Per Engdahl och ”Malmörörelsen”

Inledning

Fascismen dog inte med Hitler och Mussolinis död i slutet av andra världskriget utan man kan säga att den övervintrade. Dock höll många nazistiska och fascistiska rörelserna en låg profil då deras ideologi förknippades med det som hänt under kriget. Men skämdes de? De skulle inte dröja länge innan de åter började göra väsen av sig och i det här inlägget går jag igenom den största internationella organisering av fascister och nazister som skett efter kriget. Något som gett eko ändra fram till dagens datum.

Bildandet

Europäische Soziale Bewegung eller på svenska ”Europeiska Sociala Rörelsen”, som dock i folkmun kallades för ”Malmörörelsen” eller ”Malmöcentralen” efter var den bildats och hade sitt säte, grundades 12-14 maj 1951. Det var den svenske fascisten Per Engdahl, mest känd som ledare för Nysvenska rörelsen som fått i uppdrag att hålla i grundandet av en ny rörelse under en fascistkongress i Rom i oktober 1950. Engdahl hade blivit inbjuden till kongressen som hölls av fascistpartiet Movimiento Sociale Italiano (MSI) och detta var den första stora samlingen efter kriget där tidigare aktiva nazister och fascister träffades. Med sig hade han Nysvenska rörelsens förbundssekreterare Bengt Olov Ljungberg. Andra delegater var Hitler-Jugends förre propagandachef Karl-Heinz Priester som förövrigt avbröt sitt deltagande och rusade ut ur lokalen. Han deltog inte på mötet i Malmö, men var en flitig skribent i rörelsens tidning. Det var han som var den som kom på namnet ”Europäische Soziale Bewegung”.

Malmörörelsen

I maj 1951 träffades alltså och det förekommer fler olika siffror på antalet besökare, men enligt svensk säkerhetspolis så ska det ha varit det hundratal besökare. Några av besökarna ser vi här på bilden till vänster. Temat för konferensen var ”För Europa – mot kommunismen”. Deltagare från Sverige var förutom då Engdahl flera andra nysvenskar som Ljungberg, sekreterare Einar Palmqvist, förbundsrådets ordförande Nora Torulf (före detta ordförande för Sveriges nationella förbunds kvinnoförbund) och redaktören för rörelsens tidning Vägen framåt Yngve Nordberg.

Deltagare från andra länder var bland annat medlemmar från det danska DNSAP, den engelske fascisten Oswald Mosley, Hitler-Jugends förre propagandachef Karl-Heinz Priester, medlemmar från nynazistiska Sozialistische Reichspartei Deutschlands och självklart var MSI:s partiledare Arturo Michelini på plats. Flera andra tyska delegater förvägrades inresa till Sverige och uteblev därför. Med från Sverige var Per Engdahl, förbundssekreterare Bengt Olov Ljungberg, sekreterare Einar Palmqvist, förbundsrådets ordförande Nora Torulf, redaktören för Vägen Framåt Yngve Nordberg med flera. Redan på detta möte började meningsskiljaktigheterna. Delegater från Schweiz och Frankrike krävde en mer antisemitisk och raspolitisk linje vilket bland annat Engdahl protesterade emot och som istället ville avskärma sig från det gamla numera för allmänheten förkastliga idéerna och istället tala om kultur. Det gick så långt att den nybildade internationella rörelsen splittrades och Europäische verbindungstelle (EVS) bildades och även om de båda rörelserna gick hårt åt varandra i nått slags propagandakrig så fanns det där ett samarbete.

Som ett sidospår sägs Ingvar Kamprad ha varit med på mötet. Hans bruna bakgrund är ju väl känt vid det här laget. Huruvida han fortsatte att vara fascist låter jag vara osagt. Iallafall så gav Kamprad ut en av Engdahls böcker ”Politisk allmänbildning” på Ikeas egna bokförlag. Boken som skrevs under pseudonymen Sten Jonsson såldes sen i Ikeas katalog från 1950.

Åsikter

I Rom antogs på Engdahls förslag 10 punkter som var starkt inspirerade av Nysvenska rörelsens idéer och det beslutades att organisationen skulle ha en gemensam nationalistisk ideologi. Principer om medborgarnas frihet, rättssäkerhet och folkligt medinflytande spikades. Vidare bestämdes det att ett korporativt samhälle och därmed ett korporativt samarbete i Europa. Ett Europa där folkets nationella särart skulle garanteras av ett nationellt självstyre. Punkt fem löd så här

Vi proklamerar samarbete mellan det europeiska riket och andra nationer, som stå på den västerländska kulturens grund. De koloniala folken skola äga rätt att som likaberättigade stater inträda i riket, så snart de uppnått en i lag fastställd materiell och kulturell nivå. Målet är de vita och färgade folkens likaberättigande i arbetet på den gemensamma kulturen och alla riksmedlemmars nationella frihet.

