Kvinnan i 30-talets svenska nationalsocialistiska rörelse

Jag var lite nyfiken på hur kvinnosynen och synen på familjen i den svenska nazismen såg ut på 30 och 40-talet. Jag har vetat att den inte är så jättebra, men nu tänkte jag att jag skulle kika lite på rörelsens egna skrifter om kvinnan och familjen. Jag investerade i 3 skrifter ifrån Carl-Ernfrid Carlbergs Svea rikes förlag som på olika sätt handlar om kvinnan. De tre skrifterna är Den svenska kvinnan och vår tid av Ruth Olsson och Vad kvinnan vill av samma författare. Det tredje är en svensk översättning av den tyska nazisten Sofia Rabes ”Kvinnan i den nationalsocialistiska staten”. De tre häftena är daterade mellan åren 1935 till 1937.

kvinnan i det nationalsocialistiska samhälletJag börjar med att gå igenom den förstnämnda och där skriver författaren att nationalsocialismen ofta beskylls för att se kvinnan som ett avelsdjur. Men enligt författaren stämmer inte det då kvinnan i det perfekta nationalsocialistiska samhället också får uppfostra barnen.  Huruvida detta friskriver nazisterna från beskyllningen låter jag er läsare bestämma. Några sidor senare handlar det om förvärvsarbetande kvinnor och familjens försörjning och här är det ett väldigt konstigt resonemang.

Ty, märk, att bakom varje arbetande, gift kvinna står en man, som även njuter frukterna av hennes arbete och med likgiltighet ser på, att hans hustru tar brödet ur munnen på andra män. Sådana hustrur böra ofördröjligen återföras till hemmen.

Konstigheterna fortsätter

Familjeförsörjarna måste få sådana löner, att husmoderns ekonomiska bidragande till hemmets underhåll göres onödigt; familjefäder som hava barn att försörja, skola erhålla effektiva lönetillägg. Att nationen åter får barn, svenska barn, är det viktigaste av allt. Personer, som icke hava någon försörjningsplikt, måste finna sig i att på ett eller annat sätt bidraga till underhåll av andras barn.

Hur försörjningsplikten ska fungera ger oss författaren exempel på

Låt oss taga två män som exempel: Den ene icke endast gifter sig, utan skaffar också barn till världen, ger dem mat, kläder, husrum och uppfostran. För att kunna fullgöra detta måste han icke endast göra av med hela sin inkomst utan oftast dessutom plågas av bekymmer över hur den skall räcka till, Någon omväxling av något slag får ha nej räkna med, många gånger är det endast med svårighet han kan hålla sig själv i stånd att fortsätta sitt arbete.

Förklaringen fortsätter

Bredvid sig har han en ogift arbetskamrat, som uppbär samma lön som han, för ett bekymmersfritt liv, kan göra resor och roa sig, och om han är sparsam, kanske till och med samla sig ett kapital. Han har lika stort anseende i staten som barnafadern, trots att han på sitt sätt medverkar till folkets utdöende, och anses vara en lika fullgod medborgare som den, som åtagit sig att fostra den nya generationen. Det är icke möjligt annat än att här föreligger ett  grundfel. Den som icke vill eller kan fostra sina egna barn, måste finna sig i att fostra andras, ty barn måste finnas i ett land. Endast medborgarens arbetsinsats kan staten icke vara nöjd med, medborgaren skall dessutom fullgöra sin plikt att som folkets fortplantare och uppehållare, och statens uppgift är att stödja dem, som lojalt fullgöra denna plikt

Jag avslutar detta häftes genomgång med författarens tankar om att om kvinnan måste arbeta så ska hon ha ett arbete där hon kan arbeta hemma som till exempel hemslöjd och ska de utbilda sig ska det i slutet av utbildningen ingå ”dels teoretisk, dels praktisk utbildning för deras framtida roll som folkmedlem och mor”.

kvinnan i det nationalsocialistiska samhälletNästa häfte blir det andra av Ruth Olsson ”Vad kvinnan vill…” och det är ett referat från ett tal innehållande kritik mot det internationella rådsmötet som olika yrkeskvinnoklubbar höll i juni 1937. Det går att läsa lite om mötet här i Svenska dagbladet från 12/6 1937. Ordförande på detta möte var amerikanskan Lena Madesin Phillips, utbildad advokat och väldigt aktiv kvinnosakskämpe. Hon brann för kampen om ekonomisk jämlikhet mellan män och kvinnor.

Under denna kongress kom kvinnorna fram till fyra punkter som då de skulle kämpa för under en treårsperiod.

  1. De ska försöka komma in i landets regering och kommunfullmäktige
  2. De skulle försöka få ledande platser i sina respektive yrken.
  3. Försöka få bort stämpeln att kvinnor är sämre än männen i vissa yrken
  4. Försöka komma in i undervisningsväsendet för att kunna påverka nästa generation åt samma håll.

Detta har alltså nazisten Olsson något emot och jag ska försöka ge några exempel på hur hon visar det.

På den första punkten svarar författaren

Politiken är männens område: männens kalla, på djupet gående förstånd, större förtegenhet samt hans av naturen givna ansvar för släktets skydd mot yttre och inre fiender gör detta till hans.

På den andra

Om kvinnans begåvning på det ekonomiska området gäller samma sak som i övrigt, den är olikartad mannens, den ligger på ett annat plan, hon är hushållsaktigare och sparsammare än mannen. Detta, plus hennes ovilja mot att anstränga sin hjärna med stora och vidlyftiga planer, har gjort, att hon i allmänhet icke hör till de stora och vittomfattande företagarna, men vad hon åtager sig, sköter hon mönstergillt, med stor omtanke och med större ärlighet och osjälviskhet än mannen.

På den tredje punkten ifrågasätter hon om kvinnan kan vara lika bra som mannen och hon räknar upp en del namn och frågar vi skulle kunna se kvinnliga sådana om det kvinnoförtryck försvinner vilket hon överhuvudtaget förnekar att det finns.

”kvinnlig Michelangelo, en kvinnlig Schopenhauer och Kant, En kvinnlig John Ericsson, Edison och Marconi, en kvinnlig Kolumbus, en kvinnlig Gustaf Adolf, Caesar och Napoleon.”

På den fjärde och sista punkten så protesterar Olsson mot yrkeskvinnornas krav och hon anser att hon som hemmafru har mer att säga till om än förvärvsarbetande kvinnor och hon radar upp en del som hon kräver. Jag ha valt ut några av dessa nedan.

  • Vi önska inga utlänningar, de må vara judar eller andra, som kontrollanter av den svenska historieundervisningen. Svensk historieundervisning. liksom all annan svensk undervisning, är en enbart svensk angelägenhet.
  • Vi fodra, att svensk ungdom fostras av svenska lärare.
  • Ras- och folkvård samt hälso- och morallära skola vara de viktigaste skolämnena.
  • Skolgången avslutas med en tids arbetstjänst för såväl manlig som kvinnlig ungdom. För kvinnorna skall denna bestå i praktisk och teoretisk undervisning i barn- och sjukvård, hemarbete och socialt arbete.
  • Sådana fortsatta studier skola tillåtas såväl manlig som kvinnlig ungdom, dock med hänsyn tagen till karaktär och ansvarskänsla för folkgemenskapen.

Senare i häftet jämför hon en kvinna som vill skiljas med en desertör som lämnar mitt under ett brinnande krig och de män och kvinnor som skiljer sig för att de träffat en annan yngre kärlek vill hon sätta i fängelse.

Olsson var aktiv i det pronazistiska Samfundet Manhem och hon var även skribent i tidningen Sverige fritt under några år. Mer om denna kvinna kan man läsa om i Sif Bokholms ”I otakt med tiden – Om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor”.

kvinnan i det nationalsocialistiska samhälletDet sista häftet jag går igenom blir Kvinnan i den nationalsocialistiska staten av Sofia Rabe som är en översättning av Die Frau im nationalsozialistischen Staate från 1935. Har inte hittat så mycket om Rabe förutom att hon har en doktorstitel. Den som översatt häftet var filosofie kandidaten Birgit Cassel, också aktiv i Samfundet Manhem precis som Olsson, där hon föreläste tre gånger. Häftet är ett försökt till att knäcka de myter som då cirkulerade om kvinnans plats i det nationalsocialistiska samhället. Att skriften översätts och publiceras på ett av de större nazistiska förlagen tyder på att den tyska synen på kvinnan överensstämmer med den svenska och därför tar jag med den trots att ursprunget är tyskt. Häften börjar med en inledning av översättaren som visar hur antisemitisk hon är.

Nu när kvinnornas frihetsbegär en gång väckts, hade liberalismen med sina doktriner om frihet och jämlikhet en tacksam jordmån. Detta så mycket mera som den kvinnliga arbetskraften genom industrialismens genombrott frigjorts från hemmet och kvinnan genom natura-hushållningens ersättande med penninge-hushållningen blivit ekonomiskt beroende av mannen. Så fingo de liberalistiskt-invidualistiska doktrinerna fritt spelrum i kvinnorörelsen. Och de folkfientliga judiska krafterna, som härvid drevo sitt spel, togo nu kvinnorörelsen i sin tjänst. Det gick här som med den s.k. arbetarrörelsen. Liksom judarna begagnade sig av arbetarnas berättigade anspråk för att lösgöra dem från deras naturliga sammanhang med nationen, så drogo de också nytta av den nordiska kvinnans förtryck för att leda in hennes frihetskamp på för folk och samhälle farliga banor.

Här nedan visar författaren det som kallas särartsfeminism alltså att kvinnor och män är olika och har alltså därför olika uppgifter i samhället.

Man, glömde, att det inte blott finns en typ ”människa” utan män och kvinnor, vilka äro tilldelade särskilda uppgifter, och man har icke insett, att varje minsta del är bundet till det hela. […] Men också kvinnan tillhör folkgemenskapen. […] Vi erkänna med tacksamhet, att blott nationalsocialismen kan rädda oss och skänka oss åter vår av naturen givna uppgift i folket, den att vara maka och moder.

och resonemanget fortsätter och det blir inte tydligare än så här.

Med hänsyn till hela folkets både kulturella och ekonomiska bestånd måste kvinnan alltid främst stå på sin post som husfru och moder.

Men visst kan kvinnor förvärvsarbeta och författaren beskriver de arbeten kvinnan kan ta så här.

Välfärdsarbeten, hälso- och bostadsvårdens, uppfostrans arbetsområden kräva kvinnans insats. Här har man att fodra kvinnans yrkesverksamhet, emedan den allmännas väl kräver den och blott kvinnan kan fylla den.

Vi ser på dessa textrader jag citerat från de tre häftena att nationalsocialismens syn på kvinnan är att kvinnans plats är hemmet och det är vid spisen och sängen hon ska stå. Men nationalsocialister menar att det inte är förtryck att tvinga kvinnan dit utan det ska vara ett privilegium. För mig är det ofattbart att kvinnor själva har dessa åsikter, men det var då en annan tid och de har andra värderingar än jag. Tyvärr så ser vi dessa kvinnofientliga strömningar även idag ända upp i den svenska riksdagen.

Jag avslutar med ett citat av Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister som sammanfattade NSDAP:s kvinnopolitik så här i ett anförande ifrån den 18 mars 1933.

”Den första, bästa och lämpligaste platsen för kvinnor är i familjen, och den mest underbara uppgift som hon kan åstadkomma är att ge barn till sitt land och människor, barn som fortsätter med könsframgång och garanterar nationens odödlighet.”

Kommentera

%d bloggare gillar detta: