ogillande utrop. Rubbestad fortsatte emellertid med en förklaring, att han gick med på transiteringen och var mera orolig för flygplansfrågan. Heiding protesterade mot Rubbestads uttalande till Rysslands förmån och förordade eftergift. Flera andra talare anföllo Rubbestad, bland den Tjällgren, som erinrade om Rubbestads uttalande under finsk-ryska kriget, att Rysslands gräns egentligen borde gå i bottniska viken, vilket då väckt ovilja. Grönvik försvarade Rubbestad genom att säga, att han blivit missförstådd och höll ett anförande., som uttryckte en viss tvekan och förargade gruppen emedan han påstod, att angreppen mot Rubbestad berodde på gruppens medlemmar inte tänkt sig in i frågan. Detta påstående framkallade naturligtvis från de självgoda bönderna en rad förklaringar, att de grundligt satt sig in i frågan. Wohlin höll ett förenklat anförande, vari han påstod , att transiteringen v divisionen inte innebar något nytt utan blott var en fortsättning av permittentresorna. Petrus Gränebo redogjorde för frågans behandling i utrikesnämnden. Jag höll ett anförande, vari jag framhöll vikten av att i varje fall den norra delen av fronten mot ryssarna skulle hålla dem stången. Bifall till transiteringen kunde nog ge anledning till vissa svårigheter med England, men de voro dock vida mindre än om de finska och de tyska trupperna vräktes mot Sveriges gräns. Och om det gick tvärtom och Finland lyckades framflytta sim gräns så långt österut, att landet åter blev livsdugligt och om detta skett under en ovillig hållning till Finland under dess strid skulle detta för all följande tid förstöra förhållandet mellan Sverige och Finland. Ett avslag på önskemålet om transiteringen skulle från Tyskland kunna besvaras med mindre tillmötesgående vid handelsförhandlingar. Därtill kom, att Tyskland ansåg, att striden fördes till Nordens och alltså Sveriges förmån och att ett avslag kunde i Tyskland förstås endast som ett uttryck för en önskan. att Tyskland skulle besegras och en sådan uppfattning kunde vid lägligt tillfälle föranleda en kraftåtgärd för att göra Sverige oskadligt. Bramstorp sammanfattade debatten om transiteringen och sade, att enighet rådde om att eftergift borde ske i fråga om transiteringen och även därom, att i denna och i de andra punkterna regeringen borde försöka få till stånd villkor, som kunde tillgodose Sveriges självständighetskrav.
Kl. 7 e.m. samlades regeringen åter till allmän beredning. Statsministern inledde med en i hotfull ton framför förklaring, att stämningen inom den social-demokratiska gruppen vore sådan, att gruppen enhälligt beslutat att avslå den tyska framställningen under förutsättningar, att denna ståndpunkt fick stöd från de andra grupperna. Bagge och Bramstorp svarade, att i deras grupper enhälligt uttala sig för tillmötesgående i transiteringsfrågan. . Rasjön sade , att hans grupp också intog denna ståndpunkt med en majoritet som utgjorde ungefär två tredjedelar och att kännedomen om kungens ståndpunkt inverkat. Statsministerns sade, att vid överläggningar, som erhållits i ärendet, uttalats den meningen, att utrikesministern vore alltför eftergiven för tyska krav och att man därför kunde befara, att detta vore ett första steg som skulle följas av nya eftergifter. Denna oro skulle kunna lindras, om utrikesministern kunde förklara, att han i fortsättningen inte skulle tillstyrka nya eftergifter. Günther svarade, att det vore omöjligt för honom att binda sig genom ett uttalande, som skulle beröva honom den handlingsfrihet, som kunde behövas i det särskilda fallet. Det vore naturligtvis för regeringen i dess helhet och framför allt för honom en allvarlig sak, om riksdagens största parti hyste misstro till honom som utrikesminister, och han var fullt beredd att ställa sin plats till förfogande för att undanröja ett sådant tillstånd.
Statsministern sade, att det det inte var partiet, som gjort ett sådant uttalande. Det var inte vid partimötet utan vid ett annat sammanträde som yttrandet fällts.
Sköld sade, att tiden nu vore inne att upplösa det omaka äktenskap, som samlingsregeringen utgjorde. Det bästa vore, att de som ville göra eftergifter finge övertaga ansvaret för den politiken. Jag sade, att jag antog, att försvarsministern är en anhängare av parlamentarismens princip – Sköld avbröt: ”Det har jag aldrig varit och det är jag inte” – varefter jag fortsatte och sade att i varje fall den principen omfattades av många andra och att enligt den måste det socialdemokratiska partiet, som har majoritet i båda kamrarna, i händelse av en sprängning av den nuvarande regeringen bilda den nya. Under nu rådande förhållanden, då riksdagen till regeringen överlåtit så stora maktbefogenheter genom en rad fullmaktslagar, vore det självklart, att regeringen måste ha riksdagens förtroende. Genom att återkalla fullmaktslagarna och vägra nya kunde riksdagen göra en regering i strid med riksdagsmajoritetens önskan omöjlig. Jag tillade, att Tyskland förut betraktats som en motsats till demokratierna av den stora mängden av vårt folk, men att det nu kom att sättas i motsats till Ryssland. I vår riksdagsgrupp hade den antibolsjevikiska synpunkten spontant framträtt. Bramstorp sade förskräckt över detta otaktiskt: ”Inte hos alla”.” Wigforss uttalade farhåga för moraliskt upplösande verkan av en eftergift. Statsministerns sade, att som kollegerna hört hade den socialdemokratiska gruppen fattat sitt beslut att avböja eftergiften i fråga om transiteringen under förutsättning att den fick stöd av de andra riksdagsgrupperna. Man hade alltså närmast att undersöka, om denna förutsättning kunde ernås. Bagge sade, att någon tvekan ej funnits i hans grupp. Han ville förklara, att där hade inte framträtt någon bolsjevistisk stämning, men väl en Finlandsvänlig. Då de andra partiledarna ej yttrade sig, sade statsministern, att han personligen vore för avslag, men att han med hänsyn till kungens och de andra riksdagsgruppernas hållning ansåg, att denna politik vore omöjlig ur praktisk synpunkt och att han därför kunde vara med om ett tillmötesgående svar men under betonande, att detta icke finge betraktas som en början till fortsatta eftergifter utan som ett engångsbeslut, då detta vore nödvändigt för att hålla uppe moralen hos de inkallade och hos vårt folk i övrigt. Den socialdemokratiska gruppen hade också vid en andra votering beslutit att ej gå på avslag, om den ej fick stöd av de andra riksdagsgrupperna. Bagge sade, att han också fattade en eftergift som ett beslut av engångsnatur, som ej borde få prejudicerande betydelse. Jag sade, att inom vår grupp var man mycket angelägen om att transporten ordnades i former, som så mycket som möjligt överensstämde med dem som använts vid de tyska permittenternas resor som inneburo, att risken för ett överfall – vilket oroade nervösa – undanröjdes och vår suveränitet erkändes.
Wigforss utbrast bittert, att han förstod inte nyttan av sådant, när vi svalde huvudsaken. Möller yttrade mycket upphetsad, att han ansåg ett avslag vara det enda riktiga. ”Vi säger nu”, utbrast han, ”att vi inte skola göra någon mera eftergift, men vem vet, vilken ståndpunkt vi intar om en vecka.”
Statsministern sa till Möller: ”Vad tjänar det till, att vi i sådan stund som denna är djävliga mot varandra.” Domö sade, att han trodde, att det beslut , som fattas, skulle visa sig vara det bästa möjliga.
Det beslöts , att ett utkast, som UD författat till regeringsuttalande i karmarna i morgon, skulle läggas till grund för bearbetningar och att vi i morgon kl. 9 skulle samlas för definitivt fastställa lydelsen.”
Partiledare:
P.A. Per Albin Hansson, statsminister och Socialdemokrat
Axel Pehrsson Bramstorp, Jordbruksminister och Bondeförbundet
Gösta Bagge, Ecklesiastikminister (Utbildningsminister) Högern
Gustaf ”Rasjön” Andersson, Kommunikationsminister och Folkpartiet
Andra nämnda:
Christian Günther, utrikesminister och ej partibunden utan tjänsteman.
Karl Schnurre, tysk diplomat
Per Edvin Sköld, försvarsminister och socialdemokrat
Karl Gunnar Westman, Justitieminister och bondeförbundare
Ernst Wigforss, Finansminister och socialdemokrat
Jarl Wasastjerna, finsk diplomat
Gustav Möller, Finansminister och socialdemokrat
Jag vet att inlägget blev långt när jag gjorde så här, men det är enda sättet att få en helhet av själva skeendet och diskussionerna. Som vi ser av Westmans anteckningar så var de inte ett beslut som var lätt att ta och man ser också statsminister och socialdemokraterna blir tvungna att vika sig gentemot Högerns och kungens viljor. Att det inte handlade så mycket om att gå Nazityskland till viljes för Högern ser vi också. Det handlade mer om Finlands sak. Och vi får inte glömma bort att tanken att göra allt för att inte få Sverige att dras in i kriget fanns alltid där.
Jag har också Gösta Bagges Minnesanteckningar från tiden under kriget och jag kommer att blogga om samma ämne från hans synvinkel också. Jag har också Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929-1946 så där blir det också något blogginlägg så småningom. Tyvärr så skrev inte någon ur Folkpartiet dagbok på detta sätt. Det hade varit intressant att få läsa om.
Källa: Politiska anteckningar september 1939 – mars 1943, KG Westman utgiven av Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia ISBN: 9789185104086