Nedan är ett citat skriven av Engdahl i tidningen Nation Europa 1951

Om vi vill säkra en framtid för vår världsdel, måste vi först förkunna en ideologi som enar folken snarare än splittrar dem. Den nordiska rasmedvetenheten är inte stark nog att ena oss. Staten eller klassmedvetenheten ej heller. Men det finns något som är heligt för oss alla: den gemensamma västerländska kulturen, och är det inte kulturen som nu är hotad? […] Framtidens myt är myten om kulturen. […] Kan inte denna tro på den skapande kulturen som värdegrunden i en ny ideologi bli hela det nationella Europas väckarklocka?

Som vi ser så vill Engdahl istället för att tala om ras tala om kultur. En uppmaning att tala om kultur skriver också han om i sin egen tidning Vägen framåt i aprilnumret 1979 vilket jag har bloggat om här. För Engdahl har kulturen alltid varit viktig och tankarna om den blev med åren mer framträdande. Rastanken har funnits där, men vd sidan av. Enligt författaren Elizabeth Åsbrink var det Engdahl och den franska fascisten och förintelseförnekaren Maurice Bardèche som i nån sorts samarbete kom fram till att de nationalistiska rörelserna måste börja tala om kultur istället för ras. Bardèche var också med på mötet i maj 1951. När han dog 1998 uttalade Jean-Marie Le Pen då partiledare för Front national ”en profet för en europeisk renässans som han länge hade hoppats på”.

Att de spretar åt olika håll både i själva rörelsen och bland skribenterna i tidningen är ganska tydligt och det är lika tydligt varifrån skribenterna härstammar och att de tagit med sig en hel del tankegods från förr. I en artikel i tidningen skriven av en Berger kan vi läsa detta och det är inget annat än tanken om lebensraum.

Vi måste äntligen erkänna Afrika som vår kontinents sydliga fortsättning, som genom Medelhavet, ett innanhav, är oss mer förbundet än oss frånskilt. Afrika, med sina vida oexploaterade områden, som sammantaget är fyrtio gånger så stort som Tyskland, är den naturliga tillägget till vår råmaterialsfattiga, överbefolkade västvärld.

Den svenske nazisten Carl Enfrid Carlberg medverkade i Nation Europa och han var även en av huvudsponsorerna för tidningen. Hans diktande har jag skrivit om här. En annan svensk som skrev för tidningen var Gunnar Prawitz, fd medlem i NSAP/SSS partistyrelse.

1970 besökte Engdahl det italienska MSI där han talade om korporatismen, den nya progressiva nationalismen och den nya humanismen. På bilden syns han tala med Giorgio Almirante som under flera perioder var ledare för MSI. Han hade också ett förflutet i Benito Mussolinis regering. 1972 var han anklagad för att ha hjälpt  högerextrema terrorister bland annat genom att sponsra en operation som skulle förändra en av terroristernas röst. Sprängdådet de två terroristerna hade utfört dödade två polismän.

 

Här är ännu en bild från Vägen framåts januarinummer 1971 som visar ett möte med nyfascistiska Ordre Nouveau där Per Engdahl och andra från rörelsen medverkade. Lokalen de använde var konferensenscentret La Mutualite i Paris. På ”backdroppen” (väggflaggan) ser vi det keltiska korset, en symbol som efter andra världskriget användes av extremhögern då de inte ville förknippas med de gamla symbolerna från Nazityskland. Det svenska Frisinnade unionspartiet som leddes av Sven Lundehäll med som hade ett förflutet i både Nordiska rikspartiet och Nordisk ungdom användes sig av denna symbol. Ordre Nouveau gick mer eller mindre upp i Jean Le Pens Front national och löstes upp 1973.

Symbolen

Deras symbol är som vi ser på deras lilla pin de tre pilarna som ”jagar varandra i svansen” där pilarna symboliserar jordbruk, industri och handel. Dessa tre är enligt Engdahl de viktigaste av korporationerna och då dynamiken och det organiska sambandet mellan de näringsgrenarna.

 

Västerlandets förnyelse

1950 skrev Engdahl boken ”Västerlandets förnyelse” och året efter kom del två i detta tema. Dessa två böcker anses vara underlaget till rörelsens ideologi. Den första delen är en historisk genomgång hur samhället i stort byggts upp i olika kulturer och hur de olika ideologierna har fungerat genom tiderna. Det intressanta med den här delen är hur han beskriver socialismen, kommunismen och liberalismen med ett fullt synligt förakt och fascismen och korporatismen med ett förskönande språk med många . När han tar upp nationalsocialismen gör han det med förakt när det gäller hur Hitler behandlade judarna och att han startade kriget, men nationalsocialismen i sig har han inte mycket kritik för. Istället är han positiv till både ideologin och Hitler som person och diktator vilket dessa rader ur boken visar.

