Boken ”Nutidens människoraser” och den svenska rasbiologin på 40-talet

Sverige har haft en lång historia av rasism. 1909 grundades det Svenska sällskapet för rashygien och 1922 instiftades det Rasbiologiska institutet i Uppsala. Förutom SSFR så fanns det Mendelska sällskapet i början av förra seklet som också var en rasbiologisk sammanslutning. Innan Herman Lundborg började mäta skallar så hade far och son Retzius sysslat med det ett bra tag och om det kan man läsa mer om i denna bok ”Skallmätaren : Gustaf Retzius – hyllad och hatad” av Nils Uddenberg. Vill man veta mer om den svenska rasismen och då särskilt sveriges slavkolonier och vårt lands medverkan i slaveriet under 1600-1800-talet så rekommenderar jag Maria Gripenbergs ”Historiens vita fläckar. Om rasismens rötter i Sverige”.

Men det vi i det här inlägget ska titta på är Bertil Lundmans bok ”Nutidens människoraser” från 1946. De flesta citat jag kommer ta med kommer vara exakt som de står i boken för jag vill få fram både språkbruket och andemeningen i boken.

Författaren har skrivit en hel del böcker i ämnet raser och flera om de nordiska ”raserna”. Bland annat boken Dalarnas folk: Typer och härstamning vilken jag ska försöka få tag i då jag själv bor i Dalarna. Lundman var en antropolog med bland fil kand-examen i botanik, geografi och meteorologi. Han var kritisk mot Herman Lundborg och ska ha sagt om honom ”entusiastisk men korttänkt person utan större vetenskaplig förmåga”, men Lundman räknas av vissa som den sista svenske antropologen som baserat sin forskning på rasism. Han föddes 1899 och dog 1993.

Jag ska gå igenom vissa folkgrupper och människor från vissa landområden och varför då inte välja de som genom tiderna råkat ut för den värsta rasismen. Jag tänker på judarna, romerna och afrikaner, men först tänker jag ta upp svenskarna eller nordborna som han beskriver oss i boken.

Huvudskålen, som ju är så viktig vid raskaraktäristiken, är smal och lång med utskjutande nacke samt rätt flat hjässa.  Ansiktet är ganska smalt , dock inte vasst. , det visste man redan i den nordiska forntiden – mycket aristokratiska ansikten tyda gärna på rasblandning.

och det fortsätter med en beskrivning på olika karaktäristiska drag för oss svenskar.

Vad som framför allt utmärker nordrasens själsliv är en rätlinjig följdriktighet i tänkande och handlande. Detta visar sig å ena sidan däri. att de mest nordrasiga folken blivit den lagliga ordningens folk framför andra.
[…]
I och med detta komma vi in på en tredje sida i nordrasens rikt facetterade själsliv, förbundenheten med naturen och bristande intresse för stadsliv, överhuvud taget ett liv i massan. En viss strävhet och kärvhet i lynnet ha ock nordrasiga människor ofta svårt att avlägga. I sammanhang härmed står vår böjelse för en längre varande och utåt behärskad avund, och, som frånsida på rättskänslan, ett tjurskalligt för alla parter helt onyttigt rättshaveri – De mer bredansiktade nordtyperna utmärka sig för ett kärvare lynne med en viss torr humor.

Han beklagar sig också för det ”främmande” blodet som kommit till Sverige.

[…] Härav både likheterna och olikheterna mellan våra gamla, genom inbördes blandning nu snart försvinnande bygdetyper. -Detta resonemang hindrar dock icke, att våra förfäder förr tidvis torde varit enhetligare, ”renrasigare” än nu – det tycks framförallt gälla järnåldern, åtminstone av de bevarade kranierna att döma. Droppvis har det sedan dess kommit åtskilligt främmande blod i den svenska folkstocken, finnar och lappar, walloner, sydtyskar och skottar, zigenare och judar o.s.v.

Det han kallar Tydalsrasen som kommer från en ort som ligger i Norge alldeles på gränsen till Sverige i höjd med Östersund. Dessa människor beskriver han så här.

Tydalsrasen verkar i förhållande till nordrasen trögare och mindre begåvad, med en viss tung formlöshet, bakom vilken dock rätt ohämmade drifter kunna döljas. Den torde också vara mindre musikalisk än nordrasen.

Den sista passagen tar jag upp för att visa att Lundman tar de osynliga gränserna mellan länder som en avskiljande gräns för det han kallar olika raser.

Nu är det dags att se vilken syn Lundman hade på judar och då tänker jag ta upp de han kallar östjudar alltså de från bland annat Polen.

De är småvuxna undersätsiga människor med korta, ofta klumpiga extremiteter. Huvudena rätt svagt kortskalliga, snarare låga än korta.

Vidare går han igenom judarnas näsor, hår och ögon. Judarnas folkvandringar genom tiderna är också något han tar upp. Men sen slutar beskrivningen av judarna med de förföljelser av dom som skett de senaste åren och han tar avstånd i från nazismen. Jag fick känslan när jag läste just detta avsnitt att han var försiktig och vågade inte skriva riktigt vad han ville. Frågan är hur detta kapitel hade sett ut om det var skrivet före kriget.

När det gäller romerna och resandefolket så visar han redan i inledningen vad han tycker om dessa människor då han beklagar sig över att de finns i Sverige ”Tråkigt är tattarinslaget, som alltmera tycks äta ikring sig”. Senare i boken beskriver han dessa människor så här.

