Julia Kinberg, rashygien, moralpredikan och Sexuell etik

Julia KinbergJulia Kinberg var under en tid gift med Olof Kinberg, en känd rasbiolog med ett förflutet i Statens institut för rasbiologi. Han är också känd för att vara den som vårdade Herman Göring när denne var i Sverige och vårdades för sitt morfinberoende. Även Julia arbetade till och från under perioder på Långbro Sjukhus. Senare gifte hon om sig med landshövding Axel von Sneidern. Julia Kinberg samarbetade mycket med Alma Sundquist och de båda var tidiga medlemmar i Svenska sällskapet för rashygien som hon dock lämnade efter en kort tid. Hon förespråkade sexualupplysning och preventivmedel istället för sterilisering som var tvärt emot sällskapets linje. 1909 skrev de tillsammans ”Handledning i sexuell undervisning och uppfostran”. I den varnade de för alkoholens inverkan på spridningen av könssjukdomar och farligheten med onani. De förespråkade också rashygien för att förbättra folkstammen. Tillbaks till Kinberg och då hennes egna karriär. Hon var bland annat redaktionsmedlem i Tidevarvet tillsammans med namn som författaren Elin Wägner och Sveriges första kvinnliga advokat Eva Andén. Under några år var hon styrelseledamot för Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor i Vänersborg. 1936 skrev hon sin egen bok ”Sexuell etik”.

Kinbergs och Sundquists bok är som det låter en handledningsbok i undervisandet om sex och samlevnad och en stor del av boken består av sådant som brukar stå i en sådan bok. Det som gör den här boken intressant är de kapitel där rashygien tas upp. Men först lite om det de anser vara sexuella abnormiteter.

I det femte kapitlet som har titeln ”Sexuella abnormiteterna” kan vi läsa att de ”goda och sunda” måste försöka få över de flesta på sin sida och att de som de inte lyckas göra det med tillhör de degenererade alltså de förfallna och sämre människorna. Dessa abnormiteter ska till viss del vara ärftliga enligt författarna. Det räknas upp flera typer av abnormiteter såsom sadomasochism och fetischer. En annan typ som de tar upp är sodomi och bestialitet (sex med djur) och de skriver så här om det.

Sodomi och bestialitet benämnes den sexuella abnormitet, där könsbegäret är riktat mot djur. Den förekommer så gott som endast hos psykiskt mycket lågt stående (idioter) eller sinnessjuka individer. Från samhällelig synpunkt äro de bestialiska handlingarna skäligen betydelselösa, då i regel ingen tar skada därav. Det är säkert bättre, säger Forel, om en idiot  eller sinnessvag förgriper sig sexuellt på en ko, som saken ej bekommer det minsta, än om en kvinna genom en dylik individ  skaffar flera undermåliga varelser till världen.

Till de sexuella abnormiteterna räknar de också onani eller som de också kallar det självbefläckelse och här måste jag nog också citera stycket

Onanins faror bestå huvudsakligen däri, att onanisten genom lättheten att tillfredsställa sin drift kommer i ett tillstånd av sexuell överretning med åtföljande kroppslig och andlig utmattning.  Individens motståndskraft mot könsbegäret minskas, hans misslyckade försök att behärska sig åtföljas av en känsla av självförakt med en mer eller mindre framträdande allmän nedstämdhet, som ogynnsamt påverkar arbetsförmågan.

Vidare skriver de båda författarna att onani kan i förlängningen leda till självmord då man kommer att må mycket dåligt psykiskt av att onanera.

Äntligen till kapitlet om rashygien ”Könslivets betydelse för individen och släktet (rashygien)”. De skyller sociala missförhållanden på något som är så typiskt för rashygieniker.

Men den kanske förnämsta orsaken till alla sociala missförhållanden (fattigdom, brottslighet etc.) är, att en stor del av det människomaterial, som utgör samhället, antingen födes undermåligt, mindervärdigt, eller genom starka ogynnsamma yttre inflytelser under barndom och uppväxtår (brist på föda, frisk luft och renlighet, olämplig omgivning), blir mindervärdigt.

De fortsätter med att skilja på vad som egentligen är ärftligt och vad som är rasförsämrande och de räknar upp tre saker; 1. Olämplig groddblandning, 2. Ett överförande av  av sjukdomsalstrande parasiter, 3. otillräcklig eller olämplig näring åt fostret […] från en nedsatt mor varav endast den första enligt författarna handlar om arv och ärftlighet. Det är alltså denna punkt som är målet för rashygienen. I texten hänvisas det till darwinisten Heinrich Ernst Ziegler och i litteraturförteckningen ser vi Ernst Haeckel och hans ”Naturlig skapelsehistoria” som är en känd bok i dåtidens rasbiologiska kretsar. Kapitlet om rashygien avslutas med dessa ord.