”Tyskland hade kunnat uppnå alla sina legitima fordringar utan krig /…/ Det hade fått en hel världs beundran för sitt sociala uppbyggnadsprogram. Hitler hade möjligheter att bli en av Europas stora statsmän.”

Jag kommer att ta upp några till citat ur de båda böckerna som jag tycker är intressanta. Det första från sidan i första delen är om rasernas påverkan när det gäller kultur. Man skulle kunna kalla det en ”nedärvd essens”.

Det är raserna. Inom en viss grupp ha genom tiderna de ursprungligen för gruppen karaktäristiska anlagen renodlats, och människorna inom denna grupp ha därmed fått en viss gemenskap i sin biologiska beskaffenhet. Det är givet, att den rasfaktor, som vi här möta, har spelat en roll icke blott i kampen om jorden utan också i utformningen av kultur och samhälle. Ty denna utformning har ofrånkomligen fått färg av de anlag och därmed den allmänna läggning, som kännetecknat byggarna av ett visst samhälle eller skaparna av en viss kultur.

I ett kapitel i första boken där han beskriver Roms uppgång och fall tar han upp Martin Pn Nilsson, gammal rasbiologi som var medlem i Svenska sällskapet för rashygien. Nilsson var författare till Rasblandningarnas omfång och betydelse i det romerska kejsarriket och teorierna i den skriften är något som Engdahl verkar ha anammat. Stencilkopior av detta häfte såldes förövrigt av Sverigedemokraterna och av partiets föregångare Bevara Sverige Svenskt. I andra boken tar han upp det igen med orden ”Italien har exempelvis ännu icke riktigt hämtat sig från den degeneration, som den romerska kejsartidens ohämmade rasblandning medförde”. Han tar också upp vad rasblandning i västerlandet skulle kunna leda till.

Då kulturformerna måste uppfattas som åtminstone delvis ett uttryck för dessa psykiska reaktioner, kommer den plötsliga rasblandningen  att verka upplösande på kulturen. Detta spelar kanske inte någon större roll i primitiva samhällen med snabb anpassningsförmåga, men är så mycket allvarligare i högkulturer, där förhållande mellan form, psyke och arvsmassa måste utgöra ett invecklat och svåröverskådligt system. En alltför snabb rasblandning i Europa skulle av dessa orsaker kunna få ödesdigra konsekvenser för det västerländska kulturens fortsatta bestånd.

I den andra bokens hälft börjar Engdahl ta upp sina visioner om hur han vill att ett framtida Europa ska se ut och hur han vill att människor ska vara för att plats in i hans framtida rike. Det har gått från en mer historiebeskrivning till en mer filosofisk vinkel. I underkapitlet ”Den korporativa folkstaten” förklarar Engdahl hur han vill förändra den demokrati vi hade på den tiden och förvandla vårt styrsätt till ett mer korporativt. Med korporativt menas enkelt förklarat att det styrs av grupper baserade på yrkeskategorier. Korporatismen var en viktig del i Mussolinis fascism.

Efter ett kort kapitel om ett enat Norden så kommer vi till huvudfrågan och kapitlet ”Den europeiska enhetens nödvändighet” och han inleder det med att tala om den europeiska kulturen och Engdahls antikommunism gör ett snabbt inhopp här som jag förövrigt också skrivit om här. Hela Malmörörelsen handlar till viss del om just antikommunismen och hur Ryssland hotar Europa. Han beskriver Ryssland som ett kulturellt avlägset land och därför ska Europas gränser gå på den här sidan om Ryssland. I ett senare kapitel ”Rikets organisation” utesluter han dock Finland med argumentet att landet politiskt tillhör östblocket. Flera andra östeuropeiska länder utesluts i Engdahls Europa.

Valet av epitetet ”riket” för hans nya Europa får en att stanna upp ett tag i läsningen.

I sista delen i andra boken där han förklarar mer om hur t.ex människan fungerar gör han det med kapiteltitlar som ”Nationalismen”, ”Om statens styrelse”, ”Folkets gemenskap”, ”Genernas hemligheter”. ”Könskamp eller mänsklig gemenskap”.

I kapitlet ”Könskamp eller mänsklig gemenskap” kommer Engdahl ut som särartsfeminist. Han anser att kvinnans plats i samhället kanske inte är genetiskt betingat, men socialt. Kvinna är den naturliga barnaföderskan och han skriver ”Går man ut från denna ståndpunkt, blir kvinnans ställning i som hemmets centralfigur den givna konsekvensen.”. Han menar dock att precis som särartsfeminister att det ändå ska vara jämställt.

Självklart så finns det också ett kapitel om judarna. Han skriver att judarna kan inte vara helt oskyldiga till det som drabbats dom. Enligt det han skriver så ska vissa judar skapa irritation och därför får de då i förlängningen emotstå förföljelser och pogromer vilket han dock anser är förkastligt, men att ge judarna själva skulden för det de drabbats av som han gör är inget annat än ren antisemitism oavsett om han anser det är förkastligt eller inte.

I kapitlet ”Genernas hemligheter” tar han upp olika folkgrupper som han kallar ”raser och hur han beskriver dom känns igen i Bertil Lundmans resonemang som man kan läsa om i hans bok ”Nutidens människoraser”. Engdahl nämner också Lundman vid namn. Rasbiologin finns alltså där även om kulturen är viktigare och han kommenterar även tvångssteriliseringar.

Tvångsåtgärder äro endast tänkbara när det gäller att förhindra sådan kombinationer, där uppenbar skada kan åstadkommas. Detta är redan genomfört i en rad länder, bland dem Sverige, genom lagar om tvångssteriliseringar av psykiskt abnorma eller personer, som lida av vissa ärftliga sjukdomar. Man har på sina håll opponerat sig mot denna sterilisering som ett onödigt grymt ingrepp i den enskildes livsbetingelser. Det är självfallet, att samhället bör skapa så betryggande åtgärder som möjligt för undvikande av missbruk, men å andra sidan får en ur ensidigt individualistiska källsprång framgången sentimentalitet icke stå i vägen för en kamp mot osunda och sjuka bildningar, som om de få fritt spelrum på lång sikt kunna hota folkkroppens kvalitet och därmed hela den kulturnivå, på vilken våra livsformer och vår standard vilar.

Även nationens återfödelse som är enligt fascismforskaren Roger Griffins definition en viktig beståndsdel i fascismen finns att hitta i boken och här ska vi fundera på ordet ”egenart” och att han tar upp rasblandning som en orsak till en degenererad nation.

Ett bevarande av de europeiska nationernas egenart måste i varje fall för närvarande framstå som ett livsvillkor för en europeisk återuppståndelse och den europeiska kulturens förnyelse.

Slutord

Att ena Europas nationella rörelser hade Engdahl redan tankar på under 40-talet (i diskussioner med likasinnade i Berlin -41 och Helsingfors -44). Meningen med denna internationella rörelse med högerextrema organisationer och partier i vår världsdel var att skapa ett vitt Europa. Språkbruket var förändrat, men andemeningen var densamma. Ett etniskt homogent Europa utan främmande element. Den fascistiska tanken med korporativism skulle finnas med.

Henning Eichberg som var skribent på Nation Europa som förövrigt hade fd SS-officeren Arthur Erhardt som redaktör,  var den som på 60-talet myntade ”etnopluralism”. Under den här tiden satt Engdahl i redaktionsrådet. Dom här tankarna om etnopluralism togs upp av Alain de Benoist som i sin tur inspirerade det franska högerextrema partiet Front National med sina tankar om att olika människogrupper inte kan leva tillsammans. Bengt Westerbergs utredning från 2012 kom fram till att Sverigedemokraterna gav uttryck för en etnopluralistisk hållning. De gick ju faktiskt till val 2010 med rätt ”ursprung” som krav för att få ingå i nationen.

Så man kan säga att på 50-talet stod extremhögern vid ett vägskäl skapat av bland annat Per Engdahl och hans Malmörörelse. Hitleristerna som jag kallar dom, alltså de som fortfarande hänger sig till nationalsocialismen som den var på 30-talet gick åt ett håll och de delar av den nationalistiska rörelsen som valde den nya vägen drogs med både personkopplingar och ideologiska likheter med de tidigare vedervärdiga ideologierna, men detta avtog mer och mer. Som vi såg i den nya rörelsens ideologi så ser vi att de ville ge medborgarna inflytande och i och med det också börja nyttja den parlamentariska demokratin och därför ser vi de senare ovan nämnda sitta idag i olika styrande organen runt om i Europa och det är dom vi idag kallar högerpopulister, nationalkonservativa osv.

Källor

Källor till detta inlägg har jag använt Per Engdahls egna skrifter såsom hans Västerlandets förnyelse del 1 och 2, hans självbiografi Fribrytare i folkhemmet och vissa nummer av hans tidning Vägen framåt. Har även använt John Frölanders magisteruppsats som jag rekommenderar till er som vill förkovra er mer i ämnet. Har gått igenom flera böcker om svensk fascism och nazism som står i min bokhylla och det är några stycken. Hur många gånger jag googlat har jag ingen aning om. Har lyssnat igenom flera poddar där Engdahl nämns.

Kommentera