Till rasen äro zigenarna kanske främst arabina och indina. Armenina och inslag av andra vita raser märkas också, ja t. o. m. stundom ännu blod från indiska primitivraser. Zigenarnas ättlingar med förfallna svenskar och i någon mån även annat kringstrykande slödder kallas ju tattare. Under det att den grövre brottsligheten hos zigenarna är ringa, gäller detta ej tattarna, som genom sin blandning med undermåliga européer blivit starkt ärftligt belastade. Erkännas måste dock, att de rena zigenarnas lättja och otillförlitlighet ej blott äro orsakade av deras traditioner, utan tydligen även till stor del äro ärftligt betingade.

Nu är det dags att se hur han ser på afrikaner och här visar han verkligen hur rasistisk och vilka vidriga åsikter han har. Här är språket också extra vidrigt och jag väljer att censurera vissa epitet.

”N” äro jordens mest utpräglade driftmänniskor, en ras av ouppfostrade barn, som mindre än andra besväras av några hämningar. ”N” tar dagen som den kommer, skriker, pratar och flabbar med sin breda humor och njuter av alla de fröjder, som ögonblicket kan giva.
{…]
”N” sanguiniska temperament innesluter mycket godmodighet och  vid lämplig behandling kan han bli en mycket trogen tjänare. En sådan natur är naturligtvis även en utmärkt slav, som, frånsett enstaka utbrott, väl finner sig i sitt öde, ja .t.o.m. är flabbig i slavhandlarens kedjor. Någon högre och självständig kulturutveckling kan ju naturligtvis däremot icke förekomma hos dessa stundens lidelsefulla barn.

Går lite kort igenom några fler ”raser” ifrån boken. Japanerna t.ex. beskriver han så här

Kroppslängden är mest synnerligen låg och var det ännu mera förr, beroende å¨en alltför ensidig risnäring. Sedan nutidens japaner övergå till mera omväxlande föda, är kroppslängden även här stadd i hastig stegring. Till fysionomi och lynne äro japanerna ett folk av stora motsatser. Kvinnorna verka blomlikt spröda, männen däremot ej sällan ettrigt hopbitna som dvärgtuppar i strid.

Australienska urinvånare beskriver han så här.

De mest särpräglade sydaustralierna se som bekant på en gång frånstötande djuriska och rätt europeiska ut, det senare dock mest genom skägget och även den ofta rätt kraftiga näsan.
[…]
Kvinnorna se i regel sämre ut än männen, vilkas ansikten döljas av de respektingivande skäggen.

Vi hittar alltså den sedvanliga rasismen i Nutidens människoraser som förövrigt också är rikligt bildsatt. Visst ser vi människor lite olika ut beroende på varifrån vi härstammar, men författaren visar tydligt föraktet för vissa folkslag. Skillnaden mellan hur han beskriver svenskar och hur han beskriver andra folkslag är också intressant då han beskriver svenskar i mestadels positiva ordalag. I hans bok ”Nordens folktyper” förklarar Lundman hur en rasundersökning går till och med dagens ögon ser inte detta så vetenskapligt ut.

Först och främst ska man försöka undersöka lantliga folkgrupper som i senare tid ej så starkt blandat sig. Även inom sådana grupper måste man ta reda på om de åtminstone under de två, tre sista släktleden tillhört bygden. Utom av vekligt klena och abnorma får man ej göra något urval utan ta med så många man hinner.
[…]
Vilka mått ska man taga? För Nordens vidkommande  anser jag, att vid en vanlig undersökning, vars mål mest är jämförelse med andra redan undersökta bygder, följande vara tillräckligt:
a) kroppslängd vid full ehuru ej överdriven sträckning (på en halv cm, när)
b) huvudets längd från en punkt mittemellan ögonbrynen till den därifrån avlägsnaste punkten på hjässan,
c) huvudskålens största bredd,
d) okbågsbredden,
e) ansiktshöjden från näsroten till hakan,
f) ögonens och hårets färg (alltid med fastställda färgskalor!)
g) näsryggens form
[…]
Fotografier (en face, ren profil och gärna halvprofil) böra tagas av så många man har tillfälle och råd till, åtminstone dock en 5-6% av de undersökta. Äro de fotograferade få, är det tyvärr nödvändigt att göra ett visst, ehuru ej för skarpt, urval av dem man anser ”typiska”. Naturligtvis antecknas även åldern på alla undersökta.
Så ett ord om materialets bearbetning. Man räknar ut först för varje individ förhållandet mellan huvudbredd och huvudlängd. Huvudbredden i procent kallas ”huvudindex”, rättare breddlängdsindex. Är detta tal lågt är huvudet långt, är det högt, är huvudet brett. Medeltalen för olika människor´grupper variera ungefär mellan 60 och 88. Likaså beräknas ansiktsindex, d.v.s. ansiktshöjden i procent av ansiktsbredden. (gruppmedeltalen variera ungefär mellan 70 a’ 75 och nära 100. Märk att här betyder låga indextal breda ansikten och tvärtom).
Av alla dessa absoluta och relativa mått tages så medeltal för olika bygder och dessa jämföras sedan i tabeller eller på kartor.

Skrev i början av inlägget att Lundman anses vara den sista svenska antropologen som använde rasism i forskning och det får vi hoppas.

Kommentera