Det måste betraktas såsom en ur social och rashygienisk synpunkt värdefull gärning att under normala förhållanden föda och fostra så många barn som möjligt

Enligt författarna så handlar deras upplysande om sexualiteten om detta.

Syftet med denna uppfostran bör uppenbarligen vara att begränsa könsdriften , så att den bringas att tjäna för individen och i främsta rummet för släktes nyttiga ändamål.

För att nå detta anser de att man ska ha arbetsamt levnadssätt, med kroppsrörelse, bad, gymnastik och sport, ett absolut undvikande av pornografisk litteratur och obscen konst, största måttlighet i förtärande av alkohol.

I Kinbergs egna bok ”Sexuell etik” som hon skriver under sitt senare efternamn von Sneidern är en del i serien Husmoderns presentbok som gavs ut av Åhlén & Åkerlund under trettiotalet. Andra böcker i serien handlar om matlagning, hemvård och klädvård. Vissa av kapitlen i boken är omarbetade versioner från hennes förra bok och det märks för det är många tankegångar som känns igen, men ordval och meningsuppbyggnaderna är annorlunda. Det är uppenbart att under dessa 25 år sen förra boken har hon inte bytt åsikter.  En mening i boken som fastnade är denna ”Ju mindre själ dess mer ohämmad könsdrift”. Så ju kåtare du är desto mindre människa du är då det anses i åtminstone religiösa kretsar att det är själen som gör dig till människa.

Kapitlet om rashygien är rakt av kopierat med lite tillägg och ändringar. I den här nyare versionen hänvisar hon till Nils von Hofsten och hans bok ”Ärftlighet och utveckling” och hon hänvisar också till Elis Essen-Möllers arbete. Detta är inte så konstigt då de inte bara bör ha träffats under hennes tid som medlem i Svenska sällskapet för rashygien utan de var också hennes första mans kollegor inom den rasbiologiska sfären. Något hon lagt till och utvecklat om är hennes tankar om tvångssteriliseringar och det är märkbart att hon följt de debatter som skedde i början av 20-talet och i början av 30-talet när det gäller denna fråga. Denna bok kom ju ut två år efter lagen om tvångssteriliseringar klubbades igenom i Sverige.

Till de rashygieniska synpunkterna ifråga om intellektet och moraliskt undermåliga individers  fortplantning sälla sig sociala, som i och för sig kunna vara av den art, de göra individerna olämpliga till föräldraskap. Den bristande sexuella hämningen hos vissa imbecilla kvinnor och män och hos de senare uppträdande tendenser till och manifesterande sedlighetsförbrytelser äro tillräckliga skäl att förekomma fortplantning. Sterilisering resp. kastrering är i dessa fall att tillråda.

Kinberg fortsätter att skylla en del av det hon anser vara degenererat på alkoholen.

Döttrarna till alkoholister och prostituerade  hava (även om oavsett den ofta  förefintliga psykopatiska  degenerationen) ej någon uppfattning av prostitutionen såsom något ovärdigt.

I ett kapitel som också finns i hennes första bok tar hon upp de sexuella abnormiteter och en av dom ska vara enligt henne homosexualitet. Detta har hon utvecklat mer i den senare boken.

Till de sexuella abnormiteter eller riktiga avvikelserna räknar man även homosexualiteten. (…) Unga människor lockas stundom in i homosexuella kretsar utan att göra rätt klart för sig innebörden i sina handlingar för att sedermera blott med stor möda eller alls icke kunna rycka sig loss därifrån.

I det sista kapitlet i boken skriver hon att det är vanligt att skolläkare anmäler elever och de symptom som de ska uppvisa är personlighetsförändring, blek, blå under ögonen och inbunden och att läkaren då misstänker onani. Detta var enligt Kinberg felaktigt gjort av läkarna, men Kinberg har ju själv varit med och skapat denna hysteri angående onani genom det hon skrev i sin första bok.

Med detta inlägg vill jag visa att rasbiologi, rashygien hör ihop med den moralpredikan och den syn på människors sexualitet som då ansågs leda till ungdomens degeneration som skedde i slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Jag har tidigare skrivit om unghögerns Teodor Holmberg och hans attack mot anarkisten Hinke Bergegren och hans fria syn på sexualiteten. Dock var Holmberg kritisk mot Kinberg och Sundquists bok, men på vilket sätt har jag haft svårt att finna då jag inte har tillgång till Stockholms dagblads artiklar under den tid då den gavs ut. Denna syn ledde till att det ansågs att sexuellt överaktiva skulle läggas in på hem för sinnesslöa som det hette på den tiden och senare också kom krav på tvångssteriliseringar.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: